Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abietinsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och andra Nilkatarakten, belägen klippa, i hvilken
Ramses II (14:de årh. f. Kr.) lät uthugga två ännu
bevarade tempel, det större för sig, det mindre för
gudinnan Hathor. Vid sidan om den pylonlika ingången
till det stora templet finnas fyra ur klippan
huggna sittande kolosser af konungen, de största
i Egypten, af omkr. 20 m. höjd, med en axelbredd
af 7,5 m. Genom porten träder man in i en af åtta
kolossala Osirisfigurer buren sal, derifrån genom ett
smalt galleri i en sal med fyra pelare och slutligen
in i det allra heligaste, som ligger mellan tvänne
kammare och i hvilket finnas statyer af konungen och
de tre gudarna Re, Ammon och Ptah. Inskrifterna och
framställningarna på väggar och pelare förhärliga
konungens bataljer och triumfer. Framsidan af det
lilla Hathortemplet prydes af sex mer än 10 m. höga
figurer, af hvilka fyra föreställa konungen, två hans
gemål Nefretere. Den nästan omedelbart till floden
framspringande klippan mellan templen består af fast,
finkornig sandsten och kallas i inskrifterna »heliga
berget». Det nuv. namnet är lånadt från en klippa, som
vid flodkrökningen på ett i ögonen fallande ställe
bär en man i basrelief, hvars spetsiga skört för de
arabiske skepparna tedde sig som ett kornmått, hvarför
denna bild fick namnet Abu Simbel. Formen Ibsambul
hvilar på en oriktig fransk uppfattning af namnet.
Abusir. Se Busiris.
*Acacia. Se vidare Suakin-gummi.
Academia Stockholmensis, Lat., den af konung Johan III
1576 upprättade högskolan i Stockholm. Se Stockholms
högskola, sp. 613–614.
Académie des félibres. Se Félibreförbundet.
Acanthis. Se Gråsiskan, Grönsiskan och Siskslägtet.
Acanthocephali. Se Rundmaskar.
Acantholabrus. Se Grässnultran.
Acardiacus, Lat. (af Grek. nekande a och kardia,
hjerta), »hjertlös». Se Missbildning, sp. 92.
*Acari. Se vidare Spindeldjur.
Accademia d’Arcadia. Se Arcadia.
*Acceleration. 2). Se Fall-lagar och Fallmaskin.
*Accent i detta ords allra vidsträcktaste betydelse
betecknar hvarje sätt, hvarpå ett fonem, d. v. s. ett
språkljudsqvantum, vare sig ett språkljud eller flere
sådana, framhäfves framför och i jämförelse med
andra, eller, annorlunda uttryckt, det prosodiska
(d. v. s. till fonemens relativa egenskaper
hänförliga) företräde, som tillkommer ett visst fonem
i jämförelse med andra. Som fonemens prosodiska
egenskaper äro fyra: sonoritet (äfven kallad
hörbarhet eller klangfullhet), qvantitet (uttalstid,
tidslängd), intensitet (styrka, eftertryck,
tonvigt, betoning, tonstyrka m. fl. benämningar på
samma sak) och tonalitet (läge på tonskalan, höjd,
tonhöjd), så kunde man strängt taget tala om fyra
slag af accent. Emellertid har man tills dato icke
begagnat sig af termen sonoritetsaccent, d. v. s. det
företräde i fråga om sonoritet, som tillkommer de
s. k. sonanterna (sjelfljuden) i jämförelse med
konsonanterna (medljuden; jfr Konsonant, II).
Nästan lika obruklig är termen qvantitetsaccent
(»qvantitativ betoning»), d. v. s. det företräde i
fråga om qvantitet, som tillkommer s. k. långa fonem
i jämförelse med korta (jfr Qvantitet 4). Så mycket
oftare användas deremot uttrycket accent om de båda
återstående slagen, och på dessa båda syftar derför
termen i inskränkt och åtminstone hos oss tämligen
vanlig mening. Från början afsåg det från den antika
accentläran hemtade uttrycket (Lat. accentus, melodi,
ton) uteslutande tonalitetsaccenten, men i nyare tid
har det alltmer öfvervägande kommit att användas
om intensitetsaccenten, och på denna ensam syftar
derför termen i sin inskränktaste och kanske numera
vanligaste betydelse.
I. Intensitetsaccent (äfven kallad exspiratorisk,
dynamisk, emfatisk eller tryck-accent) är sålunda
det företräde i fråga om intensitet (se d. o.),
som tillkommer s. k. starka fonem (Lat. fortes; jfr
»forte» i musiken) i jämförelse med svaga (Lat. lenes;
jfr »piano» i musiken). Denna jämförelse kan afse
såväl de minsta fonem, de enskilda språkljuden,
som ock de största, fraserna, eller delar af
dem. Med afseende på de enskilda språkljuden
märkes t. ex. lätt, att det senare (med ff tecknade)
f-ljudet i fiffig är (icke blott längre, utan äfven)
starkare än det första, liksom att f i klaff har
intensitetsaccent, jämfördt med det oaccentuerade f
i Rolf, der åter l är accentueradt i förhållande
till l i klaff. Med afseende på frasen åter är
det t. ex. ögonskenligt, att i frasföljden »Och
nu, min tappra skara: Gif akt!» dels hela frasen
gif akt är accentuerad i förhållande till de båda
föregående, dels inom hvardera af de tre fraserna
ett ord (nu, tappra och akt), är accentueradt i
jämförelse med de öfriga och sålunda har hvad man
tämligen oegentligt kallar »satsaccent». Af större
intresse är emellertid att i fråga om intensitet
sinsemellan jämföra de mindre fonem, som kallas
tryckstafvelser (d. v. s. fonem, belägna mellan tvänne
intensitetsminima) och språktakter (fonem, belägna
mellan två intensitetsmaxima). Granskas något närmare
den s. k. stafvelseaccenten t. ex. i vårt modersmål,
så befinnes denna ega minst tre tydligt åtskilda
grader. Öfver de
A) oaccentuerade (obetonade eller helsvaga med
intensitetsgraden »lenissimus») stafvelserna,
t. ex. den första i bevi3s, den mellersta i
po2jkarna2, den sista i hu3set, den näst sista i
spå3rhu2ndarna, höja sig de
B) accentuerade (betonade) stafvelserna på
följande sätt:
1. Svagt bitoniga (halfsvaga) äro t. ex. första
stafvelsen i me1kani3k, ce1remoni3, första
och tredje i u1nive1rsite3tet, den sista i spå3ra1,
beslu3tade1. Sådana stafvelser sägas hafva
accenten »semilenis» eller svag biton (T.
schwacher nebenton).
2. Starkt bitoniga (halfstarka) äro t. ex. sista
stafvelsen i o3lä2rd, nä3tteldu2k, näst
sista i o3lä2rda, la3ndsvägsda2mmet. Denna accent
kallas »semifortis» eller stark biton (T. starker
nebenton, ofta oegentligt tiefton).
3. Hufvudtoniga (helstarka) äro t. ex. första
stafvelsen i spå3ra1, andra i trafik3, tredje i
ba1rone3ssa. Vi kalla denna accent »fortissimus»
eller hufvudton (T. hauptton, ofta oegentligt
hochton).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
