Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utvandring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befolkningsförhållandena kan utvandringen tänkas verka derigenom
att den hemtar sina bidrag i oproportionerligt
hög grad från vissa åldrar eller ett visst kön
af befolkningen och lemnar andra jämförelsevis
orörda. Det är utrönt, att utvandringen griper
ojämförligt starkast omkring sig i åldersklassen 15–30
år, dernäst i åldern 30–40 år, mindre i åldrarna
0–15 och 40–50 år och minst i dem öfver det 50:de
året. I Sverige följde utvandringens stegring under
1860-talet omedelbart efter en tidrymd af synnerligen
stark folkökning (beroende dels på en höjning i
fruktsamheten, dels på den sedan 1810 fortgående
nedsättningen af barnadödligheten, i förening med
bättre helsovilkor). Den svenska utvandringens nya
stegring i slutet af 1870-talet infaller likaledes i
sammanhang med en ovanlig talrikhet af de åldrar inom
befolkningen, ur hvilka utflyttningen företrädesvis
rekryteras. 1860-talets massutvandring företogs
mest af unga familjer, som saknade lifsuppehälle. På
1870-talet steg floden å nyo inom ungdomsåldern. De
unge, hvilka blefvo öfvertaliga i förhållande till
hembygdens näringskällor, skyndade ut till Amerika
för att der skapa sig en oberoende ställning,
och så uppkom den oerhördt stora utvandringen
1879–83. Derigenom bortströks den råge, som låg
öfver ungdomsålderns befolkning, och för framtiden
kan den skandinaviska halfön motse en mera jämn,
från de förra våldsamma kastningarna befriad
folkökning, om den ock blir långsam, så länge
utvandringen varar. Inom åldersgruppen 15–35 år
härjar utvandringen alltid starkast, men ändock
uppstå inga större rubbningar; ty, såsom det framgår
af befolkningsstatistiken, luckorna i de decimerade
åldersgrupperna fyllas hastigt (så har förhållandet
konstaterats vara i sådana utvandringsbygder som
Småland, Valders, Sogn), och minskningen visar sig
i sin helhet obetydlig. När utvandringen blifvit
en konstant faktor i befolkningsrörelsen, gruppera
öfriga förhållanden sig småningom derefter, och
ett nytt jänmvigtsläge blir funnet, i enlighet
med »kompensationslagen». Dervid tillgår ungefär på
följande sätt. Först blir ungdomsgruppen fåtalig. Då
minskas naturligen äfven födelsetalet (nativiteten),
så att barnaåldern blir proportionerlig till
ungdomsgruppen och den första medelåldern. De äldsta
grupperna, som föga beröras af utvandringen, blifva då
visserligen öfvertaliga, men de utgöra endast en liten
bråkdel af befolkningen, hvadan åldersfördelningen
snart blir normal. – En annan anledning till farhåga
kan hemtas ur det förhållandet att (bland svenska
utvandrare) mot hvarje 100-tal qvinnor svara 125–130
män. Emellertid visar den svenska statistiken, att
det i befolkningsrörelsen inneboende sträfvandet till
återställande af könens liktalighet har blifvit större
efter utvandringens början, i synnerhet i trakter,
der denna gjort sina största inhugg. Utvandringen
verkade 1876–80 välgörande för Sverige äfven i det
afseendet att den, genom att minska den öfverflödande
talrikheten af ung, ogift befolkning, afstyrde ett
ytterligare sjunkande af äktenskapsfreqvensen och
motverkade växandet af antalet oäkta barn. – Utvandringen verkar
långsam folkökning genom att minska födelsernas
antal. Emellertid har nativitetsöfverskottet höjts i
Sverige, delvis äfven i utvandringsbygderna. 1861–80
bortryckte utvandringen ungefär 1/9 af Europas
nativitetsöfverskott och något mera än 1/4 af
Skandinaviens (27 proc. af Sveriges, 35 proc. af
Norges, 13 af Danmarks). Den stora stegringen i
nativitetsöfverskottet i såväl Sverige som Norge under
tiden efter 1815, hvilken medfört en betydligt högre
folkökning än den förut vanliga och dermed tidtals
»öfverbefolkning» (d. v. s. periodisk öfvertalighet
af åldersklassen 15–35 år), synes i våra dagar
göra utvandringen till en nödvändighet. I nutidens
lössläppta ekonomiska täflingsstrid ligga de små
och fattigare nationerna under; en del af deras söner
nödgas för utkomstens skulle söka sig till de stora
befolknings- och arbetscentra.
Det stora flertalet svenska (och finska)
Amerika-farare inskeppar sig i Göteborg (smärre
troppar i Malmö, Stockholm, Helsingborg, Landskrona
eller norska hamnar). Färden ställes närmast till
Hull, derifrån på jernväg till Liverpool, hvarest
emigranterna tagas ombord å de olika »liniernas»
stora oceanångare. Landsättningen sker merendels i
New York (3/4 af immigranterna från andra land än
Britiska Nord-Amerika komma öfver dess hamn). Förr
var det vanligt, att utvandraren der omhändertogs
af »runners», som bedrägligt lockade af honom hans
penningar; men en bättre ordning är nu rådande sedan
1855, då man öppnade Castle Garden, en ytterst vid
inloppet belägen väldig rotunda, der alla invandrare
måste landstiga. Anstalten, som 1891 flyttades från
Castle Garden till Barge office på Ellis island
längre ut i hamnen, förestås af en emigrationsnämnd,
som har hedersuppdraget att skydda och bistå de
värnlöse emigranterna. Dessas qvalifikation granskas
af kommissarierna i nämnden samt af läkare (och
detektiver). Kommissarierna tillsattes enligt 1847
års lag af staten New York, men sedan 1891 utses
de af Förenta staternas regering. I Barge office
finnas post- och telegrafstation,
jernvägsbiljettkontor och informationsbyrå (för anträffandet
af förut utvandrade eller nykomna slägtingar och
vänner). Andra tilläggshamnar för emigrantångare äro
Boston (och Charlestown), New Orleans, Baltimore,
Detroit, Huron, Filadelfia, Galveston och
Quebec. Enligt ett fördrag af d. 26 Maj 1869 mellan
Förenta staterna och Sverige-Norge, rörande utflyttade
personers nationalitet, eger svensk utvandrare att
anses fullkomligt främmande för Sverige, sedan
han utan afbrott vistats i Amerika fem års tid
och blifvit upptagen till amerikansk medborgare
(hvilket kan ske först efter fem år). Dock kan en
sådan, som lemnat Sverige under beväringsåldern,
om han dit återvänder, tillhållas att fullgöra sin
beväringspligt. Bosätter utvandrare sig å nyo i
Sverige, mister han efter tvänne år sin amerikanska
medborgarerätt. – Svenskarna slå sig företrädesvis
ned i de åkerbruksidkande och nordligare staterna:
Minnesota, Wisconsin, Illinois, Iowa, Michigan,
New York,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
