Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uleå elf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enhälligt dömd att såsom landsförrädare mista ära,
lif och gods. Dödsdomen verkställdes fyra månader
derefter in effigie; hans gård i Köpenhamn nedrefs,
och på tomten restes en skampåle (som qvarstod
till 1842). Ungefär samtidigt med domen öfver
U. blef hans hustru, som i Maj rest till England
för att återkräfva ett lån hos konung Karl II,
genom ett lumpet förräderi af denne utlemnad till
danska regeringen, som d. 8 Aug. 1663 satte henne
i »Blaataarns» fängelse i Köpenhamn. Kort derpå
flydde U. sjelf från Brügge, der han icke kände sig
säker, flackade sedan omkring utan rast eller ro,
lefde någon tid i Basel och dog slutligen i en båt
på Rhen d. 20 Febr. 1664. Liket jordades af hans
söner, ovisst hvar. U:s Apologi utgafs på flere
språk. Leonore Kristine, ett mål för drottning Sofia
Amalias ständiga hat, återvann friheten först efter
hennes död, 1685, fick Maribo kloster sig anvisadt
till bostad och dog der d. 16 Mars 1698. Bland
hennes efterlemnade skrifter intager Jammersminde
(utg. 1869 af S. B. Smith), en till hennes barn ställd
berättelse om hennes lidanden under fängelsetiden, en
framstående plats i tidehvarfvets danska literatur. –
U. efterlemnade 4 söner och 3 döttrar. Äldste sonen,
Kristian U., blef omkr. 1669 kavaljer hos drottning
Kristina i Rom, der han dog omkr. 1688 såsom katolsk
kanik. Den yngste. Leo U., f. 1651, utmärkte sig i
kejserlig tjenst mot turkarna, deltog 1704 i försvaret
af Barcelona och dog 1716 i Wien såsom geheimeråd
och fältmarskalk. Af döttrarna blef den äldsta, Anna
Kathrine, gift med en belgisk adelsman Cassetta,
som gjort hennes far stora tjenster, lefde hos modern
på Maribo under dennas sista år och dog i kloster
i Wien. Den yngsta, Leonore Sofia, blef gift med en
skånsk adelsman Lave Beck 1676 och är stammoder för
den nu lefvande grefliga ätten Beck-Friis. Korfitz
U:s ätt utdog på svärdssidan i midten af 18:de årh.,
med hans sonson, Leos son, Anton Korfitz (f. 1699,
d. 1769), som var österrikisk storkansler och
utrikesminister 1742–53 och öfverhofmästare, sedan
1753. Jfr »Korfids Ulfelds liv og levnets beskrivelse»
(1746–47) och C. Molbech: »Om Corfitz Ulfeldt som
landsforræder, og om hans politiske charakteer
og handlinger» (i dansk »Hist. tidsskr.», 1:sta
ser., 3:dje bd, 1842) och »Et bidrag til Corfitz
Ulfeldts levnetshistorie» (dersammast., 2:dra ser.,
4:de bd, 1852), samt S. B. Smith: »Leonore Kristine
grevinde Ulfeldts historie» (1879–81). – 3. Ebbe U.,
ämbetsman, riksråd, den föregåendes frände, son af
danska riksrådet Kristofer U. och Margareta Ugerup,
föddes på Råbelöf i Skåne d. 23 Dec. 1616. Han
fick sin uppfostran först genom studier i Sorö,
sedan genom utrikes resor och anställdes derefter
som hofjunkare hos Kristian IV. Efter att någon tid
hafva tjenat i de kejserliga och spanska arméerna
hemkallades han 1641 och förordnades 1642 till
länsherre i Kristianstad. Följande året förmälde
konung Kristian honom med sin dotter Hedvig, grefvinna
af Slesvig-Holstein. 1644 blef han generalmajor och
ståthållare på Ösel, som det dock blef hans lott att
efter fredsslutet 1645 nödgas öfverlemna till Sverige. Med
Fredrik III:s tronbestigning var det slut på U:s
lycka i fäderneslandet. Oenigheten med konungen
förde derhän att U. 1652 (såsom Korfitz förut
gjort) begaf sig till Sverige, hvilket från denna
tid blef hans fädernesland. Drottning Kristina
utnämnde honom genast till generalmajor, och äfven
Karl X Gustaf lemnade honom sitt beskydd. Först
efter freden i Roskilde (1658) återsåg han sitt
fädernesland, dit han återvändt för att få tillbaka
sina förlorade gods. Efter krigets nya utbrott blef
han 1659 likväl fängslad, ehuru han kort derefter
befriades af G. O. Stenbock. 1661 befordrades han
till generallöjtnant och utskrifningskommissarie
i Skåne. 1664 naturaliserades han såsom svensk
adelsman, med plats i riddareklassen, och var
en af de sju, som vid den då hållna riksdagen
utnämndes till riksråd. Med denna utnämning
och den kort derpå följande till assessor i Göta
hofrätt kan U. anses fullt införlifvad med sitt nya
fädernesland. Från denna tid deltog han flitigt i
rådets öfverläggningar och beslut och mottog vigtiga
uppdrag. 1675 utnämndes han till riksjägmästare,
och 1676, då danska kriget utbrutit, fick han i
uppdrag att sörja för försvarsverket omkring Kalmar,
hvarifrån han i förening med Pontus de la Gardie
gjorde ströftåg i Bleking och Skåne. Han förordnades
till ordförande i den domstol, som 1677 nedsattes
för att ransaka om snapphaneväsendet i Skåne. 1679
utnämndes han till lagman i Östergötland. Död i
Stockholm d. 30 Jan. 1682. Hans ättegren utgick
på svärdssidan med honom. 1. 2. E. Ebg.
Ulff, Gurli Johanna Karolina, född Åberg, skådespelerska,
föddes i Stockholm d. 14 Sept. 1843, vardt elev vid
k. teatern 1858 och skådespelerska derst. 1862,
tog 1868 anställning vid Mindre teatern, som då
innehades af Josephson och Ahlgrensson, uppträdde
sedan i Göteborg och Kristiania, tillhörde 1871–84
åter k. teatrarnas personal och de tre följande
åren Nya teaterns samt drog sig derefter tillbaka
till privatlifvet. 1883 ingick hon äktenskap med
bergsingeniören C. G. F. Ulff. Till de sceniska
framgångar hon vunnit hafva hennes vackra,
ståtliga yttre och hennes hurtiga skaplynne i ej
ringa mån bidragit. Bland de roller, i hvilka hon
lyckats bäst, märkas Richelieu i »Richelieus första
vapenbragd», Antoinette i »Klädeshandlaren och hans
måg», Sarah i »Onkel Sam», Agnes i »Dagvard Frey»,
Beatrice i »Mycket väsen för ingenting», Susanna i
Beaumarchais’ »Figaros bröllop» och Johanna i Minna
Canths »Arbetarens hustru».
Ulf Fasi (Fase), Jarl, var son af jarlen Karl döfve
och tillhörde Folkungaätten. Han blef »svearnas jarl»
antagligen under Knut långes regering (1229–34) och
fortfor att bekläda ämbetet under Erik Eriksson till
sin död. 1248, då han efterträddes af sin syssling
Birger Magnusson. Jfr Folkungaätten, sp. 1581.
Ulfgropar, sjöv., gammal benämning på större hålor
eller sänkningar i hafsbottnen, genom hvilkas
påträffande under lödningar navigatören kan frestas
antaga, att fartyget befinner sig längre från land
eller grund, än det verkligen gör. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
