Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 20. Supplement. C - Öxnevalla / 1105-1106 (1899) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helvedesfossen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som han uppgifvit och för hvilka han hedrats af
franska republiken bl. a. med hederslegionen. Några
i H:s bref från Abessinien till »Le Figaro»
1897 förekommande utlåtelser af förolämpande art
ang. de italienske fångarna i nämnda land ledde
i Aug. s. å. till en uppseendeväckande duell med
grefven af Turin (konung Umbertos brorson), i hvilken
H. sårades.

Henrik Karlsson (Lat. Henricuso Caroli), ärkebiskop
i Upsala, var bördig från Åbo stift. Han säges länge
hafva tillhört Birgittas umgänge i Rom och tillhörde
sålunda, liksom hans företrädare Birger Gregersson
och många andra af kyrkans styresmän i den tidens
Sverige, den af den ryktbara sierskan företrädda
religiösa riktningen. Efter att flere år som kanik
hafva tillhört Upsala domkapitel valdes han 1383
till ärkebiskop, slöt sig vid brytningen efter
Bo Jonssons död till det nationella partiet och
deltog i de vigtigaste uppgörelserna med drottning
Margareta, åt hvilken han äfven kunde försträcka
en summa penningar mot inkomsterna af Jämtland som
pant. Likaså var han med om det ryktbara unionsmötet
i Kalmar 1397 och Eriks af Pommern kröning samt var
en af de tio svenskar, som satte sina sigill under
det tillämnade unionsdokumentet. Han åtnjöt stort
anseende hos drottningen, utan att dock kraftigare
deltaga i sin tids politiska lif; i stället synes han
med intresse egnat sig åt sin ekonomi, var en förmögen
man och god hushållare, låg i ganska stora affärer och
ökade ärkebiskopsbordet med många gårdar. Han dog i
Mars 1408. I sitt testamente insatte han domkyrkan som
universalarfvinge, men drottning Margareta säges hafva
satt sig i besittning af hans skatter, och hans död
betecknar inbrottet af en period utaf strider mellan
Upsala domkyrka och unionsregenterna, hvilka försökte
intränga sina gunstlingar på ärkebiskopsstolen.
Ehd.

*Henriquel-Dupont, L. P. dog 1892 i Paris.

Henry [hä’nri], Joseph, amerikansk Ingeniör, fysiker,
f. i Albany (N. Y.) d. 17 Dec. 1797, blef 1826
professor i matematik samt var 1832–37 professor
i naturvetenskap vid New Jersey College i Princeton
och 1846–78 sekreterare vid Smithsonian Institution,
hvilken storartade anstalt af honom fick sin
egentliga organisation. År 1852 blef han led. af
komitén för fyrväsendet, vid hvilken han var president
från år 1871 till sin död, d. 13 Maj 1878. År 1827
började H. sina vigtiga försök ang. elektricitet och
elektromagnetism. Han införde silkeöfverspunnen
tråd till veckling af elektromagneter och
ernådde derigenom dittills oerhörda effekter,
hvilka han 1831 använde till konstruktion af den
första elektromagnetiska telegrafen, vid hvilken
signalerna gifvas genom attraktion af ett »jernankare»
till en elektromagnet. Han gaf också den första
konstruktionen af reläet och af en elektromagnetisk
maskin med strömvändare. Af mera teoretisk art äro
hans studier af induktionsströmmar af olika ordningar,
af fosforescens och hans medelst termostapeln utförda
bevis för att solfläckarna stråla mindre värme än
den öfriga solytan (1845). H. anordnade (omkr. 1850)
ett vidsträckt nät inom Förenta staterna och Mejico af
meteorologiska stationer, som sinsemellan meddelade
sig telegrafiskt. De atmosferiska förhållandena
åskådliggjordes genom väderlekskartor för
hvarje dag, på hvilka man grundade
väderleksförutsägelser. H. var derigenom den förste
organisatören af modern väderlekstjenstgöring. Vid
fyrväsendet införde han förbättrade mistsignaler. H:s
valda skrifter utgåfvos af Smithsonian Institution
1886 i 2 bd. Framför denna anstalts byggnad i
Washington har rests ett monument öfver H. Efter honom
har man uppkallat den elektromagnetiska enheten Henry.
S. A–s.

Henry [hä’nri], fys., den efter J. Henry
(se denne. Suppl.) uppkallade enheten för
induktionskoefficienten. Om tvänne slutna ledare
(vanligen trådrullar) äro placerade i hvarandras
närhet, och den ena af dessa genomlöpes af en
föränderlig ström i, så induceras i den andra en
elektromotorisk kraft e enligt lagen

	di
e = π	――,
	dt

der t är tiden, uttryckt i sekunder, π kallas för
induktionskoefficient. Om e är en volt och
di/dt utgör en ampère på sekunden, så blir π =
1 »Henry». »Henryn» kallas ock qvadrant- emedan
dess dimension i det elektromagnetiska systemet
är 10⁹ cm. (= längden af en jordqvadrant).
s. A–s.

Henry [hä’nri], Paul (f. 1848) och Prosper (f. 1849),
amerikanska astronomer. Se Astrofotografi. Suppl.

*Henry-Martini-geväret har i de nämnda landen
undanträngts af andra gevärskonstruktioner. Jfr
Eldhandvapen. Suppl. (Tabell.) Af konstruktörerna
dog Alex. Henry 1894 och Fr. Martini 1897.

Henschen, Salomon Eberhard, läkare,
universitetslärare, f. i Upsala d. 28 Febr. 1847, blef
student der 1862, med. kand. 1873, med. licentiat
i Stockholm 1877 samt promoverades 1880 till
med. doktor i Upsala, sedan han 1879 utgifvit en
experimentel afhandling Om indigosvafvelsyradt
natrons afsöndring i njurarna, för hvilken han erhöll
Sv. läkaresällskapets pris. Han utnämndes 1880 till
laborator i experimentel patologi och patologisk
anatomi i Upsala, speciminerade 1881 för professuren
i praktisk medicin derstädes med en afhandling
Studier öfver hufvudets neuralgier och utnämndes
till ifrågavarande professur 1882. H. har med stor
framgång egnat sig åt studier öfver nervsystemets
sjukdomar och nedlagt dessas resultat dels i flere
smärre afhandlingar, dels i det omfattande arbetet
Klinische und anatomische beiträge zur pathologie
des gehirns (3 bd, 1890–97), som förskaffade honom
Letterstedtska priset och tvänne Sv. läkaresällskapets
årspris. I Penzoldts och Stintzings »Handbuch der
therapie» har H. skrifvit afdelningen Behandlung der
erkrankungen des gehirns (1896). Derjämte har han,
hufvudsakligen i Upsala läkareförenings förhandl.,
meddelat ett antal smärre afhandlingar berörande
olika områden af den invärtes medicinen. Slutligen
bör nämnas, att H. sysselsatt sig äfven med botaniska
studier och utgifvit såsom frukt af sådana forskningar
i Brasilien (1867–69) Études sur le genre Peperomia
comprenant les espèces de Caldas (i »Nova Acta
Reg. Soc. Sc. Ups.», ser. III, tom VII),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>