Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örnrockor, Mlyiobatidæ, zool., en fiskfamilj bland rockorna - Örnsköld, Per Abraham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptagandet ur vattnet skall hon gifva ifrån sig
ett starkt, ramande ljud. Färgen är vexlande efter
olika lokaler; brun eller gråaktig, utan fläckar.
R. L.
Örnsköld, Per Abraham, friherre, landshöfding,
härstammade från en från Öland bördig, gammal
prestslägt vid namn Löth, af hvilken en
medlem, kungl. lifdrabanten Johan L., 1719
adlades under namnet Löth-Örnsköld. Dennes äldste
son, Per Abraham, föddes d. 18 Nov. 1720.
I Upsala visade han så mycken »flit, stadga och
begåfning», att han erhöll flere större stipendier.
1736 vardt han auskultant vid Bergskollegium,
1740 e. o. notarie derst. och 1742 derjämte i
Svea hofrätt. 1746 blef han ord. notarie i
Bergskollegium, och följ. år fick han bergmästares
n. h. o. v. 1751 vardt han sekreterare i nyssnämnda
kollegium, 1756 assessor och 1759 bergsråd. —
Vesternorrlands län hade dittills omfattat
Gestrikland, Herjedalen, Helsingland, Medelpad,
Jämtland och Ångermanland. Men d. 29 Juni 1762
delades det alltför stora och svårskötta länet. Man
gjorde för den skull af Medelpad, Ångermanland
och Jämtland ett nytt län, med Sundsvall till
residensstad. Det fick dock behålla det gamla
namnet, ty de öfriga landskapen skulle utgöra
Gefleborgs län. Den förste landshöfdingen i det
nya länet blef Ö., 1762. Ända till Ö:s tid hade
nämnda landskap endast i ringa grad varit föremål
för styrelsens uppmärksamhet. Ö. kom dock
snart till insigt om dessa trakters slumrande
millioner, hvilket bl. a. tog sig uttryck
i en hans skrifvelse till rikets ständer, der han
säger: »Norrlands skogar, ofta flera mil i omkrets,
ropa till rikets ständer om bättre vård och lofva att
sedermera framskaffa de odalämnen, som utgöra
Svea rikes oförvanskliga rikedomar». Gång på
gång genomreste han dels i vagn, dels till häst
sitt vidsträckta län, och der det icke kunde ske
på detta sätt vandrade han till fots eller lät
han ro sig öfver skogssjöarna. Derjämte höll
han i egen person matros- och soldatmönstringarna.
Genom allt detta samt medelst samtal med personer
af alla klasser förskaffade han sig om land och folk
den vidsträcktaste och noggrannaste kännedom.
Han anställde i egen person jordransakningar,
som förut icke varit hållna i dessa bygder,
samt lät upprätta förbättrade eller nya jordeböcker,
hvarigenom flerestädes gränser för första gången
blefvo uppdragna mellan landskapen, häraden,
socknarna och de enskilda byalagen. Derjämte
blef en mängd »förut i oredig sammanblandning
söndersplittrade byalag storskiftade», hvarefter
egorna bättre kunde ordnas och skötas. I de
stora ödeskogarna lät han anlägga nybyggen, dit
han utflyttade en del af den öfverbefolkning,
som fanns i de gamla byarna. För jordbrukets
upphjelpande verkade han oförtrutet. Före hans
tid hade allmogen icke velat dika sina tegar,
emedan den menade, att dikena borttogo en del af
åkerjorden. Och vid tegarna hade den bibehållit
stora löfskogsdungar, i den tron att dessa
skyddade säden för nattfroster. Ö. lyckades på
många ställen dels med godo, dels genom egenmäktighet
göra slut på denna förderfliga plägsed. Han lät utdika en
mängd stora vattendränkta mossar, hvilka medförde
nattfroster, samt införde bruket af höstråg
i st. f. den dittills vanliga och ofta bortfrysande
vårrågen. Han var ock den förste, som i denna aflägsna
landsände införde potatesodlingen, ehuru han dervid
mötte stora och svåra hinder genom allmogens tröghet
och sega fasthållande vid det gamla. Linodling och
väfnad af finare lärfter hade redan före Ö. i Norrland
fått ett visst uppsving, i synnerhet i Nätra socken,
och ständerna hade belönat flere personer för deras
verksamhet. Men äfven Ö. å sin sida skaffade många
idkare af dessa näringar understöd genom statsanslag,
eller ock lemnade han dem, när dessa icke räckte till,
bidrag ur sin egen kassa. Han reste ock sjelf kring
i bygderna för att lära männen bättre sätt att odla
linet och qvinnorna att göra finare spanad. Äfven i
dessa sträfvanden hade han att kämpa dels mot folkets
tröghet och ovilja, dels ock mot dess oärlighet. Men
genom Ö:s oförtrutna ifver fingo dock dessa näringar
en förut okänd utveckling och utbredning. Icke mindre
ifver visade han för landtbruket. För att besegra
böndernas fördomar och okunnighet författade han sjelf
en lärobok i landtbruket, som han jämte andra nyttiga
skrifter vid sina resor utdelade i socknarna. Vid sina
sammankomster med allmogen sökte han upplysa denna
dels genom att uppläsa de vigtigare styckena af sina
skrifter, dels genom muntliga råd och förmaningar,
som voro framställda så lättfattligt, »att en hvar
förstod meningen, och tillika så varmt, att en hvar
insåg välmeningen». Under de sju år Ö. styrde detta
län hade inom detsamma »406 byar blifvit storskiftade,
62 nybyggen anlagda på kronoskogarna och 172 nya
hemmansdelar bildade, 411 kärr eller mossar uttorkade,
211,274 famnar diken upptagna, 174 byar derigenom
befriade från mycken nattfrost, 228,256 lass sten från
åkrarna bortförda, 2,503 tunnland åkerjord, 2,153 dito
ny äng vunna och höskörden ökad med flera tusen lass».
Men äfven till andra områden sträckte sig Ö:s
uppmärksamhet och ordnande verksamhet. Före hans
tid hade icke funnits inom nämnda landskap något
stadigvarande apotek, men sådana blefvo nu inrättade
både i Hernösand och i Sundsvall. Ö. deltog sjelf
i undersökningen af mineralkällor och ifrade för
dessas rensande. Kartor såväl öfver hela länet
som särskildt öfver Medelpad lät han, som det
tyckes på egen bekostnad, utgifva. Han ifrade
dessutom för strömrensningar för att underlätta
utförseln af landets råämnen, framförallt af
trävarorna. Tillsammans med A. Ehrensvärd yrkade han
vid riksdagen 1765–66 på upprättandet af noggranna
sjökort öfver Bottniska viken till förekommande af
skeppsbrott, ty sådana hade derstädes inträffat
till följd af de gamla, felaktiga kartorna. Vid
samma riksdag genomdref han mot sitt eget partis,
eller hattarnas, önskningar det för Norrland högst
välgörande beslutet att några städer vid Bottniska
viken erhöllo stapelrätt. Trots sina många och stora
förtjenster om sitt län vardt Ö. vid 1769 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
