Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zodiaken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bredaste ställe, i trakten af solen, äfvenledes till
ungefär 60°. Spolens midtlinie utefter ekliptikan
synes i allmänhet falla något norr om denna,
men har äfven iakttagits såsom löpande söder om
ekliptikan. Zodiakalljusets intensitet är vid olika
tillfällen högst olika, och dessa vexlingar antagas
uteslutande sammanhänga med atmosferens större
eller mindre grad af genomskinlighet, specielt
af dess fuktighetshalt. Flere observatörer under
1800-talet hafva beskrifvit zodiakalljuset såsom
bestående af en kärna, utgörande ett relativt
klart, kägelformigt sken, och kring densamma ett
svagare molnaktigt ljushölje. Det visar sig,
att zodiakalljuset deltager i himmelssferens
rotation och att det sålunda icke är af terrestert
ursprung. Man har antagit å ena sidan, att detsamma
härrör af en ring af fint fördelad materia, hvilken
skulle kretsformigt omgifva solen ungefär på samma
sätt som småplaneterna mellan Mars och Jupiter,
å den andra, att det ingenting annat skulle vara
än solens atmosfer, som skulle hafva så oerhörda
dimensioner. Ingendera förklaringen är emellertid rätt
tillfredsställande, och man sväfvar ännu i ovisshet
om naturen af detta egendomliga fenomen. A. Wrights
iakttagelse att zodiakalljuset är polariseradt
i ett plan, som går genom solen, och Ångströms
måhända mindre tillförlitliga uppgift att dess
spektrum skulle innehålla den s. k. norrskenslinien
(man är frestad att tro, att Ångström observerat
ett norrsken i st. f. zodiakalljuset å dettas
plats) äro föga egnade att utreda frågan. — Å den
zodiakalljuset motsatta sidan af himmelen iakttager
man stundom ett dylikt sken, det s. k. motskenet,
och Sciaparelli har vid ett tillfälle år 1862 sett
zodiakalljuset draga fram såsom en brygga öfver
hela himlahvalfvet. I öfverensstämmelse dermed står
den åsigt, som i zodiakalljuset vill se skenet
af en jorden omgifvande ring af tunnt utbredd
materia. Från äldre tider känner man egendomligt
nog intet omnämnande af zodiakalljuset. De förste,
som planmässigt iakttogo detsamma, voro Dom. Cassini
och Fatio vid observatoriet i Paris i slutet af
1600-talet. Upptäckten af motskenet 1730 genom
Pézénas bekräftades af A. v. Humboldt under dennes
vistelse i Syd-Amerika 1803. För öfrigt hafva Brorsen,
Jones och framför alla Heis under 19:de årh. egnat
undersökningar åt detta fenomen. K. B.
Zodiaken (Lat. zodiacus, Grek. zodiakos, näml. kyklos,
krets, af zodion, litet djur). Se Djurkretsen.
Zoe, kejsarinna. Se Östromerska riket.
Zoega, Georg (Jörgen), dansk fornforskare, född d. 20
Dec. 1755 vid Mögeltönder i Nordslesvig, var prestson
af en ursprungligen italiensk slägt och kom 1773
till Göttingen, der han under Heynes ledning studerade
fornkunskap. Efter ett kort besök i Rom, hvilken
stad i hög grad fängslade hans intresse, vistades han
1777–79 i Danmark, men for åter till Rom och Neapel,
1780–81, i sällskap med en ung adelsman. Ännu en gång
besökte han Danmark, men stannade sedan för alltid
i Rom och gick 1783 öfver till katolska kyrkan för
att kunna äkta en romersk dam, Maria Pietruccioli.
Fortfarande stod han dock i förbindelse med sitt
hemland, blef dansk konsul 1798 och utnämndes
till professor i Kiel 1802, hvilket ämbete han dock
enligt egen önskan aldrig kom att bekläda. I Rom fann
Z. gynnare i kardinalen Stefano Borgia och påfven
Pius VI och kunde nu egna sig åt omfattande studier
i arkeologi, framförallt egyptiska fornsaker och
antik skulptur. Hans skrifter, hvilka bära vittne
om den grundligaste lärdom i förening med kritiskt
skarpsinne och fin smak, ställa honom afgjordt
bland fornforskningens yppersta målsmän. Nämnas
må Numi aegyplii imperatorii (1787), De origine
et usu obeliscorum (1797), som förskaffade honom
verldsrykte, Li bassirilievi antichi di Roma (1808),
helt visst hans mest betydande arbete, och Catalogus
codicum copticorum (1810), innehållande bl. a. en
mängd fragment, öfversättningar och upplysande
afhandlingar. Sistnämnda arbete utkom först efter
Z:s död. Han afled i Rom d. 10 Febr. 1809. En
särskild förtjenst inlade Z. såsom vägvisare
för danska och tyska forskare (Fr. Münter,
F. G: Welcker m. fl.) och genom sitt stora
inflytande på Thorvaldsens utveckling. Welcker
utgaf Z:s afhandlingar (1817) och bref (2 bd,
1819). A. D. Jörgensen har tecknat hans lefnad (1881).
E. Ebg.
Zoepfl [tsöpfl], Heinrich Matheus, tysk
rättshistoriker, f. 1807, ord. professor i statsrätt
vid Heidelbergs universitet 1842, d. 1877 med
titel geheimeråd, utgaf bl. a. Deutsche staats-
und rechtsgeschichte (3 afd., 1834–36; 4:de
uppl. 1871–72) och Grundsätze des allgemeinen
deutschen staatsrechts (2 bd. 1839; 5:te uppl. 1863).
Zofingen, stad i schweiziska kant. Aargau, 14
km. s. v. om Aarau, vid Aars biflod Wiggern och
jernvägen Olten–Luzern, från hvilken linien Z.–Aarau
utgår. Omkr. 4,500 innev. Bomulls- och sidenindustri,
vaxduks- och fernisstillverkning. I närheten hafva
flere romerska fornlemningar påträffats.
Zoforos. Se Zooforos.
Zoiatrik (af Grek. zoon, djur, och iatros, läkare),
djurläkekonst, veterinärvetenskap.
Zoïros, Alexandros, nygrekisk dramatiker och
patriot, bördig från Rumilien, bildade sig genom
resor och historisk-politiska studier. Omkr. 1860
återupprättade han, understödd af andra lärda greker,
det helleniska teaterväsendet i Konstantinopel. Z. har
modigt och entusiastiskt förfäktat panhellenismens
idé samt verkat för sin tro på Greklands bestämmelse
att civilisera och beherska Orienten. Ur Greklands
forntid och nyare tid har han hemtat ämnen till
sina friskt och vältaligt skrifna prosadramer med
märgfulla typer af frihetskämpar, och dessa skådespel
hafva funnit stark genklang hos folket. Bland dem
må nämnas Triakosioi (De trehundra. Leonidas och
hans hjelteskara vid Thermopylai), Ho thanatos
tou rhetoros (Demosthenes’ död; 1862) och Charilaos
Komnenos (s. å.; med ämne från 1850-talet). I lyriska
dikter ger han luft åt samma idéer. På grund af sin
verksamhet har han flere gånger drabbats af
polisåtgärder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
