Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autenti. Se Autenticitet - Autenticitet - Autentik. Se Autentisk - Autentisk - Auteuil - Auteur - Autichamp, Jean Francois Therese Louis de Beaumont - Autichamp, Charles de Beaumont - Autigen. Se Allogen - Auto- - Auto - Auto - Autobasidiomycetes. Se Basidiomycetes - Autobiograf - Autobiografi - Autobiografisk - Auto-crayon-etsning - Autodafé - Autodidakt - Autodynamisk - Autoecisk. Se Autecisk - Autofoni - Autofyllogeni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Autenti. Se Autenticitet.
Autenticitet, stundom Autenti (af grek.
authentia), tillförlitlighet, äkthet, giltighet.
Autentik. Se Autentisk.
Autentisk (jfr Autenticitet), mera sällan
Autentik, äkta, tillförlitlig; som utgått från
vederbörlig person eller myndighet. –
Autentiska tonarter. Se Kyrkotonarter.
Auteuil [åtö’j], sedan 1860 ett kvarter i Paris,
vid Seine, nära Boulogne-skogen. Det var fordom
en by och blef ryktbart för de många litterära
storheter, som där hade sommarställen.
Auteur [åtör], fr. (af lat. auctor), författare.
Autichamp [åti*ã’], en gren af don gamla, från
Dauphiné härstammande franska ätten Beaumont,
hvaraf åtskilliga ryktbara medlemmar lefde på
1700-talet.
1. Jean François Thérèse Louis de
Beaumont, markis d’A., f. 1738, d. 1831,
deltog i sjuåriga kriget och förvärfvade sig anseende
som skicklig kavalleriofficer. Vid revolutionens
utbrott en af de ifrigaste rojalisterna, tvangs han att
emigrera, kämpade på tyskarnas sida vid Valmy och
i Maastricht, trädde sedan i rysk tjänst och vann
Paul I:s förtroende. Vid restaurationen återkom han
till Paris och blef guvernör för Louvre. Efter
julirevolutionen drog han sig tillbaka från det offentliga
lifvet.
2. Charles de Beaumont, grefve d’A.,
den förres brorson, f. 1770, d. 1852, blef 1792 i
Vendée en af upprorets ledare. Som sådan räddade
han 4,000 af republikens fångna soldater från döden,
som hans förbittrade anhängare ville gifva dem alla.
Efter restaurationen blef A. generallöjtnant och pär.
Han deltog i expeditionen till Spanien 1823.
Autigen. Se Allogen.
Auto- (af grek. autos, själf), nyttjas i en mängd
sammansättningar i betydelsen själf-, egen,
själfverksam, själfständig.
Auto (af grek. autos, själf), genom autotypi
framkallad bild.
Auto (plur. autos, af lat. actus, handling, "akt"),
sp., en under 1500-talet vedertagen benämning på
ett slags alltifrån medeltiden i Spanien och Portugal
högt värderade folkliga skådespel, som vanligast
bestodo i bibliska, allegoriska och mystisk-symboliska
framställningar samt utfördes till förhärligande af
kyrkliga fester. I sin högsta utbildning – hos Lope
de Vega, Calderon och deras efterföljare – innehöllo
dessa skådespel trenne afdelningar, ett slags prolog
eller förspel (loa), ett mellanspel (entremes), ofta
med komiska figurer och af burleskt innehåll, samt
hufvudafdelning (auto) i en akt, med religiöst
innehåll. Man skilde mellan julspelen l. autos al nacimiento
(port. autos do natal), som framställde
herdarnas tillbedjan, och autos sacramentales l.
Kristi-lekamensfest-spelen (se Calderon). År 1765
förbjödos, till folkets missnöje, dylika autos såsom
profaneringar af det heliga.
(E. F–t.)
Autobasidiomycetes, bot. Se
Basidiomycetes.
Autobiograf (af grek. autos, själf, bios, lif, och
grafein skrifva), själfbiograf.
Autobiografi (jfr Autobiograf), själfbiografi.
Autobiografisk (jfr Autobiograf),
själfbiografisk.
Auto-crayon-etsning (af grek. autos, själf, och
fr. crayon, blyerts), ett modernt etsningssätt på mjuk
grund. Se Etsning.
Autodafé (port. auto da fé, sp. auto de fé, af lat.
actus fidei, troshandling) kallades urspr. det med en
predikan om den ortodoxa tron förenade offentliga
förkunnandet af inkvisitionens dom öfver kättare och
otrogna, men blef sedan benämning äfven på den
omedelbart därpå följande straffexekutionen. Dessa
kyrkans triumfer öfver kätteriet voro af både furstar
och pöbel mycket besökta folkskådespel, hvilkas
bevistande ansågs som en from gärning. Vid
soluppgången samlades under klockringning stora
åskådareskaror på någon offentlig plats utanför kyrkan. I
högtidlig procession, som öppnades af dominikanerna
med inkvisitionens baner, ditfördes främst de
ångerfulle, som afsvurit sin villfarelse, därefter de lifdömde
kättarna, barfota, iklädda en gul, med lågor och
djäflar målad botklädnad (saco bendito, sanbenito)
och spetsig mössa, vidare bilder af dem, som lyckats
fly ur fängelset, och i svarta kistor liken af dem,
som aflidit under rannsakningen. En skara präster
och munkar slöt det gräsliga tåget. De dömde
uppställdes framför ett krucifix, med släckta ljus i
händerna, och sedan den världsliga öfverheten gifvit sin
ed på att utföra inkvisitionens beslut, följde
domsförkunnelsen öfver lefvande och döda. Alla, som
skulle undergå de större straffen, öfverlämnades
därefter till sina världslige domare, hvarefter
processionen åter satte sig i rörelse, först till fängelset och
därifrån till afrättsplatsen. Afsvuro de olycklige i
sista ögonblicket sin villfarelse, åtnjöto de nåden att
strypas; i motsatt fall blefvo de lefvande brända.
Äfven de i processionen förda bilderna och liken
kastades på bålet En af de mest glänsande
autodaféer, af den spanske målaren Francisco Rizi under
17:e årh. förhärligad genom en storartad målning i
Prado-museet, egde rum 1680 i Madrid. Från 1481
företogos allt emellanåt massafrättningar. Så brändes
f Valladolid på en gång 31 personer, och 37 andra
återfördes till fängelset för att sparas till en fest,
med hvilken man ville fira Filip II:s återkomst från
Nederländerna. Från 1781 har blott en enda dylik
afrättning förekommit i Spanien, nämligen 1826, då
en skollärare från Valencia på detta sätt afrättades
för deism. Autodaféerna hade sitt egentliga
hemland i Spanien, men exekverades därjämte i
Syd-Frankrike, Italien och den pyreneiska halföns
besittningar. Jfr Inkvisition. Se Limborch,
"Historia inquisitionis" (1692), Llorente, "Krit. gesch.
der span. inquisition" (tysk öfvers. af Höck, 4 bd,
1820–22), och L. Tanon, "Histoire des tribunaux
de l’inquisition en France" (1893). Se äfven
illustration sp. 475–476. – Numera begagnas autodafé
äfven i betydelsen af skrifters (eller andra föremåls)
"högtidliga" brännande på bål.
J. Hdr.
Autodidakt (af grek. autos, själf, och didaskein,
lära), själfbildad, själflärd (som på egen hand
förvärfvat sina kunskaper). – Adj.: Autodidaktisk.
Autodynamisk (af grek. autos, själf, och
dynamis, kraft), själfverkande.
Autoecisk [-te-]. Se Autecisk.
Autofoni (af grek. autos, själf, och fone, röst),
"själfljud". Se Öronsjukdomar.
Autofyllogeni (af grek. autos, själf, fyllon, blad,
och genos, uppkomst), bot., missbildning, bestående
i uppkomsten af en bladskifva på en annan
bladskifva.
G. L–m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
