Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öronsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exsudatets uppträdande; detta kan blifva så ymnigt,
att trumhinnan brister. Hos barn förekomma sådana
hyperemier ganska ofta: de deraf framkallade smärtorna
kallas gemenligen »örsprång». Mera stormande
förlöper den egentliga inflammationen. Alla de
till katarrerna hörande symtomen finnas äfven här,
men mycket svårare. Den regelbundet uppträdande
febern blir hög, i synnerhet hos barn (ända
upp till 40° à 40,5° C.). Smärtorna äro nästan
outhärdliga, kännas i hela hufvudet och ökas vid
kroppsrörelser och hvarje moment, som bidrager
till blodets stigande åt hufvudet. Den sjuke
kommer ofta i ett tillstånd af medvetslöshet;
svindel och delirier kunna inställa sig, hvarför
hela sjukdomen lätt kan förvexlas med börjande
hjernhinneinflammation. Trumhålan fylles inom kort af
ett varigt exsudat; och efter några dagars förlopp
brister vanligen trumhinnan, då ofvannämnda symtom
ganska hastigt försvinna. Ofta inträffar emellertid,
att inflammationen utbreder sig från trumhålan till
de med densamma kommunicerande håligheterna i det
bakom örat liggande s. k. vårtutskottet. Detta märkes
genom ömhet vid tryck bakom örat samt genom rodnad och
ansvällning af huden å samma ställe. Under lyckligaste
förhållanden kunna såväl katarrer som inflammationer
läkas utan ringaste men för hörselorganen, i det
exsudaten fullständigt uppsugas och hålen å trumhinnan
läkas. Tyvärr inträffar detta alltför sällan, beroende
dels på försumlig och oändamålsenlig skötsel, dels
på en viss benägenhet hos åkomman sjelf att ej gå
tillbaka, hvilket i synnerhet är fallet hos allmänt
svaga individer, såväl barn som vuxna. Sjukdomen
blir kronisk, och nu uppstå processer i öronen, som
i alla afseenden kunna hafva de menligaste följder
ej blott för sjelfva hörselorganet, utan äfven
för individen sjelf. — Det vid katarrerna bildade
exsudatet uppsuges ofullständigt och ger anledning
till förändringar å trumhinnan, hörselbenen och
trumhålans slemhinna, hvilka medföra en minskad
rörlighet hos denna, den s. k. ljudledande delen
af hörselorganet. Dessa förändringar, som bestå i
bindväfsnybildning, kunna uppstå äfven helt obemärkt
utan föregående akut sjukdom. I sådant fall ställas
de vanligen i samband med kroniska sjukdomar i
näsan, t. ex. en vanlig snufva, samt i det från
nässvalgkaviteten till örat ledande eustachiska
röret. Detta sjukdomstillstånd i örat, som kallas
skleros, är den vanligaste orsaken till den så
allmänt förekommande »lomhördheten». Egendomligt
är, att inom en del familjer en tydlig disposition
finnes för denna åkomma. Om den an ej leder till
absolut döfhet, blir hörseln i alla händelser alltid
förminskad. De subjektiva hörselförnimmelserna
uppträda här i all sin styrka; tyngd i hufvudet och
svindel äro ej sällsynta. Antecknas kan äfven, att
åtskilliga personer med skleros i öronen höra bättre
vid starkare ljud, t. ex. vid resa å jernväg. De
sklerotiserande processerna upphöra högst sällan. —
En mera vexlande sjukdomsbild gifva de kroniska,
variga inflammationerna, ty vid dessa är örat
prisgifvetåt en hel rad nybildnings- och
förstörelseprocesser. Denna sjukdom kallas ofta »öronfluss»,
otorré, d. v. s. varflytning ur öronen. Det ur dessa
flytande varet är i sjukdomens början, och för öfrigt
så länge örat hålles rent, likt vanligt var, men
ju äldre sjukdomen blir, och ju mer den försummas,
dess förr får varet en högst obehaglig, äcklig lukt,
för att ej säga stank. Perforationshålen i trumhinnan
vexla till läge, form och storlek. Den undre delen af
densamma brister dock oftast. Hålen, som vanligast
äro runda eller njurformiga, kunna vara små som
knapphålshufvud, men ej sällan är största delen af
hinnan förstörd. Blir sjukdomen äldre, tillstöta
komplikationer. Såsom sådana räknas i första hand
polyper. Dessa visa sig vanligast såsom hampfrö- till
ärtstora, rödaktiga svulster, men kunna nå en sådan
storlek, att de fylla hela hörselgången. De uppträda
vanligen flertaliga och blöda lätt, hvarför varet blir
blodblandadt. Farliga kunna de blifva derigenom att de
genom sin storlek hindra varets utflytning. Vid äldre
otorréer skonas sällan hörselbenen, i det de genom
benröta mer eller mindre förstöras. Sådan uppstår
äfven i närliggande delar af sjelfva tinningbenet,
framförallt i trumhålans tak samt i vårtutskottet, i
hvilket senare närvaron af fistlar angifver sjukliga
benprocesser. Genom inflammationsprocessernas
öfvergång på benet uppstår stor fara för att
närliggande hjernhinnor, hjernan och dess kärl skola
angripas. Detta kan ega rum äfven på det sätt att
inflammationsbringande ämnen genom saftbanorna direkt
öfverföras från sjelfva sjukdomshärden i öronen. Man
har ock exempel på att en allmän blodförgiftning
följt på en varig mellanörinflammation. — Äfven
s. k. perlsvulster (cholesteatom) komplicera en
otorré. De bestå af afstötta epitelmassor, som
vanligen samlas till större massor, hvilka genom
retning och tryck på sin omgifning framkalla
lifsfarliga processer i tinningbenet. — De
subjektiva symtomen vid en enkel otorré utgöras
af de obehag sjelfva flytningen framkallar samt
af nedsatt hörsel; graden häraf är beroende på de
destruktiva processernas utsträckning. Subjektiva
hörselförnimmelser och smärtor äro sällsynta;
de senare tillstöta endast vid hinder för varets
utflytning och då benet angripes. Nervsmärtor,
smakrubbningar och ansigtsförlamning å samma sida
som det sjuka örat äro mera sällsynta. — En kronisk
inflammation i mellanörat får ej sägas vara
obotlig; under riktig behandling läkes den oftast,
ja den kan ibland göra det af sig sjelf. Man träffar
dock ej sällan personer, som under hela sitt lif
gå med flytning ur öronen. Under inga förhållanden
bör sjukdomen försummas, emedan, såsom vi sett,
lifsfarliga komplikationer när som hälst kunna
tillstöta, och sanning är »att så länge varflytning
ur öronen eger rum, kunna vi aldrig säga huru, när
och hvar den kan sluta, ej häller hvarthän den kan
leda». — Behandlingen af de nu nämnda sjukdomarna går
vid deras akuta stadium ut på att den sjuke genast
afhåller sig från allt, som kan förorsaka retning
å organen (kroppsliga ansträngningar, dålig luft,
rökning, sprit etc.). Hälst bör patienten hålla
sig inne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
