Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Algol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland A:s af trycket utgifna skrifter må följande
nämnas: Bidrag till svenska rådets historia under
medeltiden (gradualafh., belönt med Geijerska
priset, 1872), Om svenska rådets sammansättning
under medeltiden (bland festskrifter i Upsala
universitets årsskrift, 1877), Sveriges
nydaningstid från år 1521 till år 1611 (1878: utgör
3:dje delen af det på Hj. Linnströms förlag utgifna
verket »Sveriges historia från äldsta tid till
våra dagar»), Skildring af trettioåriga kriget
(1878: i den af E. Wallis utgifna »Illustrerad
verldshistoria»), 12:te delen af B. v. Schinkels
»Minnen ur Sveriges nyare historia» (1881, 1893),
Strödda bidrag till svenska statsskickets
historia (i »Hist. tidskr.», 1884–87),
Svenske konungens rätt i fråga om nedsättning af
tullbevillningsafgifter enligt 1809 års regeringsform
(bland »Smaaskrifter tilegn. A. F. Krieger»,
1887; äfven utg. separat, 1890), K. M:s rätt
öfver besparingarna (inträdestal i Vitt.
lust. o. ant. akad. 1890), Den svensk-norska unionen
(2 dlr, 1889–91). Det sistnämnda arbetet
utgör otvifvelaktigt en af A:s betydelsefullaste
vetenskapliga insatser. Det representerar
en bestämd vändning i den unionshistoriska
forskningen, som icke blifvit utan sin återverkan
på de unionspolitiska förhållandena. Det har
derjämte gifvit uppslag till flere arbeten,
hvilkas författare byggt vidare på den genom detsamma
lagda grunden. Dess utgifvande föranleddes af det
behof, som yppat sig att söka klargöra den norska
grundlagens tillkomsthistoria och rättsliga karakter,
emedan vidt skilda meningar uttalats om denna urkunds
ställning i och betydelse för unionens statsskick.
Arbetets hufvudtankar äro följande. Genom freden
i Kiel 1814 afträddes de norska stiften till Sveriges
rike. De åtgärder för Norges besittningstagande,
som sedermera vidtogos, buro prägeln af svenska
regeringshandlingar, de underhandlingar, som
efter konventionen i Moss (Aug.) 1814 höllos om de
förändringar, som Eidsvoldskonstitutionen på grund
af föreningen skulle undergå, fördes mellan svenska
regeringens kommissarier och norska folkets ombud,
deras resultat, grundlagen af d. 4 Nov. 1814, är
en öfverenskommelse mellan Sveriges statsmakt och
Norges folk, för hvilkens ändring kräfves
båda parternas samtycke. De statsrättsliga
konseqvenser, som från denna historiska utgångspunkt
dragits, kunna sammanfattas sålunda. Föreningen
grundar sig, rättsligen sedt, på freden i Kiel.
Unionen deremot är en sedermera af Sverige under
den frivilligt antagna formen af norsk medverkan
företagen organisationsakt inom området för dess
folkrättsligt erkända suveränitet. Unionskontraktet
(sammanfattadt i Norges grundlov och riksakten)
bär derför prägeln af en från Sveriges sida gifven
garanti för Norges statsrättsliga ställning, och
Norges rätt inom unionen sträcker sig lika långt som
denna garanti. Absolut likställighet rikena emellan
har i öfverensstämmelse härmed icke antagits såsom
allmän princip för unionen, utan erkänts endast
för vissa bestämdt angifna fall, såsom konunga-,
förmyndareval o. d. A:s författareskap präglas af
klarhet och precision i framställningssättet samt
af en synnerlig noggranhet och omsorg vid sjelfva
materialets behandling. Vidare har A., i förening
med E. Hildebrand, ombesörjt utgifvandet af
1:sta delen af »Svenska riksdagsakter 1521–1544»
(1887) och utgifvit »Regeringsformen af d. 6 Juni
1809 med motiver» (1889), »Sveriges grundlagar»
m. m. (5:te och 6:te uppl., 1891 och 1894).
Af Upsala läns landsting, hvars ledamot A. är
sedan 1884, hvars vice ordförande han på grund af
tingets val var 1890–93 och till hvars ordförande
han af K. M:t nämndes 1894, insattes han 1888 såsom
ledamot i riksdagens Första kammare. Der slöt han
sig genast till tullskyddsvännerna, och som bevis
på det förtroende, som från kammarens sida snart
nog kom honom till del, kan anföras, att han, efter att
1889 hafva fungerat såsom suppleant i konstitutionsutskottet,
1890 insattes som ordinarie ledamot af samma utskott,
hvilket han vid alla följande riksdagar hittills
(1895) tillhört, och att han 1894–95 invaldes
till medlem af förstakammarprotektionisternas
tiomannaråd samt i Mars 1895 valdes till
en af kammarens sex ledamöter i det af konungen då
äskade hemliga utskottet. På initiativ af A. och
(inom Andra kammaren) af Rydin beviljade riksdagen
1890 1,500 kr. årligen till fortsatt utgifvande af
»Svenska riksdagsakter». I frågan om fixeringen
af riksdagsmännens antal har A. principielt
ställt sig på en annan ståndpunkt än den, som
slutligen vann seger. Han ville nämligen göra
gällande, att de olägenheter denna reform afsåg
att undanrödja lämpligare kunde afhjelpas derigenom
att de stora städernas representationsrätt minskades,
och han förordade derför tillämpandet af en rörlig
qvotsiffra med en skala stigande efter städernas
folkmängd, en synpunkt, som sedermera framhölls af en
statsrådets ledamot (Gilljam), när den k. proposition,
hvilken föranledde de nu gällande bestämmelserna i
detta ämne, beslöts. Mest bemärkt såsom politiker
har A. emellertid blifvit genom sin hållning
i unionsfrågan. Hans egenskap af framstående
unionsvetenskaplig fackman har naturligtvis utgjort
en ytterligare anledning till att hans krafter
på motsvarande politiska gebit tagits i anspråk.
Ur hans penna har ock det märkliga betänkande
flutit, som konstitutionsutskottet vid
1891 års riksdag afgaf öfver det af K. M:t då
framlagda unionsförslaget, och hvilket, om än
ej formligen af riksdagen antaget, dock kan
sägas hafva tjenat såsom ledtråd för riksdagens
och särskildt Första kammarens unionspolitiska
uppträdande under de följande åren. A:s ståndpunkt
i unionsfrågan kan i korthet uttryckas sålunda:
unionen är ett vigtigt medel för beredandet af
fosterlandets välfärd och bör derför främjas
och upprätthållas på ett sätt, som med Sveriges
lifsintressen är förenligt, och så länge detta är
möjligt.
O. V.
*Alingsås hade vid 1893 års slut 2,938 innev.
Enligt den för stadens utvidgning senast fastställda
stadsplanen har staden 203 tomter, deraf 198 vid 1890
års utgång voro bebyggda. Taxeringsvärdet var 1894
3,040,000 kr, deraf 457,300 kr. för jordar. Stadens
hela område utgör 735 har, satt till 6 1/8 mtl. 1892
funnos 5 fabriker med ett tillverkningsvärde af 912,747 kr.,
deraf 859,843 kr. kommo på ett bomullsväfveri.
Handlandenas antal 1893 var 47, hvilka i bevillning erlade
kr. 886: 50. Vid lägre allmänna läroverket meddelades
undervisningen på 3 klasser till 1890; läroverket
utvidgades då med ytterligare en klass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
