Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berlin-kongressen, i Berlin 13 juni-13 juli 1878 - Berlioz, Hector, fransk kompositör - Berlitz-metoden för inlärande af främmande språk, eng. The Berlitz school of languages - Berlock, prydnad, som hänger vid en urkedja - Berm, fortif. Se Bärm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sydligaste delen af Bessarabien återgafs åt Ryssland,
och Dobrudsja förenades i stället med Rumänien.
Grekland hänvisades rörande områdesutvidgning till
direkt uppgörelse med Turkiet, med löfte om
stormakternas bemedling (se Berlinkonferensen).
Porten förband sig att i alla delar af riket genomföra
religionsfrihet och borgerlig jämlikhet. En af A. A.
von Werner utförd målning, föreställande
Berlinkongressens ledamöter och kansli (se planschen),
finns i Berlins rådhus.
Berlioz [bärliås], Hector, fransk kompositör,
f. 11 dec. 1803 i Côte Saint André (dep. Isère), var
af sin fader ämnad till läkare och skickades 1822
till Paris, men drogs af sin håg snart till musiken
och fördjupade sig i studiet af Gluck, Spontini,
Beethoven och Weber, hvilket hade till följd, att
fadern för en lång tid undandrog honom allt
understöd. För att lifnära sig måste han då söka en
koristplats och meddela musikundervisning, men
studerade samtidigt för
Lesueur och Reicha samt bragte till uppförande
åtskilliga kompositioner, bland hvilka en fantastisk
symfoni, Épisode de la vie d’un artiste (1829, där han
skildrade sin kärlek till en irländsk skådespelerska),
först uppenbarade hans egendomliga genius och äfven
fann väg till utlandet. Sedan han 1830 vunnit
akademiens stora pris för en kantat, reste han till Rom,
men återvände efter 18 månader samt uppförde under
många svårigheter uvertyren Lear (1832) samt
kantatsymfonien Le retour à la vie (s. å., en fortsättning
af den ofvannämnda "fantastiska symfonien") och den
på Paganinis tillskyndan tillkomna Harold en ltalie
(1834). Dessa vunno lika litet som operan Benvenuto
Cellini (1838) och den dramatiska symfonien med
kör Romeo et Juliette (1839) något allmännare bifall.
Mera uppmärksamhet rönte ett Requiem (1837) och i
synnerhet en symfoni till invigningen af juli-kolonnen
(1840). 1838 inträdde B. såsom musikkritiker i
redaktionen af "Journal des débats", och 1839 blef han
konservator, sedan bibliotekarie vid konservatoriet.
På 1840-talet gjorde han några resor till Tyskland
– där i synnerhet Liszt hade beredt marken för
honom, och där han vann större erkännande än i
sitt hemland – äfvensom till Ungern, Ryssland och
England. 1846 uppförde han i Paris, utan lycka,
sin Damnation de Faust ("Faust", introducerad i
Stockholm 1886), hvaremot ett tredeladt oratorium,
L’enfance du Christ, hvari han ådagalade en för
hans vanliga skrifsätt främmande enkelhet, mottogs
med entusiasm (1854). Äfven ett Te deum (1855)
gjorde stor lycka, mindre däremot operorna Béatrice
et Bénédict (1862) och Les troyens (1863). B:s
sista verk var oratoriet Le temple universel (1867).
Försjunken i djup melankoli, orsakad genom familjesorger,
dog han 8 mars 1869 i Paris.
För att få den rätta synpunkten för bedömandet
af B:s bisarra geni måste man se honom i sammanhang
med den romantiska rörelsen i Frankrikes
litteratur på 1820-talet. I själfva verket är B. inom
musiken Frankrikes ende fullt konsekvente nyromantiker,
och man återfinner hos honom samma egenskaper
som hos Victor Hugo: sträfvande att ersätta
det sköna med det karakteristiska samt böjelse för
brännande färger och skärande kontraster. B. säger
om sig själf: "De förhärskande egenskaperna i min
musik äro det lidelsefulla uttrycket, den inre elden,
den rytmiska egendomligheten, det ovanliga,
öfverraskande. Jag vill, att musiken försätter mig i feber,
skakar mina nerver. Tron I, att jag hör musik för
mitt nöje?" Sin epokgörande betydelse eger B.
såsom upphofsman efter Lesueur till "programmusiken"
i modern mening, eller bruket att låta en
symfoni åtföljas af en berättelse om de yttre
omständigheter, som väckt kompositörens ingifvelse och
hvilka han i sitt verk vill "måla" – en riktning,
som af musiken fordrar något, som denna endast
oegentligt kan gifva: yttre, plastiska föreställningar
i stället för inre, dunkla känslostämningar. För öfrigt
saknade B. sans och sinne för det hela och afrundade,
men egde å andra sidan en viss storhet i ingifvelsen,
glödande fantasi, originalitet och äfven teknisk
gestaltningsförmåga, framför allt i instrumentationen, som
han dref till verklig virtuositet. – Mera varaktigt
än genom sina tonsättningar har B. verkat genom
sitt skriftställeri. Såsom kritiker visade han insikt,
spiritualitet samt skärpa. Särskildt gjorde han mycket
för utbredningen i Frankrike af den tyska musiken,
enkannerligen Beethoven. Hans Traité d’instrumentation
(1843) är det yppersta arbetet i sitt slag och
har blifvit öfversatt på italienska, tyska och engelska.
Öfriga arbeten äro Grotesques de la musique (1859),
À travers chant (1863), Mémoires (1870) m. fl. –
B. lyckades ej under sin lifstid slå igenom i Frankrike,
men efter sin död blef han föremål för en
verklig kult. En till 17 band beräknad samlingsupplaga
af hans verk, reviderad af Malherbe och
Weingartner, utgifves af Breitkopf & Härtel. Bland
hans biografer må nämnas Jullien (1882 och 1888),
Hippeau (1883–85 och 1892), Tiersot och Louis
(1904). Monument öfver honom ha rests i Paris,
Grenoble och hans födelseort.
A. L.
Berlitz-metoden för inlärande af
främmande språk, eng. The Berlitz school of
languages, en af tysk-amerikanen M. D. Berlitz i New
York 1878 uppfunnen och sedermera till europeiska
länder spridd, naturenlig metod för inhämtande af
praktisk kunskap i moderna språk. Undervisningen
vid Berlitz-instituten går ut på att ersätta vistelse i
utlandet genom att från första början inöfva det
främmande språket medelst hörande och talande. För
hvarje särskildt lands språk användas infödda,
vetenskapligt bildade lärare, och dessa betjäna sig under
lektionerna alltid af sitt modersmål. Sålunda innebär
metoden en fullständig brytning med det gamla
öfversättningssystemet. På det tidigare lektionsstadiet
åskådliggör läraren dessutom alla ord och
uttryck medelst föremål, rörelser och handlingar.
Efter hand tillkomma textläsning och skriftliga
arbeten. – "Berlitz school" är det största
språkinstitut, som finnes; det omfattar under enhetlig
ledning i trenne världsdelar mer än 200 filialer
(däraf 2 i Sverige och 3 i Norge). Vid
världsutställningen i Paris 1900 erhöll institutet två
guldmedaljer.
Berlock (fr. breloques), prydnad, som hänger vid
en urkedja.
Berm, fortif. Se Bärm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
