Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alaria Grev., bot., släkte bruna alger - Alarik. 1. A. I, västgotisk konung - Alarik. 2. A. II, konung i västgoternas rike i Spanien och södra Frankrike - Alarm, signal eller kallelse att rycka ut eller fatta vapen - Alarmapparat, har till uppgift att under viss förutsättning afgifva signaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och eftersökt, om kål påminnande spis;
andra arter tjäna tjuktjerna till näring.
G. A. (G. L-M.)
Alarik. 1. A. I, västgotisk konung, blef vid unga år
konung öfver västgoterna och omnämnes tidigast som
anförare för de västgotiska hjälptrupper, hvilka 394
bistodo kejsar Theodosius mot Arbogastes. Under den
allmänna oron efter kejsarens död, 395, bröt A. med
sitt folk upp från Mesien samt inföll i Macedonien
och Tessalien. Den östromerske statsmannen Rufinus
slöt en öfverenskommelse med honom och förmådde
kejsar Arcadius att befalla den mot A. anryckande
västromerske öfverfältherren Stiliko att
aftåga. Sedan Rufinus mördats af sina egne soldater,
fortsatte A. sitt härjningståg nedåt Grekland,
plundrade Korint, Argos och Sparta samt tvang Aten
att lösköpa sig från sköfling. Stiliko återvände då,
men anföll ej A., utan en öfverenskommelse afslöts
dem emellan vid Pholoe (396). A. erkändes nu af
det östromerska rikets härskare som riksfältherre
(magister militum) och fick sig anförtrodd
förvaltningen af östra Illyrien. Därifrån inbröt han
af omtvistad anledning hösten 401 i norra Italien
och belägrade Aquileja och Ravenna. Påskdagen
(6 april) 402 blef han slagen af Stiliko, ingick
sedan förlikning, men bröt den snart och led då en
ny motgång vid Verona (s. å.). Stiliko, som måhända
länge stått i förbindelse med A. i syfte att använda
honom för sina ärelystna planer, lät honom emellertid
i fred återvända till Illyrien. 407 slöt Stiliko
ett fördrag med A., enligt hvilket denne skulle få
äfven västra Illyrien, men i gengäld förmodligen
biträda vid hela Illyricums öfverförande från den
östromerska till den västromerska rikshälften. Då
ett uppror på annat håll fördröjde Stiliko och
hindrade planens utförande, ryckte A. ånyo in i
Italien samt begärde skadestånd för väntetiden och
sina marschkostnader. Stiliko förmådde då (408)
Roms senat att bevilja A. en stor penningesumma,
men innan denna fullständigt utbetalats, störtades
Stiliko genom en palatsrevolution. Då kejsar Honorius
nu vägrade utbetala återstoden af den utlofvade
summan, tågade A. mot Rom (hösten 408) och aftvang
staden en dryg brandskatt. Med Honorius’ ministrar
underhandlade han sedan i hopp att vinna sitt lifs
hufvudsyfte, utnämning till det västromerska rikets
öfverfältherre (magister utriusque militiæ) samt
underhåll och upplåtelse af land åt sitt folk. Då
förhandlingarna strandade, beslöt A. skaffa sig
en medgörligare kejsare, tågade ånyo mot Rom och
upphöjde till kejsare stadsprefekten Attalus, som
genast villfor hans begäran. Honorius’ öde berodde
nu på provinsen Afrika, af hvilken Rom och A:s här
var beroende för spannmålstillförselns skull. Då
Attalus ej ville medge ett väpnadt angrepp på Afrika,
förklarade A. honom afsatt, tågade för tredje gången
mot Rom (410), intog staden och lät den undergå tre
dagars plundring, hvarvid enligt flera kyrkofäders
vittnesbörd västgoterna, som voro kristna, gingo
tämligen skonsamt till väga. A. drog sedan söderut för
att öfverföra sin här till Afrika och där tilltvinga
sig tillförsel åt Rom, men innan någon öfvergång
hann ske, dog han i Cosenza (s. å.). A:s tillnamn
Baltha förklaras än betyda "den djärfve", "den bålde"
och vara ett personligt hedersnamn, som sedan upptogs
af hans efterträdare, än åter beteckna hans härkomst
från balternas frejdade höfdingaätt.
Litt.: Riegel, "A. der Balte" (1871), Hodgkin,
"Italy and her invaders" I (1880), Güldenpenning,
"Geschichte des oström. reiches unter den kaisern
Arcadius und Theodosius II" (1885), och Bury,
"History of the later roman empire" I (1889).
V. S-G.
2. A. II, konung i västgoternas rike i Spanien och
södra Frankrike 484, stupade 507 i strid mot den
frankiske konungen Klodvig vid Vouglé (ej långt
från Poitiers). A. lät för sina romerska undersåtar
verkställa ett utdrag ur romerska rätten, hvilket
kallades Breviarium alaricianum och en lång tid var
i bruk i södra Frankrike.
Alarm (fr. alarme, af it. all’ arme, till vapen!),
signal eller kallelse att rycka ut eller fatta
vapen; plötslig rörelse, uppståndelse (i ett
läger e. d.) till följd af en fiendes verkliga
eller förmodade ankomst; i allm.: plötslig oro och
förskräckelse, buller, oväsen. Se Larm.
Alarmapparat, anordning, som har till uppgift att
under viss förutsättning träda i verksamhet och
afgifva signaler. Sådana apparater användas för en
mångfald olika ändamål, såsom för att i affärslokaler,
kassahvalf m. m. angifva det obehöriga öppnandet af
dörrar och fack, att signalera en i ett afstängdt rum
begynnande eldsvåda (alarmtermometer, termoskop),
att vid ångpannor signalera vattenytans sjunkande
under en viss gräns eller tryckets stegring öfver
ett visst värde, att vid vattenverk och reservoarer
möjliggöra kontroll öfver vattenytans ställning
eller vid elektriska anläggningar kontroll öfver
spänningen eller anläggningens isolationstillstånd
m. m. Ombord å fartyg användas alarmapparater för
kontroll af dörrarna till vattentäta skott. Vanligen
användas elektriska ringklockor i förbindelse med
galvaniska batterier. För alarmering af inbrott i
affärslokaler användes å dörren en elektrisk kontakt,
som sluter strömmen, då dörren öppnas, hvarvid en
klocka kommer i verksamhet. Fullständigare anordningar
afse samtidigt alarmering af skada å ledningen. För
detta ändamål kombineras tvenne reläer, det ena
verkande för strömslutning på vanligt sätt, det andra
för strömbrott i en särskild strömkrets; såväl det
ena som det andra reläet åverkar signalklockan. En
del kontrollapparater för kassaskåp grunda sig på
Wheatestones brygga. En motståndsrulle, som befinner
sig i skåpet, är inkopplad i en brygga, i hvars
ena diagonal finnes ett batteri, i den andra ett
relä, åverkande en klocka. Då skåpets dörr rubbas,
utkopplas eller kortslutes motståndet, hvarvid
balansen i bryggan störes, och signal gifves. Som
alarmtermometer, för signalering af det ögonblick, då
temperaturen i en lokal öfverstigit ett visst värde,
kan en vanlig kvicksilfvertermometer göra tjänst,
om i densamma insmältas tvenne platinatrådar,
en i kulan och en vid ett visst delstreck;
kvicksilfverpelaren ombesörjer själf kontakten vid den
kritiska temperaturen. En del apparater grunda sig på
trycket af i en reservoar instängd luft; reservoaren
kommunicerar med blyrör slutande med lättsmälta
proppar samt med en vätske-manometer med en rörlig
gren, balanserad med en motvikt. Då en propp smälter,
sjunker trycket, vätskan rinner ur manometern,
motvikten tar öfverhand och utlöser en klocka. Andra
apparater åter verka därigenom, att någon afsmältande
del förorsakar kontakt mellan ändarna på en
ringklockas strömkrets. Metalltermometrar kunna
likaledes användas för alstrande af en elektrisk
kontakt. Alarmapparater för ångpannor grunda sig
vanligen på smältning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
