Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärekränkning (injurie), jur., en handling, hvilken är straffbar såsom uttryck af ringaktning för en annan person eller såsom egnad att framkalla ringaktning för denne hos andra menniskor - Äreminne, en numera urmodig form af akademisk vältalighet - Ärenpris. Se Veronica - Äreport. Se Triumfbåge - Ärfdabalken, jur., den afdelning af 1734 års lag, som angår arf, testamente och förmynderskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan vid svårare former af förtal blifva straffarbete,
men är i allmänhet fängelse eller böter (som här
kunna gå upp ända till 1,000 kr.), i lindriga
fall till och med blott böter. I regeln hör detta
brott ej under allmänt åtal, utan kan åtalas
blott af målseganden. — En särskild svårighet
vid ärekränkningsbrottens legislativa behandling
erbjuder frågan om betydelsen af en invändning att
det nedsättande omdöme, som gerningen uttrycker
eller är egnad att framkalla, öfverensstämmer
med verkliga förhållandet, en s. k. exceptio
veritatis. Det finnes naturligen ingen anledning
att emot missaktning skydda ett annat sedligt värde
än det, som verkligen existerar. Ingen kan hafva
rättsligt anspråk på att behandlas och betraktas
såsom bättre, än han verkligen är. I och för sig vore
det derför det riktiga att låta ärekränkningsstraff
uteblifva i alla sådana fall, der den missaktning,
som gerningen innebär eller kan väcka, ej är mer,
än hvad föremålet gjort sig förtjent af. Af farhåga
för att eljest lemna ett öppet fält för skandalen
hafva emellertid många lagar stadgat allahanda
inskränkningar i rätten att vid åtal för ärekränkning
bevisa yttrandets befogenhet. Särskildt går den
svenska strafflagen mycket långt dervidlag. Den
medgifver sådan bevisning allenast då det är fråga
om beskyllningar för brott, och det enda tillåtna
bevismedlet är en dom, hvarigenom den ifrågavarande
personen förklaras skyldig till brottet. Har
brottet ej varit föremål för domstols pröfning,
kan under vissa förutsättningar beviljas anstånd med
ärekränkningsmålet, på det att den tilltalade må
blifva i tillfälle att åvägabringa en dom, som visar
sanningen af hans beskyllning. All annan bevisning om
det nedsättande omdömets berättigande är förbjuden
enligt svensk lag. J. H–r.
Äreminne, en numera urmodig form af akademisk
vältalighet, utgörande en karakteristik af
någon stor man med ensidigt lofprisande af hans
förtjenster och öfverskylande af hans fel samt med
uppbjudande af all retorisk konst och utsmyckning i
framställningssättet. Äreminnets ursprung kan spåras
tillbaka till antiken. Enligt Diodorus Siculus var
det i Egypten öfligt, att presterna höllo inför det
församlade folket loftal öfver aflidna konungar. Hos
grekerna firades i kollektiva högtidstal krigare, som
stupat för fosterlandet (t. ex. Perikles’ tal öfver de
första athenare, som föllo i peloponnesiska kriget),
och hos romarna höllos minnestal öfver enskilda
framstående personer (t. ex. af Valerius Publicola
öfver Brutus, af Antonius öfver Caesar, af Nero öfver
Claudius, af Marcus Aurelius öfver Antoninus, hvilka
tal emellertid icke bevarats till efterverlden). Äfven
såsom rent literärt och retoriskt arbete var äreminnet
icke främmande för de gamle (se Panegyrik), och
retorerna i Rom ända till slutet af 500-talet funno
i panegyriken en säker väg till rykte och de stores
gunst. Efter akademiers instiftande i det nyare
Europa kom äreminnet till heders, hufvudsakligen i
den form det hade fått under senromerska tiden, och
gjordes till föremål för akademiska pristäflingar,
i synnerhet i Frankrike. Sedan vältaligheten der länge
strött underdånigt smicker för Ludvig XIV, egnade
man den i stället åt prisandet af den klassiska
forntidens ryktbara män, och arten bragtes till
fulländning af A. L. Thomas (1732–85). Hos denne var
en stoisk kärlek till frihet och dygd uppdrifven
till en permanent hänförelse, som yttrar sig i en
entonigt ståtlig och högtrafvande stil, ett hopande
af abstrakta uttryck och konstlade omskrifningar,
med undvikande af att nämna tingen vid deras rätta
namn. Stilen utmärkes derjämte af sentensrikhet och
utarbetning i de minsta detaljer. Arten kom högt i
anseende, emedan den lämpade sig för framställning af
upplysningsfilosofiens läror i en högtidlig och förnäm
form. I Sverige odlades den först af A. J. von Höpken,
men fick insteg i synnerhet genom Svenska akademien;
Gustaf III vann sjelf stora priset med sitt äreminne
öfver Torstensson, och kort derefter bragtes arten
till fulländning af Lehnberg (se denne). Äreminnet
hade ett estetiskt, idealiserande syfte, vida skildt
från den osminkade historiska framställningens. Fylld
af vördnad för sitt föremål, ville loftalaren icke
uppehålla sig vid skuggsidorna, men framställa
det betydelsefulla hos en stor man, renadt från
tillfällighetens slagg. Emellertid är det svårt att
vara i ekstas ett helt minnestal igenom, utan att
detta sker på bekostnad af natur och sanning. Det
vardt följaktligen af nöden att hemta anledningar
utifrån, att införa episoder, målningar och liknelser,
så att lätt nog formen blef förmer än innehållet.
Ärenpris. Se Veronica.
Äreport. Se Triumfbåge.
Ärfdabalken (Fornsv. aerfþar-,
arfþar-, aerfþa-balker), jur., den afdelning
af 1734 års lag, som angår arf, testamente
och förmynderskap. Ärfdabalken innehåller 23
kapitel, af hvilka kap. 1–15 omfatta arfsrätten
(successio ab intestato), kap. 16–18 testamentsrätten
(successio ex testamento) samt kap. 19–23
förmynderskapsrätten.
De gamla svenska lagarna, såvidt de äro i balkar
indelade (se Balk), hafva en särskild ärfdabalk,
med undantag af äldre Vestmannalagen, som saknar
sådan balk och har motsvarande stadganden införda
i »Gipningabalkirs» senare del. Men de gamla
lagarnas ärfdabalk innefattar blott arfsrätten
(aerfþ = successio ab intestato), hvaremot de
fordom ganska knapphändiga bestämmelserna angående
testamente och förmynderskap återfinnas till
största delen i andra balkar, beträffande testamente
hufvudsakligen i resp. »kirkiu»- och kristnubalkar»
och rörande förmynderskap i de balkar, som
afhandla äktenskapsrätten, hvarvid bör märkas, att
Uplandslagen, yngre Vestmannalagen och Helsingelagen,
hvilka sakna särskild giftermålsbalk, upptaga
till ärfdabalkarna jämväl äktenskapsrätten. Sedan
förmynderskaps- och testamentsrätterna, till följd
af ändrade förhållanden och vacklande praxis,
närmare utvecklats genom tre större, särskilda
förordningar, nämligen K. M:ts förordn. d. 27
April 1667 ang. inrättandet af en s. k. arfs-
och förmyndarekammare i Stockholm, K. M:ts
Förmyndareordning d. 17 Mars 1669
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
