Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen / 101-102 (1894) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yhlen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gislason: »Om navnet Ymir» (i danska Videnskabernes
selskabs skrifter, 1874).

Ad. N–n.

Ymnighetshorn. Se Achelous och Amalthea.

Ympjord. Se under Symbios.

Ympning. 1. Trädgårdssk., ett sätt för förädling
(se d. o.), som utföres sålunda, att en qvist af
en träartad växtvarietet, t. ex. en ädel fruktsort
eller någon art, som icke på annat sätt med fördel
kan fortplantas, insättes i en ung vildstam af samma
eller någon närbeslägtad art. Samma ändamål har
okulering (se d. o.), d. v. s. insättning af ett
»öga» (knopp). Tiden för verkställande af ympning,
så framt denna skall företagas å stammar, som stå ute
i fri jord, är om våren, innan stammarna, som skola
förädlas, fullt utslagit sina löf, eller under tiden
från det knopparna å vildstammen börja öppna sig och
tills löfvet är till hälften utslaget. Ympqvistarna,
hvartill vanligen förra årets skott (årsskott)
användas, aftagas under vintern (December–Mars)
och inbäddas i en hög af snö eller sönderhackad is,
hvilken sedan täckes med skogsmossa eller något annat
lämpligt ämne för att bibehålla sig, tills tiden
för ympningen (April eller Maj) är inne. Afsigten
med qvistarnas inläggande i snö eller is är, att de
derigenom skola bibehållas i hvila, till dess de
skola användas till ympning. De flesta träartade
växter, såsom fruktträd och många andra, ympas med
fördel ute i det fria i stammar stående i fri jord,
men åtskilliga arter, såsom barrväxter (koniferer),
björk, ek, bok, hassel, al, lönn m. fl., kunna
dels alldeles icke, dels endast med ytterst ringa
framgång ympas ute i det fria, utan stammarna måste,
då varieteter eller sällsynta arter af dylika
skola fortplantas genom ympning, inslås i krukor
och ymparna efter förädlingen underhållas i växthus
eller drifbänk. De olika metoderna för ympqvistens
tillskärning och insättning äro ganska många. Men de
flesta af dessa äro, såsom mindre lätta att inöfva
och tidsödande att utföra samt lätt lemnande mindre
goda resultat, af föga värde; de enklaste och lättast
inlärda metoderna visa sig äfven vara de bästa. Hos
oss användas nästan uteslutande s. k. hakympning
och barkympning. — Märkligt är, att vissa träartade
växter, t. ex. alm, med stor lätthet låta fortplanta
sig genom ympning, men deremot med ytterst ringa,
oftast alls ingen framgång genom okulering, hvaremot
andra, t. ex. lönn, tämligen lätt kunna okuleras,
men deremot blott med ytterst ringa framgång —
så framt det skall ske ute i det fria — ympas. Se
bl. a. »Handbok i svenska trädgårdsskötseln», utg. af
E. Lindgren, A. Pihi och G. Löwegren (1872–84).
— 2. Med. Se Vaccination.
1. E. L.

Ympvax, en blandning af vax, harts, talg och
terpentin, som nyttjas till öfvertäckning af
snittytor på träd vid ympning o. s. v. (jfr Vaxplåster).
Sammansättningen uppgifves vara

vax	500	delar	120	delar	120	delar
harts	250	»	270	»	270	»
talg	93	»	—		15	»
terpentin	500	»	60	»	60	»
bomolja	—		—		15	»

Ympämne. Se Vaccin.

Ymseborg. Se Ymsen.

Ymsen. insjö i norra Vestergötland, Vadsbo härad,
8 km. lång i n. och s., men högst 3,5 km. bred,
afflyter mot s. till Tidan. På ett berg vid sjöns
vestra strand, i Bäcks socken, n. om den nuv. gården
Borrud (förr Borgerudh). ligga ruinerna af Ymseborg,
ett medeltidsfäste, som tillhörde de mot Magnus
Ladulås upproriske folkungarna, men som synes hafva
blifvit förstördt 1282 och nämnes ej sedermera.

Yngaren. insjö i södra delen af Södermanland,
tillhörande Nyköpingsåns vattenområde, har en längd
i n. v. och s. ö. af 21 km. samt en vexlande bredd
af 1–5 km. Arealen är nära 50 qvkm. Sjön, hvars yta
ligger vid 19 m. höjd öfver hafvet, upptager från
v. Vadstorpsån (11 km.) från Näsnaren m. fl. sjöar,
Skarendalån (20 km.) och Åkeforsån, såsom Nyköpingsån
der kallas, och som dit leder vattnen från vestra
Södermanland och mellersta Nerike. Sjön afflyter
åt ö. genom Skräddartorpsån (Nyköpings-ån) till
Hallbosjön. Flere herrgårdar ligga på de vackra
stränderna, som äro lågkulliga, med omvexlande
skogshult och uppodlad bygd.
A. G.

Ynglingasagan. Se nästa art.

Ynglingatal, ett på fornnorska författadt qväde,
som, enligt uppgift af Snorre Sturlasson, hvilken i
sitt historiska verk »Heimskringla» meddelar dikten,
skall hafva författats af den norske hofskalden
Tjodulf (Isl. Þhióðolfr) af Hvin (se Tjodulf) till
ära för fylkeskonungen Ragnvald, en äldre kusin till
Harald hårfagre. Emellertid har i våra dagar denna
uppgifts riktighet dragits i tvifvel, hälst den
nämnde Ragnvalds tillvaro är högst problematisk
och kanske endast beror på ett missförstånd af
Snorre. I stället har man sökt göra troligt, att
dikten varit riktad till Harald hårfagre, vid hvars
hof Tjodulf bevisligen uppträdde som skald. Andra
forskare betvifla till och med, att den nämnde
Tjodulf varit författaren, enär de hålla före, att
dikten måste vara åtminstone ett halft århundrade
yngre än Tjodulfs och Harald hårfagres dagar. Ja
det är icke ens fullt säkert, att qvädet författats
i Norge, utan det kan vara en möjlighet, att det
tillkommit vid något af de norska vikingahofven på
de britiska öarna. Denna ovisshet angående diktens
ålder, författare och tillkomstort är mycket
att beklaga, enär stycket spelat och fortfarande
måste komma att spela en stor rol såsom historisk
källa, om ock dess värde i detta afseende numera —
bl. a. på grund af nyss påpekade omständigheter —
icke kan sättas så högt som af äldre historieskrifvare
skett. Alltifrån den förste utgifvaren, Snorre, och
ända inemot våra dagar har nämligen »Ynglingatal»
gällt såsom den förnämsta källan för Sveriges och
Norges allra äldsta, förkristna, historia. Snorres
framställning af denna period, hans »Ynglingasaga»
(liksom dennas enda literära föregångare, den korta,
latinskt aftattade »Historia Norvegiae» af obekant
författare), är nästan uteslutande baserad på och
väsentligen en blott utläggning på prosa af den gamla
dikten, som Snorre förmodligen endast genom muntlig
tradition kände. Denna Snorres

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>