Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wolf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Le Tyrol et la Carinthie (1872). I yngre år
författade han lustspel i samarbete med Rochefort,
Gondinet m. fl.
Wolffian. Se Wolf, Chr. von.
Wolffska kropparna, embryol. anat., två hos fostret på
hvardera sidan om buk-aortan liggande, körtelartade
organ (»urnjurar»), som hos menniskofostret på
höjdpunkten af sin utveckling sträcka sig genom större
delen af kroppshålan ända upp till hjertat. Genom den
wolffska gången ledes det i dem bildade sekretet till
kloaken. De wolffska kropparna äro inga fortlefvande
organ. De undergå hos foster af qvinkön en regressiv
metamorfos; hos foster af mankön träda deremot
deras körtelgångar i förbindelse med kanalerna i
testiklarna och komma då att utgöra den öfversta
afdelningen af dessas utförsgångar. Jfr
Allantois. R. T-dt.
Wolfian. Se Wolf, Chr. von.
Volfram (T. wolfram). 1. Kem., ett metalliskt
grundämne, hvars oxid upptäcktes 1781 af Scheele
i ett af de mineral, som kallades tungsten,
hvarför metallen äfven benämnes scheelium och
tungsten. Namnet volfram kommer af den gamla tyska
bergsmannatermen »wolfrig», frätande, emedan man
inbillade sig, att mineralet volfram, som träffas
tillsammans med tennmalm, vid tennsmältningen
minskade tennmängden. Volfram träffas i naturen
tämligen sällan och alltid i form af syreföreningar,
såsom volfram-syrade salter af jern och mangan,
kalcium och bly. Metallen, som först framställdes
af bröderna d’Elhujart, är jernfärgad, mycket hård,
svårsmältlig och tung. Dess egentliga vigt uppgår
nämligen till 19,1. Atomvigten, som tecknas W, är
184. I sina kemiska förhållanden liknar volfram mest
metallerna molybden och uran samt har liksom dessa
mycket vexlande mättningsstadier. På det högsta
mättningsstadiet ger den en gul oxid, WO3, som kallas
volframsyra och med baser ger färglösa salter, bland
hvilka natriumsaltet fått användning till impregnering
af tyger för att göra dem oantändliga. Metallen
volfram nyttjas till legeringar. En halt af 1 till 2
proc. volfram ökar fastheten hos brons. Volframhaltigt
stål utmärkes af stor fasthet och seghet, hvarför
det nyttjas till verktyg. – 2. Miner. Se
Volframit. P. T. C.
Volframit, förr volfram (se d. o.), miner., ett från
äldsta tider bekant brun-svart till svart mineral,
som förekommer vid Zinnwald, Schlachenwald och
Ehrenfriedersdorf i Erzgebirge tillsammans med
tennmalm. Volframiten ansågs dels såsom jernmalm,
dels såsom manganmalm, tills Scheele 1781 upptäckte
volframsyran i det efter honom sedermera benämnda
mineralet scheelit l. tungsten (se d. o.). Den är
ock en isomorf blandning af volframsyrad jern-
och manganoxidul (Fe, Mn)WO4, som kristalliserar
monosymmetriskt med kristaller, nära stående det
rombiska systemet. På genomgångsytorna har den
metallartad diamantglans, annars fettglans. Den
är ogenomskinlig och stundom något magnetisk. Dess
egentliga vigt är 7,2–7,5, dess hårdhet 5,0–5,5. För
blåsrör är den smältbar till en magnetisk kula med
kristallinisk yta. Behandlas dess pulver med saltsyra
i värme, sönderdelas den vid lufttillträde och lemnar en gul, till
större delen i ammoniak löslig återstod. Utom på
ofvannämnda lokaler förekommer volframiten äfven
i Cornwall, Sibirien, Frankrike och Amerika samt
nyttjas i tekniken för framställning af flere
färgämnen och i metallurgien till volframstål.
Ant. Sj.
Wolfram von Esehenbach, medelhögtysk skald,
föddes under senare hälften af 1100-talet i den
lilla staden Eschenbach (nära Ansbach), i bajerska
regeringsområdet Mittelfranken. Han räknade adlig
börd och förvärfvade sjelf riddarevärdigheten, men
var stadd i mycket knappa vilkor på sin anspråkslösa
borg Wildenbere, hvarför han föredrog att vistas
vid vitterhetsfrämjande furstars hof. Så tillbragte
han åren 1204–16 mestadels på Wartburg hos landtgrefve
Herman af Thüringen, hvarest han träffade Walther von
der Vogehveide. W. synes hafva varit gift och lycklig
familjefader. Han kunde hvarken läsa eller skrifva,
men förstod franska och egde ett utmärkt minne samt
kunde sålunda genom muntligt meddelande tillegna sig
de franska hjeltedikten ur hvilka han hemtade sina
episka ämnen. Han egde äfven naturhistoriska och
teologiska insigter. Oberörd af klosterskoletukt,
var han i stället bildad genom lifserfarenhet. W:s
dödsår är okändt, men anses böra sättas mellan 1220
och 1230. Konung Maximilian II af Bajern lät 1861
i Eschenbach uppföra en brunn med hans staty. –
W. är ett af tyska literaturens stora namn och
en bland de märkligaste vittra tolkar af det
drömmande djupsinne, den idealistiska trängtan,
som utgör ett grunddrag i den germanska stammens
skaplynne. Han öfverträffar alla sina samtida
i tankarnas rikedom och upphöjdhet. Genom ädelt
sedligt allvar, lefvande mottaglighet för det höga
och sköna samt fin känsla för hjertats rent menskliga
rörelser skiljer han sig fördelaktigt från sitt
frivola tidehvarf. På samma gång är han ej främmande
för humorn och vänder ofta en godmodig ironi mot
oarter, som han iakttagit. Hans språk är knappt och
ej sällan kärft, men mäktigt af stor innerlighet
i själsuttrycket och djerfhet i bilder. Bättre än
de andre tyske medeltidsskalderna individualiserar
han sina personer i både yttre och inre afseende,
framförallt genom det, som han låter dem tänka och
säga, och hans qvinnogestalter äro verkligt sköna
genom den förening af realism och idealisering,
hvarmed han tecknar dem. Mindre högt står han i
kompositionen, hvilken är föga konstnärlig. Han
sammantränger ej ämnet, utan förtäljer kronologiskt
och biografiskt, hopar till öfvermått händelser på
hvarandra och utmålar lika bredt det betydelselösa
som det betydelsefulla. Hans lust för det sällsamma
går emellanåt öfver i smaklöshet, och diktionen
skämmes ofta af rimtvång. Han var en inåtvänd skald,
i grunden mera lyrisk än episk, och många sceners
andliga innebörd blir dimmig för moderna läsare. –
W:s förnämsta alster är hans stora epos Parzival,
som utarbetades omkr. 1210 och innehåller en lika
mångsidig som skaldiskt fördjupad framställning af
hans tids beherskande ideal: det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
