Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växtgift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydande antal nya föreningar. Liebig egnade sig
derefter åt fysiologisk och agrikulturkemi, men
W. fortsatte sina rent kemiska arbeten samt utgaf
ett häpnadsväckande antal afhandlingar i ämnen,
tillhörande mineralanalys samt oorganisk, organisk
och analytisk kemi. Mest bekanta af dessa arbeten
äro hans gemensamt med H. Sainte-Claire Deville
utförda undersökning öfver bor, hvarvid bor-diamanten
upptäcktes, hans gemensamt med Buff utförda arbete
öfver siliciumväte samt undersökningarna öfver kinon,
narkotin m. m. Flertalet af W:s originalarbeten
finnes offentliggjordt i de af Liebig sedan 1831
utgifna »Annalen der chemie und pharmacie», för
hvilken tidskrift W. efter 1838 till sin död var en af
redaktörerna. Tillsammans med Liebig och Poggendorff
utgaf han den stora encyklopedien »Handwörterbuch der
reinen und angewandten chemie». Bland öfriga arbeten
af W. må nämnas Grundriss der unorganischen chemie
(1831; 15:de uppl. 1873), Grundriss der organischen
chemie (1840, hittills 13 uppl.) samt det anonymt
utgifna arbetet Beispiele zur übung in analyt. chemie
(1849). Hans båda nu nämnda läroböcker i kemi äro
i sammandrag öfvers. på svenska. — Se Hofmann:
»Zur erinnerung an Fr. W.» (1883) och »Aus
J. Liebigs und W:s briefwechsel» (2 bd, 1888).
P. T. C.
Wöhlerit, miner., ett sällsynt siliko-niobat
af zirkonjord och kalk med gulaktig till brun
färg. Wöhleriten förekommer på Langesundsfjordens
öar i Norge. Benämningen är gifven af Scheerer efter
den tyske kemisten Wöhler. Ant. Sj.
Wölfflin, Eduard, schweizisk-tysk filolog, f. i Basel
1831, kallades till professor i klassisk filologi i
Zürich 1869, i Erlangen 1875 och i München 1880. Han
har utgifvit editioner af bl. a. Polyainos (1860)
och Publilius Syrus’ sentenser (1869) samt skrifvit
Livianische kritik und livianischer sprachgebrauch
(1864), Lateinische und romanische comparation
(1879), Die allitterierenden verbindungen der
lateinischen sprache (1881) m. m. W. utgifver
sedan 1884 »Archiv für lateinische lexikographie
und grammatik», för hvilken publikation omkr. 250
medarbetare excerpera hela latinska literaturen ända
till Karl den store och det sålunda vunna materialet
bearbetas af filologer.
Wöllner, Johann Christoph von, preussisk ämbetsman,
född 1732, prestson, var informator hos general von
Itzenplitz, som 1754 kallade honom till kyrkoherde
i Gross- och Klein-Behnitz, men öfvergaf 1760
prestkallet, skaffade sig anseende som framstående
jordbrukare, gifte sig med Itzenplitz’ dotter
och var 1770–86 prins Henriks kammarråd. Genom
ordensväsendet kom han i nära beröring med
tronföljaren Fredrik Vilhelm, hvilken han gaf goda
råd i regeringsangelägenheter, och som efter sin
tronbestigning (1786) adlade honom och utnämnde honom
till geheime oberfinanzrat och (1788) till geheime
statsminister. Såsom sådan förmådde han konungen
utfärda det mot »upplysningen» riktade, intoleranta
religionsediktet af d. 9 Juli 1788, hvarpå följde
censurediktet af d. 19 Dec. s. å. och »Geistliche
(Immediat-) Examinationscommission» d. 14 Maj 1791, som skulle
öfvervaka presterskapet och bringa religionsediktet
till verkställighet. Så snart Fredrik Vilhelm III
uppstigit på tronen (Nov. 1797), upplöste han
kommissionen och afskedade i Mars 1798 W., som
afled 1800.
Völsungasagan. Se Valsungasagan och Völsungr.
Völsungr (Valsung), en nordisk sagohjelte, som
enligt Völsungasagan var konung öfver Hunaland, en
väldig och segerrik krigare samt stamfader för de
berömde völsungarna. Af hans barn blefvo ryktbarast
dottern Signy (se denna) och sonen Sigmund (se denne),
fader till nordens mest fräjdade sagohjelte, Sigurd
Fåfnesbane. Om V:s födelse, liksom om åtskilliga andra
heroers, förtäljes, att hans moder icke kunde framföda
honom, hvadan han måste skäras ut ur hennes lif.
Ad. N–m.
Völter [föll-], Daniel Erhard Johannes,
tysk-holländsk teolog, f. i Esslingen 1855, professor
i nytestamentlig exeges vid universitetet i Amsterdam,
är en bland dem, som egnat sig åt Uppenbarelsebokens
tydning. Han har författat Die entstehung der
Apokalypse (2:dra uppl. 1885), Der ursprung des
donatismus (1883), Die ignatianischen briefe, aus
ihrem ursprung untergesucht (1892) m. m.
Völund. Se Valund.
Völuspa, den s. k. poetiska eddans första och i de
flesta afseenden äfven förnämsta dikt. Den intager
så till vida en alldeles särskild ställning bland
eddasångerna, att den i motsats till alla öfriga
hvarken — såsom de flesta göra — skildrar en episod
ur guda- eller menniskolifvet, ej häller — såsom
Havamal — är af sedelärande innehåll. Den utgör
nämligen så att säga en verldshistoria i kortast
möjliga sammandrag, redogörande för verldens
uppkomst samt gudars och menniskors öden intill
denna verlds undergång och slutande med en kort,
men hänförd skildring af en derpå följande ny och
bättre verld. Diktens namn, »spåqvinnans profetia»
(»valans spådom»), beror derpå att den är lagd i
munnen på en kringvandrande spåqvinna, en s. k. völva
(vala, se d. o.), som till hela menniskoslägtet riktar
sina ord. Qvädets ålder är, trots allt hvad deröfver
forskats, ännu tämligen obestämd. Under det att man
ännu vid midten af 1800-talet ville tillskrifva det
en mycket hög ålder (ända till 5:te årh., ja ännu
tidigare), har i våra dagar en motsatt ytterlighet
i uppfattningen af denna fråga framträdt, i det
man påstått Völuspa vara författad först i 12:te
århundradet. Emellertid äro numera alla sakkunniga
ense åtminstone derom att dikten icke gerna kan vara
äldre än 10:de årh., hvarjämte de fleste hålla före,
att den icke häller kan vara mycket yngre. Att man
under dylika förhållanden icke har sig något med
visshet bekant rörande författarens person, säger
sig sjelf. Icke ens hans nationalitet står fast, ity
att de fleste anse qvädet härstamma från Norge, andra
deremot antaga, att författaren varit isländing. Ännu
mindre har någon enighet ernåtts beträffande den högst
vigtiga och redan i mer än hundra år omtvistade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
