Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristolochiaceæ, bot. - Aristomenes, grekisk krigare - Ariston, mus. - Ariston, grekisk tragediförfattare - Aristopapper, ett med klorsilfverhalting gelatin preparerat papper - Aristophanes. Se Aristofanes - Aristoteles, den klassiska forntidens störste polyhistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvåkönade blomkalkar; ståndare 6–36, fria eller
sammanvuxna med pistillen. Familjen, som
innehåller omkr. 200 arter, förekommer mest i de
tropiska delarna af Amerika. Med ett par
representanter framtränger den något längre mot norr i
Europa.
Det artrika släktet Aristolochia L. är utmärkt
genom sin kronlika, sambladiga, mer eller mindre
rörformiga, stundom mycket stora blomkalk, med
snedskuret, en- eller tvåläppigt bräm. Pollinationen
sker (hos A. clematitis) med tillhjälp af små flugor,
som genom hår i blomkalkens rörformiga del
kvarhållas, tills märkena blifvit befruktade (fig. A);
håren vissna då, och de fångna flugorna, som från
de nu öppnade ståndarknapparna beströtts med
frömjöl, kunna komma ut och pollinera andra blommor.
Flera arter hafva varit, och en del äro ännu,
använda i medicinen, såsom de i södra Europa
växande A. longa L. och A. rotunda L., hvilkas
rotknölar i droghandeln kallas Radices A. longæ
och rotundæ. A. serpentaria L. i norra Amerika
ger Radix serpentariæ (se Serpentaria-rot).
A. pistolochia L. ger Radix pistolochiæ o. s. v.
A. clematitis L. finnes förvildad i södra Sverige;
äfven dess rot har varit begagnad såsom
läkemedel. Många Aristolochia-arter i varmare länder
hafva underligt formade blommor och stora vackra
blad, hvarför de ofta odlas såsom prydnadsväxter.
En sådan art, A. macrophylla Lam. (A. sipho L.)
från norra Amerika, trifves rätt väl i södra och
mellersta Sveriges trädgårdar. Med sina långa
refviga stjälkar och stora blad är den mycket tjänlig
att bekläda murar, väggar, spaljéer o. d. Andra
särdeles vackra, brasilianska arter odlas i växthus.
Till fam. Aristolochiaceæ hör äfven släktet Asarum
(se d. o.).
G. L–M.
Af fossila aristolochiacéer anföras arter af släktet
Aristolochia från tertiära lager, och släktet uppgifves
förekomma redan i kritlagren.
A. G. N.
Aristomenes (grek. Aristomenes), grekisk krigare,
messeniernas hjälte i det andra messeniska kriget,
likasom Aristodemos under det första. De något
skiftande berättelserna om A:s underbara bragder
tillhöra åtminstone till största delen den yngre
sagodiktning, som uppstod efter den messeniska statens
återupprättande genom Epameinondas.
A. M. A.
Ariston (grek., "det bästa"), mus., ett slags
mekanisk "salongsorgel", konstruerad likt speldosor,
undantagandes att pålagda runda notskifvor af papp
ersätta den stiftbesatta valsen.
Ariston (grek. Ariston), grekisk tragediförfattare,
son till Sofokles och räknad såsom tillhörande hans
skola.
Aristopapper (af grek. aristos, bäst), ett med
klorsilfverhaltig gelatin prepareradt papper för
framställning af positiva kopior efter fotografiska
negativ.
A. R–AL.
Aristophanes. Se Aristofanes.
Aristoteles (grek. Ἀριστοτέλης), den klassiska
forntidens störste polyhistor och mångsidigaste
vetenskapsman, förnämligast filosof och naturforskare,
föddes i Stageira, en liten grekisk kolonistad på
Traciens kust, antagligen 384 f. Kr. (enligt somliga
något förut). Hans fader, Nikomachos, konung
Amyntas’ i Macedonien lifmedikus och vän, själf
författare i medicin och naturlära, vände tidigt sonens
håg till dessa studier. Vid 17 års ålder kom A.
till Aten för att höra Platon och kvarstannade där
till dennes död, 347. År 343 kallades A. af Filip
i Macedonien att blifva dennes då 13-årige son
Alexanders uppfostrare. Utan tvifvel är det till
stor del frukterna af denna uppfostran, som visa sig
i den storsinthet och i det varma intresse för grekisk
kultur, som utmärkte den segerrike konungen, i
synnerhet i början af hans lysande bana. Alexander
återgäldade ock frikostigt sin skuld till A. dels
genom penningeunderstöd, dels genom att till
honom från Asien hemsända ett rikt material
för hans naturvetenskapliga forskningar. A.
återvände 334 till Aten, där han, i täflan med
den af Platon stiftade "Akademien", samlade
omkring sig en krets af lärjungar och inrättade
en skola, Lykeion, kallad den peripatetiska (af
grek. peripate͡ı’n, gå omkring), vare sig att
detta häntyder på lokalen (en pelargång, som gick omkring Lykeion),
eller därpå att, såsom man antagit, A. och hans
lärjungar under hans undervisning plägade vandra af
och an i parken omkring platsen. Efter
Alexanders död (323) nödgade politiska förhållanden A.
att flykta från Aten till Chalkis på Eubea, där han
dog 322 f. Kr.
Sedan kritiken afsöndrat de vanställande
uppgifter om Aristoteles’ personlighet, hvilka härröra
från hans ovänner, framstår han som en ädel man,
välvillig och sanningsälskande. I det han med en
skarp iakttagelseförmåga och rastlös flit i samlandet
af empiriska fakta förenade en beundransvärd
säkerhet i att systematisera dessa, blef han den egentliga
naturvetenskapens grundläggare och förste målsman.
Men naturforskaren röjer sig äfven hos filosofen,
som med blicken riktad utåt, på den faktiskt gifna,
sinnliga erfarenheten, i främsta rummet söker de
allmännaste synpunkterna för betraktelsen och
förklaringen af denna och sedan bemödar sig att
genomföra och tillämpa dessa synpunkter på
erfarenhetsmaterialet. Gentemot Platons genialitet och
idealistiska världsåskådning representerar A. sålunda
det nyktra, empiriska förståndet, hvarför ock Rafael
i en af sina storartade stanser, benämnd "Skolan i
Aten", låter den förre vända sin blick och sträcka
handen uppåt, under det att den senare pekar på
den honom omgifvande verkligheten.
Såsom skriftställare utvecklade A. en oerhörd
produktivitet, men med endast ett undantag ha de
skrifter han själf utgifvit gått förlorade. Hans
åsikter känna vi dock rätt fullständigt genom de
läroskrifter, som användes i hans skola och gått
till eftervärlden under hans namn. Dessa omfatta
nästan alla naturvetenskaper samt filosofiens olika
delar. Viktigast för kännedomen om hans filosofi
äro Fysiken, hvartill sluter sig skriften Om uppkomst
och förgängelse, samt vidare de afhandlingar, som
man sammanfört under den gemensamma
benämningen Metafysik – af den rent tillfälliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
