Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weinbrenner, Friedrich - Weingarten, stad i würtembergska Donaukretsen - Veinge, socken i Hallands län - Weinheim, stad i storhertigdömet Baden, kretsen Mannheim - Weinhold, Karl - Weinsberg, stad i würtembergska Neckarkretsen - Weipert, stad i nordvestra Böhmen, vid foten af Erzgebirge - Weisbach, Julius - Weise, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkan, rådhuset och flere furstliga palats, men hans
tillämpning af den romerska antiken var för abstrakt
och monoton. Hans betydelse ligger främst deri att
han öppnade den samtida ungdomens blick för antiken,
hvarjämte han utgaf flere förtjenstfulla arbeten
om arkitektur.
Weingarten [va’jn-J. stad i würtembergska
Donaukretsen, var till 1865 en köping med namnet
Altdorf-W. 5,448 innev. (1885). Midt i staden
ligger det stora slottet W., fordom ett rikt
benediktinkloster, med storartad, i jesuitstil
1715–25 byggd kyrka, som jämte åtskilliga reliker
(bl. a. en droppe af Kristi blod, som gifvit
anledning till en årligen, fredagen efter
Kristi himmelsfärdsdag, återkommande vallfärd,
»Blutritt») har en ofantlig orgel (6,666 pipor och
75 register). Slottet är nu kasern.
Veinge, socken i Hallands län, Höks härad. Areal
19,746 har. 3,083 innev. (1891). V. bildar med
Tjärby ett regalt pastorat, Göteborgs stift, Laholms
kontrakt.
Weinheim [va’jnhajm], stad i storhertigdöinet Baden,
kretsen Mannheim, vid Main-Neckarbanan. 7,596
innev. (1885). Mångsidig industri. Staden, som
nämnes redan 755, var i 16:de och 17:de årh. en stark
och icke ovigtig fästning och räknade öfver 20,000
innev. Den har en starkt jernhaltig stålkälla och är
för sitt milda klimat en mycket besökt kurort.
Weinhold [va’jnhålt], Karl, tysk språkforskare och
kulturhistoriker, f. i Reichenbach (Schlesien)
1823, blef 1847 docent i Halle, sedan professor i
Breslau, Krakov, Graz, Kiel, 1876 åter i Breslau
och 1889 i Berlin. Såsom forskare är han närmast
en lärjunge af Jak. Grimm och har i sin mångsidiga
författareverksamhet förnämligast sysselsatt sig med
språkets och sedernas historia. Bland hans arbeten
af förra slaget må nämnas Über deutsche
dialektforschung (1853), som genom det allmänna intresse det
väckte till lif blef nästan epokgörande, Beiträge
zu einem schlesischen wörterbuche (1854),
Alamannische grammatik (1863), Bayrische grammatik
(1867) samt den genom sina rika materialsamlingar
vigtiga Mittelhochdeutsche grammatik (1877; 2:dra
uppl. 1883). Forntida folklif och seder behandla
bl. a. Die deutschen frauen im mittelalter (1851;
2:dra uppl. 1882), Altnordisches leben (1856),
ännu i dag den fullständigaste handbok vi ega
rörande Nordens (specielt Islands och Norges)
kultur i forntiden, och Heidnische totenbestattung
in Deutschland (1859). Af mytologiskt innehåll äro
t. ex. Die sagen von Loki (1848) och Die riesen
des germanischen mythus (1858). Literaturhistoriska
ämnen behandla bl. a. Weihnachtsspiele und lieder
aus Süddeutschland (1853), H. Chr. Boie. Beitrag
zur deutschen litteraturgeschichte (1868),
Dramatischer nachlass von J. M. R. Lenz (1884)
samt textupplagor af Isidor (1874), Pilatus (1877)
och Lamprecht von Regensburg (1880). Sedan 1891
är W. redaktör för den fr. o. m. detta år (i
Berlin) utkommande »Zeitschrift des Vereins für
volkskunde», Tysklands hufvudorgan för dylika ämnen.
Ad. N-n.
Weinsberg [va’jns-J, stad i würtembergska
Neckarkretsen, 5,4 km. n. ö. om Heilbronn. 2,436
innev. (1885). På Schlossberg ligga ruinerna af den
i bondekriget 1525 förstörda borgen Weibertreu,
så kallad till minne af den genom Bürgers ballad
förhärligade sagan om qvinnornas i W. trohet. Sagan,
hvilken uppgifves hvila på historisk grund, berättar
nämligen, att konung Konrad III 1140 intagit staden
samt bestämt, att männen skulle springa öfver klingan,
men gifvit qvinnorna fritt aftåg med löfte att få
medtaga hvad de kunde bära, och att dessa då burit
sina män ut ur staden, hvarvid konungen ej hindrat
dem, utan yttrat: »Kungsord får ej brytas». På
initiativ af skalden Justinus Kerner, som var bosatt
i W., och åt hvilken en minnesvård derstädes blifvit
rest, bildades 1823 en qvinnoförening för bergets
försköning och för understöd åt obemedlade qvinnor,
hvilka utmärkt sig för trohet och uppoffring, och
till denna skänkte konung Vilhelm borgruinen 1824.
Weipert [va’j-], stad i nordvestra Böhmen, vid foten
af Erzgebirge, omedelbart vid Sachsens gräns. 6,433
innev. (1880). Silfver- och koppargrufvor.
Weisbach [va’js-], Julius, tysk mekaniker, f. 1806
vid Armaberg i Sachsen, förvärfvade sig universitets-
och ingeniörsbildning samt blef 1833 lärare (1836
professor) i tillämpad matematik vid bergsakademien
i Freiberg. Han deltog sju år i de europeiska
gradmätningarna och upprättade en höjdkarta öfver
Sachsen. W. fick titeln öfverbergsråd. Död i Freiberg
1871. W. egnade sig förnämligast åt hydrauliken
och geodesien. Bland hans utgifna arbeten må nämnas
Lehrbuch der ingenieur- und maschinenmechanik (3 bd,
1845–54, flere uppl.; »Lärobok i teknisk mekanik»,
1852–55), Der ingenieur (1848; 6:te uppl. 1874–77),
Die neue markscheidekunst (2 bd, 1850–59) och
Versuche über die kraft des wassers durch druck,
stoss und reaction (1851). W. uppfann 1844 en
»monometrisk och anisometrisk» projektionsmetod,
framställd bl. a. i Anleitung zur axonometrischen
zeichnen (1857).
Weise [va’jse], Christian, tysk skolman och
författare, f. i Zittau (Sachsen) 1642, vardt 1678
rektor vid latinskolan derstädes och dog 1708. Med
sitt utpräglade sinne för otvungen naturlighet i
framställningen, sin fina iakttagelseförmåga och
stora lätthet att skrifva både vers och prosa
skulle W. kanske blifvit en reformator af den
tyska vitterheten, om han egt större skaldegåfvor
och en högre uppfattning af poesiens mål, hvilket
han väsentligen satte i nyttan. Hans grundsats
om naturlighet, i motsats till den lohensteinska
svulstigheten, förde honom öfver på det alldagligas
och plattas område. Hans qvicka och lediga visor
utgåfvos samlade bl. a. i Überflüssige gedanken
der grünenden jugend (1668; muntra kärlekssånger
i plebejisk ton m. m.). Ganska underhållande och
omvexlande äro hans dramer, som mestadels uppfördes
af hans skolelever. W. författade ej mindre än
54 dramer, delvis samlade i Zittauisches theatrum
(1683). Han tog bort körerna och alexandrinversens
tvång, införde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
