Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värkö, en vacker, skogbevuxen ö strax ö. om Karlskrona - Värmande medel. Se Upphettande medel - Värmdö (Vermdö). 1. Socken i Stockholms län - Värmdö. 2. Skeppslag i Stockholms län - Värmdö (Vermdö), den största af öarna i Stockholms skärgård - Värme, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en okänd viking, hvilken under ett af Grims sjötåg
anländt till ön och förälskat sig i Tora. Sagan om
ankomsten af den okände vikingen (som i dödsstunden
tillkännagaf sig heta Vidar) och den blodiga striden,
i hvilken båda kämparna stupade (Vidar för Toras
pil), skildras i ett stämningsfullt skaldestycke af
P. G. Sparre, kalladt »Thora, eller Grimsholms saga»
(1829). R. N.
Värmande medel. Se Upphettande medel.
Värmdö (Vermdö). 1. Socken i Stockholms
län, Värmdö skeppslag. Areal 21,270 har. 4,482
innev. (1892). V. bildar med Ingarö, Bo, Djurö och
Möja ett till egaren af Norrnäs säteri patronelt
pastorat. Upsala stift, Roslags Östra kontrakt. –
2. Skeppslag i Stockholms län, ingår i Södra
Roslags domsaga och Vaxholms fögderi samt omfattar
socknarna Värmdö, Ingarö, Djurö, Möja, Bo och
Vaxholms landsförsamling. Areal 43,960 har. 8,294
innev. (1892).
Värmdö (Vermdö), den största af öarna i Stockholms
skärgård, hörande till Uplandsdelen af Stockholms län
och belägen s. om stora segelleden från Stockholm
öfver Trälhafvet samt Saxar- och Grindafjärdarna,
begränsas i v. af Skurusund, i s. af Lännerstasunden,
södra Stäket, Baggensfjärden, Fisksundet, Kolström,
Skeppdals ström, Tranaröfjärden, Strömma kanal och
Brevikssund samt i ö. af Elgöfjärden. Areal omkr. 180
qvkm. Af omgifvande öar må nämnas: i v. Skarpö, Rindö,
Tynningö, Lidingö, Sicklaö, i s. Ingarölandet och
Fogelbrolandet, i ö. Vindö och i n. Vårholma (skildt
från V. genom Lindalsundet). V. har likasom de flesta
öar i Stockholmstrakten tillkommit genom uppgrundning
mellan en del större och mindre holmar och skär,
så att ön i sjelfva verket består af en stor mängd
halföar mellan djupt inskjutande fjärdar med många
förgreningar. Öns vestligaste del, mellan Skurusund i
v. och Torsbyfjärd i ö., kallas Ormingelandet.
Detta afdelas genom Kilsviken (från Baggensfjärden)
i s. samt Kummelnäsviken i n. och den mellanliggande
Sågsjön i två hälfter, af hvilka den östra
genom Farstaviken och Ösbyträsk i s. skiljes
från Farstalandet, som på östra sidan endast
genom den smala landtungan vid Ålstäket, mellan
Torsbyfjärden i n. och Grisslingefjärden i s.,
sammanhänger med det egentliga Värmdölandet, hvilket
åter, synnerligast i norra delen, sönderflikas af en
mängd vikar, bland hvilka Värmdöviken från ö. har en
längd af 9 km. Största delen af landet upptages af
bergs- och skogsbackar af jämförelsevis obetydlig
höjd. Högsta punkten, 70 m., träffas n. ö. om
Kilsviken. Med bergbackarna omvexla insjöar och
dalsänkor i alla riktningar samt oftast bördiga, om
än ej stora åkerfält. Jorden är i allmänhet fördelad
mellan herregårdar. Den omvexlande skärgårdsnaturen,
hvars fägring vid V:s stränder framträder med mildare
drag än på de längre ut belägna öarna, lockar årligen
tusental af Stockholms befolkning att i villorna kring
de många vikarna tillbringa sommarmånaderna. Ön är
delad mellan Värmdö socken (som omfattar hela det
egentliga Värmdölandet och
Vindön samt delar af Fogelbro-, Orminge- och
Farstalandet jämte en mängd mindre öar och
skär), Bo kapell (som omfattar större delen af
Ormingelandet) och Ingarö kapell (som omfattar en del
af Farstalandet och hela Ingarön). Vid Farstaviken,
på Farstalandet, ligga Gustafsbergs porslinsfabrik
och Farsta säteri, på Ormingelandet, nära Stäket,
Bo och Lännersta säterier, på dess östra del
Velamsund samt på V:s nordligaste halfö Siggesta
och Norrnäs säterier samt det gamla Fredriksborgs
fästningstorn. A. G.
Värme, fys. Enligt nutida
uppfattning består värmet i en rörelse hos kropparnas
minsta delar (molekyler). Fordom antog man deremot,
att värmeföreteelserna orsakades af ett särskildt
ämne, »värmematerie», »värmeämne», hvaraf en varm
kropp skulle ega mera än en kallare; men denna åsigt
måste öfvergifvas, sedan man funnit, att värme kunde
frambringas genom arbete. Så visade t. ex. Rumford,
att man vid kanonborrning med slött borr kunde
upphetta en större mängd vatten till ungefär 50°.
En kropp kännes vid beröring varm, enligt den moderna
uppfattningen, om dess molekylarrörelse är lifligare
än den berörande handens; i motsatt fall kännes den
kall. Ökas molekylarrörelsen hos en kropp, växer
dennes temperatur; samtidigt erfordras större utrymme
för molekylernas ökade rörelse, d. v. s. kroppar
utvidgas vid värmetillförsel. Det enda kända
undantaget från denna lag bildar vattnet, hvars minsta
volym inträffar vid + 4° C. Denna utvidgning vid
uppvärmning äfvensom motsvarande sammandragning
vid afkylning sker, hvad fasta kroppar beträffar,
med oemotståndlig kraft, d. v. s. volymförändringen
måste försiggå trots hvarje yttre motstånd. Blir
detta för stort, brister kroppen. Såsom exempel
på denna utvidgning och dess följder må följande
nämnas. Jernvägsskenor få ej skrufvas hårdt fast vid
hvarandra, i annat fall slitas de isär vid inträffande
köld eller böjas vid varmare väderlek. Telefontrådar
lindas i närheten af fästpunkterna till en liten
spiral; i stark köld händer, att denna blir för kort
och tråden springer af. Man kan åter bringa i vertikal
ställning murar, som af ett på dem hvilande hvalf
tryckts utåt, derigenom att starka jernstänger,
i ändarna försedda med muttrar, borras in genom
murarna. Vid uppvärmning förlängas jernstängerna;
åtdragas då muttrarna, draga jernstängerna vid
afsvalningen murarna med sig. Tager man en viss
mängd af ett ämne, hvilket som hälst, skulle dess
volym vid gifven temperatur kunna utgöra ett mått
på temperaturen, eller hvarje ämne skulle kunna
användas som termometrisk substans, likvisst med det
undantag att en vattentermometer skulle visa samma
angifvelser mellan 0° och + 4° som å motsvarande
punkter mellan 4° och + 8° samt att i allmänhet
en plötslig volymförändring inträder vid öfvergång
mellan olika aggregationstillstånd. Men dervid
uppstår den olägenheten att termometrar af olika
termometersubstanser i allmänhet ej skulle visa lika,
emedan de flesta ämnens utvidgning ej är vid skilda
temperaturgrader lika för samma värmetillskott, utan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
