Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet) - Öst-Rumilien, enligt Berlinkongressen 1878 en provins i Turkiet med administrativ sjelfstyrelse under en kristen guvernör, efter revolutionen i Sept. 1885 faktiskt förenad med Bulgarien under namnet Syd-Bulgarien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Ersch och Gruber), K. Paparrigopulos:
»Helleniska folkets historia» (på
nygrekiska; 2:dra uppl. 1886–87).
L. S.
Öst-Rumilien, enligt Berlinkongressen 1878 en
provins i Turkiet med administrativ sjelfstyrelse
under en kristen guvernör, efter revolutionen i
Sept. 1885 faktiskt förenad med Bulgarien under
namnet Syd-Bulgarien. Det gränsar i n. v. och
n. till Bulgarien, i ö. till Svarta hafvet, i
s. och s. v. till de turk. vilajeten Adrianopel och
Saloniki. Arealen beräknas till 33,500 qvkm. Ö. är
i sin helhet en bred dal, svagt kuperad, omgifven
på alla sidor af höjder och bildande Maritzas och
dess biflod Tundsjas öfre bäcken. Balkanbergen,
hvilkas kam delvis bildar gräns mot Bulgarien,
har åtskilliga toppar af mer än 2,000 m. höjd,
såsom Vejen (2,200 m.), längst i n. v., Jumruktsjal
(2,375 m.) och Schipkabergen, med det ryktbara
passet (1,333 m.), samt de lägre Haidutzi-Tsjokar
(1,097 m.), Kazan (1,046 m.) och Karnabat (834
m.). Der slutar kedjan med medelmåttiga kullar, som
skäras af Deli-Kamtsjik, högerbiflod till Kamtsjik
i Bulgarien, och återstoden af gränsen bildas af
floden Tsjevte-Dere. Hela denna del af Balkankedjan
saknar sidogrenar och inkräktar föga på Ö:s område,
om man undantager de båda bergmassiven Sredna Gora
(1,572 m.), mellan Topolnitza och Striema l. Giopsu,
samt Tsjerna Gora (1,440 m.), ö. om Striema och
skild från Balkan af den härliga Kasanlykdalen,
men dessa äro snarare förberg än sidogrenar. Aitos
Balkan och Emine Balkan nära Svarta hafvet äro åsar
af endast 400–800 m. höjd. Vattendelaren i v. med
höjder af ända till 1,272 m. (Kara Bair) förenar
Balkan med Rhodope (Muss Ala, 2,930 m.), som jämte
Despoto Dag och Kara Balkan (2,000 m.) bildar vestra
delen af sydgränsen. Hufvudfloden är Maritza, som
har sina källor längst i v. vid foten af Muss Ala,
och flyter mot ö. s. ö., hvarunder den uppsamlar
alla vattendrag i vestra och centrala delen af
landet. Sedan floden lemnat Ö., upptager den vid
Adrianopel Tundsja, Ö:s andra större flod, som
upprinner på södra sidan af Balkan, på Rosalita
Planina (1,877 m.) och vattnar den 70 km. långa
Kasanlykdalen. Östra kusten har endast korta åar:
Hadji-Dere, Aitos, som faller ut i Burgas viken,
samt Kadjilar, Mandra och Fakih, som falla ut i
Korfe-aestuariet s. om Burgas. Skyddadt för
nordanvinden af Balkankedjan, har Ö. mycket mildare vintrar
än Bulgarien och en rikare växtlighet. Sädesslagen,
i synnerhet hvete och majs, lemna rik afkastning;
ris går väl till i trakter med vattentillgång, såsom
på slätten omkr. Filippopel. Vinrankan trifves godt
och odlas i ganska stor utsträckning, och roskulturen
ger upphof till landets mest utvecklade industrigren,
beredning af rosenessence (1885 omkr. 1,375 kg. med
ett värde af omkr. 850,000 kr.). Silkesodlingen
har lidit betydlig inskränkning genom sjukdom på
silkesmasken. Minerala skatter finnas, men något
bergsbruk har knappt börjat. Ö. har 462 km.
jernvägar. Hufvudlinien, genom Filippopel, är en del af
den stora internationella jernvägen mellan Wien och
Konstantinopel; från densamma utgår vid Trnova
en linie förbi Jeni Sagra till Jamboli och Burgas
(öppnad 1890), hvilken derigenom blifvit utförshamn
för landets produkter. Enär Ö:s statistik sedan
1885 fullständigt uppgått i Bulgariens, är det
omöjligt att uppgifva hur mycket som tillkommer
hvartdera landet i handeln på utlandet. Man vet,
att Ö. 1885 hade importerat utländska varor för
omkr. 4,8 mill. kr. Exporten består mest af spanmål,
rosenessence, hudar och skinn samt kokongsilke och
något tobak, trävaror och vin.
Befolkningen beräknades 1885 till omkr. 975,000
pers., deraf 681,700 grek.-katolska bulgarer, 200,000
turkar och muhammedanska bulgarer (s. k. pomaker),
53,000 greker, 27;200 zigenare, 7,000 judar,
2,000 armenier och 3,700 främlingar och angafs
1888 till 960,941 pers. Bulgarerna i Ö. äro mera
civiliserade än i Bulgarien. Det mildare klimatet,
den bördigare jorden, lättare förbindelser med
utlandet och en intimare beröring med de intelligente
grekerna bidraga till detta deras företräde framför
sina bröder på andra sidan Balkan. Välmågan och
allmänbildningen äro mera utbredda än i Bulgarien,
och då detta senare konstituerades till autonomt
furstendöme, var det af Ö. som det lånade en del af
sina första ämbetsmän. Bulgarerna äro hufvudsakligen
jordbrukare. Turkarnas antal minskas årligen
genom utflyttning. Grekerna finnas nästan endast
i städerna, der de flerestädes bilda majoritet; de
egna sig i synnerhet åt handels- och bankaffärer. —
Administrativt indelas Ö. l., såsom det nu officielt
kallas, Syd-Bulgarien, i 6 distrikt: Filippopel
l. Plovdiv, med landets hulvudstad, Filippopel,
Tatar-Bazardsjik, Stara Zagora (Turk. Eski Zagra),
Haskovo l. Chasköi, Slivno och Burgas. Budgeten har
sammansmält med Bulgariens, och denna sammansmältning
är genomförd äfven på andra områden: rättsväsende,
administration och militärväsende äro likartade i
båda landsdelarna.
Historien sammanfaller med det öfriga
Bulgariens. Ö. var särskildt i Maj 1876 skådeplats
för turkarnas grymheter och hölls besatt af ryska
trupper från Jan. 1878 till sommaren 1879. I
Maj 1879 valdes Al. Vogorides (Aleko Pasja) med
stormakternas samtycke till turkisk generalguvernör
på 5 år, och i Nov. s. å. öppnades den första
provinsförsamlingen i Ö. Turkiets rätt att inlägga
garnison i fästningarna blef för tillfället uppgifven
för att icke framkalla oroligheter, och Ö:s tribut
till sultanen (240,000 lei) kunde af finansiella
skäl icke utbetalas. Vogorides låg ständigt i strid
med den ryske generalkonsuln Krebel, emedan han
icke ville underordna de bulgariska intressena
under Rysslands. 1883 afbröt han t. o. med all
förbindelse, tills Krebel blef hemkallad. Vid
femårsperiodens slut motsatte Ryssland sig derför
förnyelsen af Vogorides’ mandat, och i Maj 1884
efterträddes han såsom generalguvernör af chefen
för justitiedepartementet Gabr. Chrestović (Gavril
pascha). Men redan i Sept. 1885 blef han afsatt genom
en oblodig revolution i Filippopel; en provisorisk
regering öfvertog förvaltningen samt proklamerade
Ö:s och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
