Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blå ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
*Blå, förnäm svensk ätt. K. H. Karlsson (i uppsatsen
»Aspanäs- och Fanö-ätternas härstamning», i
»Hist. tidskr.», 1883) anser det obevisadt, att de
tvänne ätter, som ägde Aspanäs och Fånö, härstammade
från Ivar Blå, och finner, att således Blå-namnet
för dem är olämpligt. De voro emellertid befryndade
med hvarandra. Enligt Karlsson var 2. Knut Jonsson
son af den 1280 afrättade Johan Filipsson (se vidare
denne) och således ej sonson af Ivar Blå. — 4. Johan
Karlsson, son af Karl Tjälfvesson till Fånö, var
såsom systerson till Johan Filipsson följaktligen
kusin till Knut Jonsson och förmodas hafva upptagit
sin möderneslägts vapen bild, lejonörnen. — Enligt
C. M. Kjellberg (»Erik den heliges ättlingar»,
i »Hist. tidskr.», 1888) tillhörde Äspanäs-ätten
(drotsen Knut Jonsson och hans ättlingar) den erikska
ätten. Han söker nämligen bevisa, att Knut Jonsson
var son sons son af konung Knut Långe och att denne
åter var sonson af Erik den heliges yngre son, Filip.
Blå, Ivar, psevdonym för författaren V. A. Bergstrand
(se denne. Suppl.).
Blå bandet. Se Nykterhetsrörelsen. — Blåbandist,
anhängare af blåbandsidén.
Blåbinka, bot. Se Cichorium intybus.
Blå boken kallades en af en särskild kommission
under Karl XI:s förmyndareregering år 1667 utarbetad
öfversigt af rikets finansiella ställning jämte
orsakerna till den rådande förlägenheten och
botemedlen deremot. I »Blå boken» föreslogs till
ställningens förbättrande dels en hjelp af ständerna,
dels reduktion af gods, som bortskänkts trots 1655
och 1660 års riksdagsbeslut, dels stora indragningar
i staten. Förslagen vunno ej regeringens bifall. »Blå
boken» är tryckt i Loenboms »Historiskt archivum»
(II, 30–96).
Blåbuk, bot., en i Götaland allmän benämning på odon
(se Vaccinium, sp. 12).
Blådamma, metallurg. Se Jern, sp. 1130.
Blåeld, bot. Se Snokört.
Blå-erik, zool. Se Blå-jon.
Blå fogel. Se Fogel blå.
Blågröna alger, bot. Se Cyanophyceae. Suppl.
Blåhajen, zool. Se Hajslägtet.
Blåhallon, bot. Se Kubus.
Blå-jakob, zool. Se Blå-jon.
Blå jord (T. blaue erde). Se Bernsten.
Blåjord l. blå jernjord, miner. Se
Vivianit.
Blåklocka, zool. Se Blå-jon.
Blåklätt, bot., är i Östergötland och flerestädes en
vanlig och, enligt E. Fries, troligen den ursprungliga
benämningen på blåklint (se Centaurea), hvilken
äfven har många andra namn, bl. a. blågubbar,
blåhattar, blåkorn, blålilja, blå ringblomma,
blåtoppar, åkerros, kornblomma och kornros.
*Blåkål, bot. Se Brassica.
Blåkättan, zool. Se Tagghajar.
Blåkäxan, zool. Se Svarthå och
Tagghajar.
*Blåland. Jfr Blåmän. Suppl.
Blålemmeln, zool. Se Lemmelslägtet.
Blålera. Se Lera.
Blåljus, blå riddare, bot., i trädgårdsspråket
benämningar på Polemonium coeruleum (se
Polemoniaceae).
Blålåcka, bot., provinsnamn för blåsippa.
Blåmonke, bot., svenska namnet på Jasione montana
(se Jasione).
Blåmunk, munkskalle, bot., namn på arter af
Stormhattslägtet, företrädesvis Aconitum Napellus
L. och A. Cammarum (se Aconitum).
Blåmusslan, zool. Se Mytilus.
Blå måndag. Se Frimåndag, Gesäll och Måndag.
*Blåmän, Gammalsv. blamaen, anses af nyare forskare
vara en isländsk (blá-menn) folketymologisering af
Grek. blemyes, ett etiopiskt folk. —
Blåmannaland, Etiopien.
Blåmärke, med. Se Sugillation.
Blångarn, blår. Se Linberedning.
Blå riddare, bot. Se Blåljus. Suppl.
Blåsbuske, bot. Se Colutea.
Blåsestarr, bot., riksspråkets benämning på
lappskogräset, Carex vesicaria, med anledning
af dess uppblåsta frukter.
Blåsgång, ductus cysticus, anat. Se Gallgång.
*Blåskatarr. Jfr Cystitis.
Blåskörhet. Se Ångpanna, sp. 441.
Blåsmola, med. Se Mola.
Blåsmunnar, zool. Se Physostomi.
Blåsmäre, bot. Se Medicago.
*Blåspetten, zool., detsamma som vanliga
nötväckan. Se Nötväckslägtet.
Blåsrost l. Peridermium, bot., är aecidieformen
af åtskilliga svamparter tillhörande slägtena
Coleosporium och Cronartium och möjligen ännu andra,
hvilka i stor utsträckning härja barrskogarna,
särskildt furuskogen. G. A.
Blåsstick l. punktion, kir. Se Ischuri och
Troakar.
*Blåsstål. Se Jern, sp. 1138.
Blåsuga, bot. Se Käringruka.
Blåsvägg, metallurg. Se Härd.
*Blåsyra, toxikol.
Blåsyran nedsätter de för lifvets bestånd nödvändiga
syrsättningsprocesserna i organismen och framkallar
derigenom en inre qväfning. Häraf — kanske äfven
till följd af direkt giftverkan — retas först vissa
delar af förlängda märgen (hvaraf häftig andnöd och
kramp); derefter inträder hastigt förlamning af samma
delar, medförande döden. — Det medicinska bruket
af blåsyrehaltiga medel är numera mycket inskränkt
(se Bittermandelvatten, som nu mest användes
i utspädd form såsom smakförbättrande medel).
C. G. S.
Blås öfver, sjöv. Se Fallrep 3.
Blåsört, bot. Se Utricularia.
Blåtry, bot. Se Try.
Blått blod, ett på senaste tiden i bruk kommet
uttryck, liktydigt med »gammal adel», hvilket lär
härleda sig från Spanien, der man med sangre azul
(»azurblått blod») under morernas tid betecknade
den vestgotiska adeln med dess hvita hy och blått
genomskimrande ådror i motsats till morerna med deras
mörka hudfärg.
Blåtåtel, bot. Se Molinia.
*Blåvik, socken i Östergötlands län, delad
å Göstrings och Ydre härad. 8,672 har.444
innev. (1894). Annex till Ekeby, Linköpings
stift, Göstrings kontrakt.
Blåvingen, zool. Se Argusfjärilen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
