Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Y är den tjuguandra bokstafven i det ursprungliga latinska alfabetet, den tjugufjerde - eller, i fall v och w räknas hvart för sig, den tjugufemte - i det vanliga moderna alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Y är den tjuguandra bokstafven i det ursprungliga
latinska alfabetet, den tjugufjerde — eller, i
fall v och w räknas hvart för sig, den tjugufemte
— i det vanliga moderna alfabetet. Denna bokstaf
har till ursprung samma ursemitiska tecken, som
i grekiska gifvit Υ, υ, i latin V, v, u (se U och
V). Men gången har härvidlag icke varit den vanliga,
emedan Lat. y icke är härledt ur det fornlatinska
(sål. ej från den grupp af grekiska alfabet,
hvarifrån det latinska utgått), utan i sen tid
inkommit från det till allmän-grekiskt upphöjda
joniska (till östra gruppen hörande) alfabetet. I
det allmän-grekiska (euklideiska) alfabetet (i Athen
efter 403 f. Kr.) hade Υ, υ (ypsilon) som vokal
ljudvärde af y. När så grekiska ord och namn med
detta ljud infördes i latinet, användes det grekiska
ypsilon för att beteckna det förut inom latinet ej
befintliga ljudet (1:sta årh. före vår tidr.). Genom
en massa mellanformer, till längd än lika med, än
öfverstigande omgifvande bokstäfver, i senare fallet
slutligen efter 10:de årh. skjutande nedanför raden,
hafva de moderna fraktur- och antiqva-stilarnas y
utbildats. — I de forngermanska språken fanns ingen
anledning att upptaga det latinska y-tecknet, emedan
något y-ljud der icke förekom. Emellertid förefinnes
i det äldre runalfabetet ett tecken [runa], ᛇ, hvars ljudvärde är omtvistadt,
men väl sannolikast (enl. Bugge) betecknade kort och
långt såväl i- som e-ljud, och som Wimmer anser
vara utgånget från Y. I det yngre runalfabetet
föll emellertid ifrågavarande tecken bort. I det
direkt ur det grekiska alfabetet uppkomna gotiska
(Wulfila) saknas af naturliga skäl tecken för y. I
de fornbulgariska alfabeten (med samma ursprung)
förekommer visserligen det grekiska y (Υ, υ) såsom
tecken för ett y-ljud, men endast i grekiska
lånord (samt såsom taltecken, = 400). Det ryska
ljud, som plägar återges med y i transkriberad
text, har ett tecken af helt annat ursprung (Ы,
sammansatt af två i-tecken), under det att det
europeiska y-tecknet upptagits såsom tecken för u
(för hvilket fornbulgariskan hade en från grekiska
alfabetet ursprungligen dift. ou, ου betecknande
kombination). — I transkriptionsalfabet, t. ex. af
sanskrit och zend, nyttjas y såsom tecken för j
(spirant eller konsonantiskt i). — Det
moderna tecknet y är i svenskan det allmänna tecknet
för y-ljud (u ofta i franska lånord). I tyskan är y
tecken såväl for y- (i grekiska ord: lyrisch, asyl,
sibylle o. s. v. samt i lynchen) som för i-ljud
(Schwyz, sherry, tyrann, system o. s. v.). För
öfrigt tecknas det tyska — såvidt äkta — mest genom
i-omljud af u uppkomna y-ljudet med ü (med u i
franska lånord), uppkommet genom en sammanskrifning
eller öfverskrifning af e (ue, uͤ). I Fr. betecknar
y i-ljud, under det deremot det franska y-ljudet
återges med u. I Eng. betecknar y flere ljud, såsom i
(system o. s. v.), i närmande sig e eller en i-färgad
irrationel vokal (very, city), dift. ai (fly, type)
samt j (yes, you o. s. v.). I Sp. har y ljudvärde
af i och j (y, rayo). I Ital. har ljudlagsenligt
Lat. (d. v. s. urspr. Grek.) y öfvergått till i, som
ock fonetiskt riktigt i srkift återges med i. Med y
som transskriptionstecken återges det fornbulgariska
och ryska y-ljud, som historiskt är uppkommet af ū,
under det att, såsom nämnts, det ryska tecknet för
y betyder ett af Indo-europ. ou, eu eller Urslav.
nasaleradt a (ą) uppkommet u-ljud. Litaviskt y återger
ī. I isländska och norska texter ingår y i dift. ey,
øy såsom andra komponent i en diftong med ljudvärde
af konsonantiskt (i eller) y. För öfrigt är y, ý i
samma texter tecken för y-vokal.
Såsom y-ljud uppfattas och karakteriseras
hufvudsakligen följande vokaler. 1) Svenska
riksspråkets y, som är en »hög-främre-rundad»
vokal, d. v. s. bildad med främre delen af tungan
starkt höjd mot främre delen af hårda gommen och
med tämligen starkt rundad munöppning (ofta kanske
med den starkaste graden af rundning). Riksspråkets
y-ljud kan dessutom karakteriseras som »trångt»,
d. v. s. s. k. slutet, och uppträder såsom sådant
såväl kort som långt (det senare vanligast), jfr
t. ex. bryta: yttra. Y-ljudet saknas och ersättes
af i i flere, specielt i finska och est-svenska
samt norrländska dialekter. Likaledes saknas det i
större delen af Vestergötland och ersättes der af
u- och ö-ljud. Med ifrågavarande Sv. y-ljud synes
det franska slutna y-ljudet (tecknadt u) närmast
öfverensstämma (ruse, lune, durer o. s. v.). 2)
Ett »vidt», d. v. s. öppet, y-ljud med öfriga
karakteristika från det förstnämnda y-ljudet
föreligger allmänt i svenska och norska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
