Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Universitet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räknade 27 professorer i juridik och 22 i medicin),
i Pavia (hvars universitet blomstrade högt under
1400-talet), i Florens (som på 1400-talet drog
till sig de mest utmärkte professorer), i Siena, i
Ferrara (som 1474 hade 51 professorer) o. s. v. De
italienska universitetens professorer åtnjöto
ett utomordentligt anseende. Genom den liberala
grundsatsen att äfven utländska lärde inkallades
vidmakthölls der den europeiska universaliteten,
och man var uti Italien klok nog att aflägsna de
ändlösa teologiska fejderna genom att i allmänhet
inrätta lärostolar i retorik i st. f. teologi. Så
fostrades der humanismen. – Ännu ryktbarare än de
italienska universiteten blef dock det i Paris
(stift. 1200), hvilket tjenade till mönster för
alla vesterländska och var berömdt företrädesvis
såsom plantskola för skolastisk teologi (dialektik)
och retorik. I Paris studerade man spekulativt, för
vetandets egen skull, och deraf kom det ojämförligt
stora inflytande, som detta universitet utöfvade. Det
var ett kyrkligt kanslers-universitet, i det att
Notre-Dame-domkapitlets kansler l. »scholasticus»
handhade styrelsen och uppsigten öfver lärarna. Det
var urspr. han, som utdelade »licentia docendi»
(tillstånd att uppträda som lärare, sjelfva innebörden
i den filosofiska graden). Nationer funnos vid Paris’
universitet till ett antal af 4: den anglikanska
(engelsk-tyska), till hvilken äfven skandinaverna
anslöto sig, den picardiska, dit bl. a. nederländska
studenter räknades, den normandiska och den franska
l. gallikanska, i hvilken äfven italienare, spaniorer,
greker och orientaler ingingo. Till »nationen»
hörde både lärare och studenter, och i spetsen
för hvarje nation stod en prokurator. Nationerna
utsago universitetets rektor (före 1280 direkt,
derefter genom elektorer). Idkarna af samma
vetenskaper sammanslöto sig under 1200-talet
vid Paris’ universitet till 4 fakulteter: den
filosofiska (»facultas artium»), den teologiska,
den medicinska och den juridiska, i spetsen för
hvilka ställdes dekaner. Rektorn var länge endast
öfverhufvud för den filosofiska fakulteten (den
lägsta), och först i midten af 1300-talet vardt han
det för hela universitetet. Utom egen domsrätt fick
universitetet äfven privilegium på att skattefritt
besitta egendom och sjelf förvalta den samt att
utdela licentia docendi. Detta tillstånd till
utöfvande af lärarekallet begärdes efter afslutade
prof äfven af andra än dem, som ämnade egna sig åt
undervisning, och så uppkommo lärdomsgraderna. För
lärarekompetens fordrades ganska vidlyftiga
studier och prof. Akademiska värdigheter och grader
tilldelades med stor högtidlighet. Graderna voro
baccalaureus, licentiat och magister l. doktor
(se dessa ord). Den sistnämnda graden medförde
urspr. endast rätt att uppträda såsom lärare vid
universitetet i Paris, men i slutet af 1200-talet
fick denna högskola genom påflig bulla rätt att
tillerkänna sina graduerade lärarebefogenhet i
alla land. Med tiden auktoriserade man endast ett
visst antal doktorer att vara offentliga lärare,
professorer, med lön och privilegier. Lärarekåren
aflönades till stor del med prebendepastorat
Undervisningen bestod i föreläsningar och
disputationer efter skolastisk metod. Studenterna
herbergerades till stor del i »kollegier», hvarest
deras studier leddes af lärare (se Collegium och
Främlingskollegier). För de medellösa
funnos derjämte milda stiftelser (stipendier,
fribord, hospital) att tillgå. Bland de 16
franska medeltidsuniversiteten märkas dessutom
det i Montpellier, som var en berömd medicinsk
högskola på 1100-talet och före samma årh:s slut
äfven fick en juridisk fakultet, hvilken vardt
namnkunnig, det i Toulouse (1229, det första med
påflig stadfästelse; framstående i teologi), det i
Orléans (från förra hälften af 1200-talet; stod på
1300-talet nästan främst i Europa med hänsyn till
juridisk undervisning), det i Cahors, hvilket mycket
liknade det förra, det i Angers (1200-talet; berömd
juridisk högskola) samt Avignons studium generale
(1303), som egde 7 collèges och var mycket besökt. –
De spanska universiteten voro statsuniversitet efter
mönstret af Neapels. Vidtberömdt blef det i Salamanca
(från 1200-talets midt), i synnerhet för sin juridiska
fakultet. Kollegieinrättningen var der införd. De
spanska högskolorna råkade efter hand i förfall under
trycket af den andliga och verldsliga despotismen. –
I England, hvarest Oxfords och Cambridges universitet
uppkommo på 1200-talet ur redan befintliga
klosterskolor, doterades sådana »colleges» rikligt
och fortlefva än i dag. Inom det teologiska studiet
innehade Oxford en rangplats närmast efter Paris. Så
tidigt som 1257 räknade Oxfords universitet 3,000
lärjungar. De engelska universiteten besöktes föga
af utländingar och kunde derför bibehålla en fullt
nationel karakter. Det 1411 stiftade universitetet i
S:t Andrews (Skotland) vardt en härd för reformatorisk
anda, medan Glasgows (1450) var föga framstående
under medeltiden. – De tyska universiteten under 1300-
och 1400-talen stiftades genom samverkan af kejsare,
påfve och landsfurste. Äldst voro Prags (st. 1348),
Wiens (1365) och Heidelbergs (1386). Vid Prags funnos
fyra nationer: den böhmiska, polska, bajerska och
sachsiska. Dit samlades en massa utländingar (från
England, Frankrike, Lombardiet, Ungern, Polen,
Sverige o. s. v.), och många öfvergingo dit från
Paris’ universitet. De i Wien och Heidelberg voro ock
från början stadda i blomstring. Kölns universitet
(1388) åtnjöt påfvens speciella beskydd och blef ett
ultramontanismens bålverk, der dominikanerna hade
stort inflytande, liksom franciskanerna vid Erfurts
universitet (st. 1379), hvilket på grund af sin
lifaktighet inom de juridiska och de filosofiska
läroområdena blef under 1400-talet det mest besökta
tyska. Leipzigs grundades 1409 genom en utflyttning
af professorer och studenter från Prag samt fick
fem nationer. Bland öfriga tyska universitet från
medeltiden förtjena nämnas Rostocks (st. 1418),
Greifswalds (1456), Ingolstadts (1472; blef säte för
jesuiterna och motreformationen) samt Tübingens
(1477). – Universiteten inrymde städse flockar af
»fahrende schüler», hos hvilka studentsederna
utbildades i grofva konturer. Det var icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
