Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern (Magyar. Magyarorzság, »magyarernas land», T. Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
subordination under det mäktiga U. Först efter häftiga
partistrider och med böhmisk hjelp lyckades
Sigismund (1387–1437) blifva krönt till konung
af U. Hans regering i denna egenskap var uppfylld
af strider mot tronpretendenter från Neapel, mot
ungerska och kroatiska magnatsammansvärjningar,
mot uppstudsiga serber och rumaner, mot de
framträngande turkarna (nederlaget vid Nikopoli,
1396). Att han äfven vann Tysklands (1410) och
Böhmens (1420) kronor tjenade blott att indraga
U. i ändlösa förvecklingar med de tyske furstarna,
med koncilierna och husiterna. Sigismund var icke
mannen att leda, organisera eller ens bevara den
stora landkomplex, som fallit på hans lott. Hans
finansnöd och militäriska svaghet nödgade honom att
till Polen formligen afträda Röda Ryssland (1394)
och ytterligare pantsätta en del af det ungerska
landskapet Zips (1412), att finna sig i Dalmatiens
definitiva hemfallande till Venezia (1413, 1420). Till
följd af konungens frånvaro under långa tider växte
adelns sjelfrådighet, ehuru författningen tillika
utbildades (riksdagarna 1397, 1405 och 1435) genom
ständernas indelning i två hus (tabulae, »tafflar»),
komitatförsamlingarnas bindande instruktioner
för deras ombud och myndighet öfver förvaltningen,
upprättandet af ett utskrifvet landtvärn (»husarerna»)
och en komitatslandstorm (»banderialmilisen»)
vid sidan af stormännens följen. Ett rumanskt
bonduppror föranledde den första »unionen» emellan
Transsylvaniens tre »nationer»: magyarer, szekler
och sachsare (1437). Den turkiska maktens oerhörda
framsteg tvungo ej blott furstarna, utan sjelfva
de hotade kristna folken, närmast ungrarna, till
allvarliga försök att genom inbördes sammanslutning
bilda ett större välde, som kunde med hopp om
framgång upptaga den oundvikliga kampen, hvarunder
dessa försök ömsom korsades, ömsom främjades af
nationalitetsmotsatserna och de rivaliserande
dynastierna, habsburgarna och jagellonerna,
Luxemburgs och Anjous efterträdare. Genom
ungrarnas val (1438) af den förste habsburgaren,
Sigismunds måg Albrekt (II såsom tysk konung),
bevarades personalunionen mellan U. och Böhmen och
förstärktes med hertigdömet Österrike. Hans tidiga
död (1439) gaf den store ungerske krigaren Johan
Hunyadi (Corvinus; från Transsylvanien, af rumanskt
fäderne och magyariskt möderne) och hans anhängare
tillfälle att på tronen upphöja (1440) den förste
jagellonen, Wladyslaw (1440–44; såsom polsk konung af
sin ätt W. II), medan ett annat magnatparti erkände
Albrekts nyfödde son Ladislaus (V) Postumus, hvars
rätt dock tills vidare måste lemnas å sido. Hunyadis
och Wladyslaws segrar öfver turkarna tryggade den
senares krona, tills han omkom i nederlaget vid Varna
(1444), hvarigenom äfven personalunionen emellan
U. och Polen bröts. Fastän Ladislaus nu allmänt
erkändes, trädde till en början Hunyadi i spetsen för
magnatstyrelsen, men kunde icke upprätthålla sin makt
emot inhemska medtäflare, understödda af det böhmiska
nationalpartiet och det habsburgska förmynderskapet
i Österrike.
Han måste nöja sig med värdigheten af riksfältherre,
kunde såsom sådan visserligen icke hindra
Konstantinopels fall, men vann lysande framgångar
öfver turkarna i Serbien och Bulgarien och lyckades
kort före sin död (1456) undsätta det vigtiga
gränsvärnet Belgrad. Ladislaus blef verktyg för ett
parti, som blodigt förföljde Corvinerna och deras
vänner, tills de senare efter konungens plötsliga död
(1457) med böhmiska legotruppers bistånd genomdrefvo
valet af Hunyadis unge son Mattias Corvinus (1458–90),
som först mödosamt redde sig emot sina fiender,
emot det nationella husitiska konungadömet i
Böhmen, emot de undanskjutne habsburgarnas och
jagellonernas anspråk, men efter hand för den nya
ungerska dynastiens räkning trodde sig om att med sin
nyupprättade stående här (»svarta legionen», 1465)
häfda Donauväldets politiska framtidstanke. Han
lösslet från Böhmens krona Mähren och Schlesien
(1469), tvang Böhmens nye jagellonske konung att
formligen afträda båda dessa landskap jämte öfre
och nedre Lausitz (kongressen i Olmütz 1478),
förlamade den habsburgska politiken genom sitt gifte
med en neapolitansk prinsessa, genom förbund med
Venezia, schweizarna och missnöjda tyska riksständer
samt eröfrade nedre Österrike och sjelfva Wien
(1485). Men genom fiendskapen med grannarna isolerades
tillika U. i striden mot turkarna och kunde ej med
full kraft egna sig åt denna sin uppgift. Oaktadt
tillfälliga segrar, som Mattias och hans medhjelpare
af stormansätterna (Zápolya, Báthori m. fl.) vunno,
stadgades vid Donau den osmanska makten, som
bragte de rumanska furstendömena i allt större
beroende och hotade sjelfva Transsylvanien. För
efterverlden fick likväl Mattias’ regering betydelsen
af en fosterländsk glansperiod genom konungadömets
samverkan med lågadeln vid de täta komitatmötena och
riksdagarna, rättskipningens och handelns främjande,
den italienska humanismens befruktande inflytelser
i form af vittra sällskap, begynnande högskolor och
rikare bildningsmedel (bibliotheca Corvina). Men
den samtida ungerska adeln hade icke nog endrägt
och kraft för att upprätthålla en nationel dynasti,
utan undansköt Mattias’ naturlige son Johan Corvinus
och valdeden svage jagellonen Wladyslaw II
(1490–1516), som redan innehade Böhmens krona. Såväl för
magnaterna, främst ätten Zåpolya, som för lågadeln med
den firade statsrättsteoretikern Verböczy i spetsen
var hufvudsaken att i skygd af denna personalunion
befästa sin privilegierade ställning och stänga
vägen till tronen för de misstrodde habsburgarna. De
turkiska angreppen blefvo allt farligare; försöket
att väpna allmogen emot de otrogne ledde till
ett mödosamt undertryckt uppror af »korsfararna»
(kuruczy, »kuruzzerna») emot adeln (1514), och under
den allmänna förvirringen förmåddes Wladyslaw af
kejsar Maximilian I att fullborda den länge hindrade
uppgörelsen emellan habsburgska och jagellonska
husen genom ett dubbelt giftermålsaftal för deras
barn och ett ömsesidigt arffördrag (kongressen i Wien
1515). Under Wladyslaws omyndige son, Ludvig II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
