Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V. V. bildar med Östra Vram ett regalt pastorat,
Lunds stift, Gärds kontrakt.
Vestre, Nord. mytol. Se Dvärg, sp. 42.
Westreenen van Tiellandt [-renen fann tillant],
Willem Hendrik Jacob van, baron, holländsk
kulturhistoriker, f. 1783, d. 1848 såsom
k. bibliotekarie i Haag, författade bl. a. Essai sur
les anciens ordres de chevalerie (1807) och Korte
schets van den voortgang der boekdrukkunst in
Nederland (1829), i hvilket arbete han häfdade åt
staden Leiden äran af första idén till boktryck med
rörliga typer. W:s privata samlingar af manuskript,
sällsynt tryck, mynt och fornsaker öfvergingo efter
hans död i holländska statens ego.
West Riding [oä’st re’jding], vestra delen af engelska
grefskapet York (se d. o.).
Westring, Johan Peter, läkare och naturforskare,
född i Linköping d. 24 Nov. 1753, inskrefs 1772 som
student i Upsala, der han snart blef en framstående
lärjunge hos Linné under dennes sista år. »Förenande
en särdeles arbetsflit med ett lyckligt snille och
omdöme», gjorde han utmärkta medicinska studier samt
promoverades 1780 till med. doktor. Han bosatte sig
kort derefter i Norrköping och förvärfvade sig ett
aktadt namn som läkare och naturkunnig. W. blef ock
ledamot af en mängd in- och utländska lärda sällskap
(1792 led. af Vetenskapsakad., 1811 hedersled,
af Collegium medicum), fick 1794 lifmedikus’
fullmakt och 1809 förste lifmedikus’ n. h. o. v. samt
upphöjdes 1822 i adligt stånd. Han afled i Norrköping
d. 1 Okt. 1833. – Himmelstadlunds helsokälla (vid
Norrköping), hvilken råkat i lägervall, bragtes
af W. åter i godt stånd och återvann allmänhetens
förtroende. Mångtaliga äro de »rön» inom medicinen,
som han i vetenskapliga facktidskrifter beskrifvit,
men sin största berömmelse vann han genom utgifvandet
af Svenska lafvarnes färghistoria, med kolorerade
planscher, ritade af honom sjelf och sedan graverade
i koppar. I detta arbete, af hvilket endast 1:sta
bandet (h. 1–8) utkom, 1805–09 (det var beräknadt att
blifva 3 bd starkt), har han nedlagt en del af sin
rika erfarenhet om de färger, som man kan erhålla
ur våra lafvar. Denna erfarenhet hade han insamlat
under resor i Sveriges flesta landskap. Hans stil
är enkel och klar samt erinrar om Linnés. Örtslägtet
Westringia och den svenska lafarten Lichen Westringii
äro uppkallade efter W. O. T. S.
Westring, Niklas, zoolog, född d. 13 Nov. 1797
i Göteborg, fick 1816 anställning vid dervarande
tullkammare, vid hvars uppbördskontor han 1834–58 var
tullförvaltare. Död i Göteborg d. 28 Jan. 1882. Trots
sina ämbetsgöromål fann han tid till ett allvarligt
och omfattande arbete i naturvetenskapens tjenst. Han
egnade sig företrädesvis åt studiet af spindlar
och insekter. W:s första meddelande af sina
iakttagelser offentliggjordes i »Skandinav. entomolog.
sällskapets handlingar», i »Kröyers tidskr. 1844,
under titeln Bidrag till historien om insekternas
stridulationsorganer. Sin skarpa iakttagelseförmåga
visar han bäst i det digra och för sin tid epokgörande
arbetet Araneae
suecicae dcscriptae (1861), i hvilket han beskrifver
icke mindre än 308 svenska spindelarter, bland hvilka
sammanräknadt endast 124 vora förut kända af hans
föregångare Linné, De Geer och Sundevall. Ifrig att
utbreda och underlätta insamlandet af spindlar samt
möjliggöra deras studium (hvilket, som bekant, i hög
grad försvåras derigenom att dessa djur, behandlade
på samma sätt, som man vanligen behandlar insekter,
sammanskrumpna och ofta blifva oigenkänliga) utgaf
W. 1858 en Anvisning att ändamålsenligt insamla och
conservera arachnider förnämligast med afseende på
spindlarne, hvari han lemnat en mycket noggrann
beskrifning öfver den praktiska metod han användt for
att bevara dessa så lätt förstörda djur. W. var ock
en af grundläggarna och de verksammaste befordrarna
af Göteborgs Museum, af hvars styrelse han var
medlem 1840–74. Han var ledamot af Vet.- och
vitt.-samh. i Göteborg (1843), Vetenskapsakademien
(1863) och flere utländska entomologiska föreningar.
O. T. S.
Vestris [västri’ss], italiensk-fransk familj
af dansörer och skådespelerskor. – 1. Gaetano
Apollino Baldasarre V., dansör, f. i Florens
1729, tillhörde 1749–80 Stora operan i Paris,
såsom ballettmästare 1770–76. Han utvecklade på
tiljan ett dittills ouppnådt majestät och behag
i förening samt bistod med sin talang den bekante
Noverre i sträfvandet att höja teaterdansen till
skön konst genom återupplifvandet af den antika
pantomimen. V. var den förste, som vågade dansa
utan mask. Han vardt europeiskt ryktbar och vann
genom sin redbarhet och begåfning utmärkta personers
umgänge, ehuru han var djupt okunnig samt fylld af
en lika naiv som kolossal fåfänga (betecknande är
hans yttrande: »Tidehvarfvet har endast tre store
män: jag, Voltaire och konungen af Preussen»). V:s
ballettkompositioner äro obetydliga. Han dog 1808. –
Hans hustru Anne Frédérique V., född Heynel i Baireuth
1752, d. 1808, anställdes 1768 vid Stora operan i
Paris och utmärkte sig vid siit mans sida i den mera
högtidliga danskonsten.
– 2. Marie Auguste V.(-Allard), dansör, son
af V. 1 och dansösen Allard, f. 1760, var förste
dansör vid Paris-operan 1780–1816 och professor vid
konservatoriet 1819–28. Död 1842. Likt fadern
utrustad med stora yttre företräden och utbildad
i den bästa skola, benämndes han »danskonstens
gud». Utomordentligt smidig och lätt, införde han
lifligare rörelser (piruetten m. m.) och glänste i
pantomimer. När han i Febr. 1781 uppträdde i
Londonr ajournerade öfverhuset behandlingen af Burkes
brännande ekonomiska reformbill för att gå och se
V. dansa. Han var lika högfärdig som fadern,
och när Gustaf III gästade franska hofvet 1784,
nekade V. bestämdt att dansa inför honom.
– 3. Françoise Rose V., fransk skådespelerska,
svägerska till V. 1, född Gourgaud 1743 (1746?),
blef 1769 sociétaire vid Théâtre français, hvarest
hon utmärkte sig i tragedien och den högre komedien.
Hon kreerade många stora roller i pjeser af Voltaire,
Lemierre, Chamfort, J. de Chénier och Ducis.
När Talma 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
