Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arkwright, Sir Richard - Arkö - Arkösund. Se Arkö - Arland (äringsland) - Arlberg (ej Adlerberg), ett 1,802 m. högt alppass - Arlberg, Georg Efraim Fritz - Arlbergbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spinnmaskin, som i flere afseenden var en förbättring af
den, som Hargreaves kort förut konstruerat. Hans
maskin fick namnet vattenspinnmaskinen
(waterspinnmaskinen), efter den drifkraft,
som användes till densamma. Den första af sina
maskiner uppsatte A. 1767 i sin födelsestad.
Därifrån måste han dock snart fly, förjagad af de
ursinnige arbetarna, som beskyllde honom för att vilja
med den nya maskinen beröfva dem deras bröd.
A. begaf sig då till Nottingham och lyckades där,
med bistånd af några företagsamma män, bygga flere
nya maskiner, med hvilka han först i Nottingham
och sedan i Cromford i Derbyshire dref
bomullsspinning i stor skala. I motsats till Hargreaves blef
han genom sin uppfinning en rik man. Han dog
1792, sedan han några år förut blifvit upphöjd till
baronet. A:s stora förtjänst om bomullsspinningen
ligger måhända ej så mycket i uppfinningen af
vattenspinnmaskinen – ty denna var egentligen blott
en praktisk kombination af Johann Jürgens och Lewis
Pauls idéer (vingspindeln och sträckvalsarna) –
som fastmer i den energi, med hvilken han förstod
att grunda, utbilda och utbreda maskinspinningen i
England.
(G. A. W.)
Arkö, en ö, tillhörande Jonsbergs socken i Östkinds
härad, Östergötlands län, är belägen vid
inomskärslederna mellan Bråviken och Slätbaken. Större
lotsplats samt fyrplats. Vid Arkösund, om i väster
skiljer Arkö från fastlandet, finnas järnvägsstation,
ändstationen för Vikbolandets järnväg, och en god
hamn. Där fanns fordom en skans, som dock sedan
slutet af 1600-talet fått förfalla.
Arkösund. Se Arkö.
Arland (äringsland), det ursprungliga namnet på
nuv. Ärlinghundra härad i Stockholms län. Med
Sigtuna till medelpunkt utgjorde det en af Upplands
tidigast odlade bygder. Såsom ett af Attundalands
"hundaren" kallades det vanligast Arlenningja
hundare (Arlänningarnas hundare; tidigast 1298),
och därur har namnet "Ärlinghundra härad"
uppstått.
R. T.*
Arlberg (ej Adlerberg), ett 1,802 m. högt
alppass mellan Tyrolen och Vorarlberg, tillika
vattenskillnad mellan Rhen och Donau samt gräns mellan de
kristalliniska skiffrarna i Rätiska alperna i s. och
Allgaugruppen af de norra kalkalperna i n. Till
1786 gick öfver A. endast en ridväg, illa beryktad
för sina många alpbäckar, laviner och snöstormar;
sistnämnda år anlades en körväg, och denna
ombyggdes 1825 till postväg mellan Stanzerthal i
Tyrolen och Klosterthal i Vorarlberg. Den är nu ersatt
genom Arlbergbanan (se d. o.), hvilken sätter
Österrikes södra kronländer och de rika ungerska
slätterna samt dess förnämsta hamn, Triest, i
förbindelse med västra Europa, utan de sydtyska
banorna som mellanhand.
Arlberg, Georg Efraim Fritz,
operasångare, f. 21 mars 1830 i Leksand i Dalarna, d.
21 febr. 1896 i Kristiania, blef student i Uppsala
1848, tog kameralexamen 1852 samt ingick därefter
i kammarkollegium, generaltullstyrelsen och
postverket. 1854 debuterade han å stjernströmska
"Mindre teatern" såsom Farinelli i pjäsen af samma
namn. Året därpå gjorde han furore såsom Asmodeus
i "Den ondes besegrare", och 1858 öfvergick han
till k. teatern, där han öppnade sin bana såsom
Figaro i "Figaros bröllop". Jämte Arnoldson tog
han en tid undervisning af en tysk f. d.
teatersångare, Wieser, hvars ovanliga röst och sångsätt
de lärt beundra på ett schweizeri i Stockholm.
1860–65 var A. dels underregissör, dels regissör
vid lyriska scenen och gjorde flere konstresor i in-
och utlandet. I juni 1874 afgick han från k. stora
teatern i Stockholm, sjöng vid operan i Kristiania
1874–77, sedermera i Stockholm vid olika
scener till 1883, hvarefter han mest sysselsatte sig
med sångundervisning. A:s röst var icke stor,
men behaglig. I fråga om dramatisk
framställning torde A. på sin tid ha varit den främste
bland våra operaartister, säkerligen den
mångsidigaste. Än framställde
han den nattlige, grubblande Holländaren, än
och med samma mästerskap den förföriske,
sorglöse Don Juan, än den fine spanske barberaren
Figaro, än den bondsluge smålänningen Räfklo. Utom
nämnda roller vittna följande tillräckligt om hans
mångsidighet: Valentin i "Faust", Agamemnon i
"Ifigenia", Kark i "Den bergtagna", Telramund
i "Lohengrin", Tsaren, Joconde, Hans Heiling,
Almaviva, Polonius m. fl.
För svenska scenen bearbetade A. öfver ett tiotal
libretter, bland hvilka må nämnas "En egendom
till salu", "En sömnlös natt", "God natt, granne",
"Orfeus", "Hårdt mot hårdt", "Rienzi" och
"Flygande holländaren", med hvilka bägge sistnämnda
han gjorde Richard Wagner bekant i Sverige. Af
hans tonsättningar må nämnas Sånger, Sten Sture
(ballad), ett Offertorium, flere häften Vokaliser samt
orkestermålningen I skogen, utgifven af Musikaliska
konstföreningen. 1891 utkom hans Försök till en
naturlig och förnuftig grundläggning af
tonbildningsläran, som väckte mycket uppseende genom träffande
kritiska anmärkningar och en glänsande, ehuru väl
skarp stil samt äfven utgafs på tyska.
A. L.
Arlbergbanan, den 135 km. långa,
normalspåriga österrikiska statsbana, som 1880–84 byggdes
mellan Innsbruck och Bludenz (Tyrolen). Den är,
synnerligast mellan stationerna Landeck och Bratz,
en af världens märkvärdigaste adhesionsbanor.
Stigningarna uppgå till 30 [promille], och minsta
kurvradien är 250 m. Alla vid järnvägar brukliga s. k.
konstarbeten förekomma där i stor utsträckning och
af synnerligen framstående konstruktion, särskildt
för vattenafledningar, äfven öfver banan. Bland
storartade broar bör nämnas den 86 m. höga bron
öfver Trisanna. En af banans största
märkvärdigheter är den 10,250 m. långa s. k. Arlbergtunneln
mellan stationerna S:t Anton och Langen. Den är
utsprängd för två spår – under det att banan i
öfrigt är enkelspårig – samt till hela sin längd
undermurad med en hvalftjocklek varierande mellan
0,5 och 1,2 m. Arlbergets struktur med en mängd
förkastningar och vattenförande skikt försvårade på
vissa ställen sprängningsarbetet, som emellertid med
användande af dels komprimerad luft, dels
hydrauliskt tryck genomfördes på tre år. Kostnaden för
tunnelarbetet belöpte sig till 19,400,000 österrikiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
