Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förståndsuppgifter och kroppsöfningar. Barns
rättfärdighetskänsla må ej kränkas genom partiskhet
från de äldres sida, och hederskänslan, de smås
finast utvecklade känsla, bör på allt sätt skonas
och i sund riktning utvecklas. Läraren får ej göra
våld på det starkt utpräglade och djupt kända hos
barna-individualiteten. Att söka helt och hållet
omdana ett barns känslor är fåfängt (dertill har
naturen lagt grundvalarna alltför djupt hos hvarje
menniska); man kan allenast gifva de goda anlagen
tillfälle att utveckla sig samt afvärja skadliga
inflytelser.
Åt viljans uppfostran bör oaflåtlig uppmärksamhet
egnas. Redan vid barnets späda år vidtager uppfostran
af dess drifter; dessa utgöra nämligen det stoff,
som sedermera skall ombildas i sedlighetens
tjenst. Inplantandet af goda vanor, icke minst genom
föredömets makt, är ett godt medel dertill. Enär
barnet ej har uppfattning af pligt och sedlighet,
behöfver det en auktoritet och måste derför vänjas
vid lydnad. Men befallningen må gifvas så, att
den af barnet inses stå i förnuftigt sammanhang
med sakens natur. Andra goda vanor, som främja den
sedliga utvecklingen, äro ordning, flit, mildhet
mot medskapade varelser och sannfärdighet. Lögnen,
en brodd till all förbrytelse och allt skenväsende,
bör på intet sätt få innästla sig hos barnet. Straff
kunna ej undvaras, ty barnet blir lätteligen inledt
på förseelsens väg. Straffet består i framkallandet
af en olustkänsla af antingen mer kroppslig eller
mer andlig art, hvarvid hänsyn måste tagas till
den straffbara handlingens bevekelsegrunder och
till barnets individualitet. Mera vuxna barn må
man låta märka de naturliga följderna af deras
egna handlingar. Skamstraff äro lämpliga för
dem. Ett rikare område intages af belöningen, bäst
passande för småbarn, som ej veta hvad pligt vill
säga. Önskligast är att straff och belöningar kunna
ersättas med tadel och beröm. Det vigtigaste sedliga
uppfostringsmedlet är arbetet, ty väl utfördt arbete
utvecklar personligheten. Barnet, som i sina lekar
arbetar omedvetet, men med oupphinnelig lust och
lifaktighet, träder ur det naiva, obundna lifvet
i lekstugan in i en ny lifskrets, skolan, med dess
arbete och ordning, kommer der i förhållande dels
till läraren, dels till kamraterna samt tager deraf
starka intryck, som blifva af vigt för dess framtid. I
skolan jämte hemmet inöfvas barnen i medvetet bruk
af sedligt goda vanor, egnade att utvecklas till
dygder, som göra de unge dugliga att fylla sin plats
i samhället och vinna ett varaktigt lifsinnehåll.
Tidigt insåg man de faror, med hvilka en åt sig
sjelf och åt tillfälliga intryck lemnad ungdom
hotade de äldres privata och sociala tillstånd,
och derför blef i forntiden uppfostran ett medel för
statsändamålet. Men för en högre lifsåskådning har
den omyndige framstått såsom bärare af en kommande
personlighet, hvilken ej får behandlas såsom endast
ett medel för utomliggande ändamål. Hos ännu föga
utvecklade folk har uppfostran alltid gått ut på
fysisk duglighet och brukbarhet för de sociala
förhållandena. Ett gemensamt drag hos nästan alla
forntida folk var äfven, att qvinnans uppfostran
försummades. I det forna Egypten åsyftade uppfostran
att vänja ungdomen till lydnad och underkastelse under
statens lagar samt göra individen brukbar inom en
bestämd verksamhetskrets. Gymnastik förekom lika litet
som någon utbildning af karakterens sjelfständighet,
och ett hersklystet presterskap undanhöll upplysningen
för folket. I Thebe, Memfis, Heliopolis och
Sais funnos högre vetenskapliga prestskolor. För
såvidt som det gällde sorgfällig iakttagelse hunno
egypterna långt i de olika vetenskaperna, och
såväl judar som greker hemtade länge sin visdom
från Egypten. Hos judarna uppfostrades sönerna
till manliga sysselsättningar, döttrarna i hemmet
af modern. Man lärde vidare dans, musik, sitt folks
historia och Mose lag. Judarna insågo familjelifvets
betydelse; de räddade monoteismens och sedlighetens
ideal. Profetskolor funnos i Gibeon, Rama, Bethel,
Jericho och Gilgal. Sedermera tillkom kaldeiskt och
grekiskt inflytande. I de land, der ej presterskapet
fanns såsom ett särskildt stånd, blef uppfostran
verldslig. Perserna fostrade sina barn till sträng
sedlighet, härdning och krigisk duglighet, men den
svåra despotismen verkade hämmande på utvecklingen. –
I Grekland förädlades själslifvet, och den menskliga
individualiteten blef högt utvecklad till frihet och
formskönhet. Redan i äldsta tider var uppfostran
föremål för hemmens eller statens omsorg. För män
omfattade den redan i den heroiska tidsåldern dels
musik (derunder inbegrepos urspr. diktkonst, sång
och instrumentalmusik, sedermera äfven allt hvad man
kände af vetenskap), dels gymnastik, hvilken senare
utvecklades starkt efter inrättandet af festspelen. I
Sparta, som var ett stort krigsläger med en regerande
krigsadel, togos gossarna vid sju års ålder från
föräldrarna och underkastades ända till det 30:de året
en barbarisk, hänsynslös härdning genom svält, prygel,
allahanda umbäranden och kaserntjenst. Sångens konst
var ganska högt utvecklad, men tjenade endast till
uppeldande af tapperheten. De abstrakta vetenskaperna
odlades ej af spartanerna. Gossarna fingo dagligen
närvara vid de gemensamma måltiderna, under djup
vördnad åhörande de äldres tal. Flickorna fingo
en uppfostran, som i det hela var likartad med
gossarnas. Mera tilltalande än denna af Lykurgos
ordnade uppfostran är den, som utvecklade sig
hos athenarna. Hos dem rådde humanitetsprincipen,
som tillstadde sjelfständigt spelrum för andra
menskliga förhållanden än statsintresset. Uppfostran
var der en privatsak. Gossen stod från sitt 6:te
år under uppsigt af en »pedagog» (se d. o.), medan
han i skolan lärde sig af »grammatisten» att läsa,
skrifva och räkna, hvarjämte han (från sitt 13:de
år) af »kitharisten» öfvades i strängaspel, sång,
versbyggnad och rytmlära. Musiken afsåg att utveckla
sinnet för välljud och rytm, så att personligheten
präglades deraf, att stilla affekterna och begären,
höja modet och väcka fosterlandskänslan. Gymnastik
drefs under »pedotribens» ledning i palestran och
gymnasiet samt innefattade springande och hoppning,
diskus- och spjutkastning, brottning o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
