Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Törstkur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptäcktes först i Maj 1884 af kapten Hanssens och van
Gèle, undersöktes 1885 af Grenfell och bestämdes genom
fördraget i Paris d. 29 April 1887 mellan Frankrike
och Kongostaten till gräns (till 4:de breddgraden)
mellan Kongostaten och det franska Kongo-området.
Ubbe den frisiske, sagohjelte, som i Bråvalla slag,
der han tillhörde Harald Hildetands kämpar, gick fram
mot Sigurd Rings här, nedhögg sex af dennes kämpar,
bl. a. tre konung Adils söner, samt sårade en mängd
af dem, bl. a. Starkad, och slutligen med bägge
händerna om svärdet röjde sig en bred väg genom den
fientliga hären. Bakom denna stodo de bågbeväpnade
telemarksboarna uppställda, och de genomsköto honom
med tjugufyra pilar, så att han föll död ned.
Úbeda, stad i spanska prov. Jaen (Andalusien),
på den ytterst bördiga platån Loma de Ú. mellan
Guadalquivir och dess biflod Guadalimar, 600 m. öfver
hafvet. 18,149 innev. (1877). Det var en betydande
stad på morernas tid, med, som det uppgifves, 70,000
innev. Några partier af de gamla murarna, med torn och
portar, qvarstå, men den äldsta offentliga byggnaden,
kyrkan San Salvador, härrör från åren 1540–56.
Uberti, Farinata degli, italiensk politiker, var
chef för ghibellinernas parti i Florens, men fördrefs
1250. Han återkom, med konung Manfreds hjelp, 1260
samt lade under sitt välde icke blott Florens, utan
nästan alla städer i Toscana. Död 1266.
Ubi bene, ibi patria, Lat., »hvarest man har
det bra, der är ens fosterland», materialistens
valspråk, gent emot hvilket patrioten ställer sitt:
ubi patria, ibi bene (»i mitt fosterland är mig
godt att vara»). Uttrycket hvilar på ett af Cicero
i »Disp. tusc.» 5: 37 anfördt citat ur Pacuvius’
»Teucer» (Patria est ubicunque est bene) och har
sin motsvarighet i Aristofanes’ »Plutos», v. 1151
(i svensk öfvers. »ett fädernesland är hvarje land,
der det går en väl»).
Ubicini [ybisini’], Jean Henri Abdolonyme,
fransk skriftställare, f. 1818, härstammande
från Lombardiet, var flere år lärare i Joigny,
men företog 1846 en resa till Grekland, Turkiet och
Donaufurstendömena samt blef vid upproret mot furst
Bibesco i Bukarest, 1848, sekreterare vid provisoriska
regeringen derstädes. Inom kort återvände han dock
till Frankrike. I Lettres sur la Turquie (2 bd,
1847–51; 2:dra uppl. 1853), La question de l’Orient
devant l’Europe (1854), La question des principautés
danubiennes devant l’Europe (1858), Les serbes (1865),
Les constitutions de l’Europe orientale (1872)
m. fl. arbeten visar U. sig vara en god kännare
af Balkanhalföns förhållanden. I afseende på dess
etnografi gällde han länge såsom auktoritet.
Ubierna (Lat. ubii), en germansk folkstam, som på
Caesars tid bodde från Westerwald uppåt Rhen ända till
Breisgau. De undanträngdes emellertid af sveverna,
så att de år 38 f. Kr. flyttade öfver till venstra
Rhenstranden. Deras hufvudstad blef sedermera under
Claudius gjord till
en koloni, Colonia Agrippina l. C. agrippinensis
(efter kejsarinnans namn), nu Köln. R. Tdh.
Ubiqvitet (Nylat. ubiquitas), en i den lutherska
dogmatiken upptagen beteckning för egenskapen hos
Kristi kropp, såväl före som efter uppståndelsen
och himmelsfärden, att kunna vara allestädes
närvarande. Utgående från läran om den »hypostatiska»
l. personliga föreningen mellan Kristi gudomliga
och menskliga natur och om den gudomliga naturens
meddelande af sina egenskaper åt den menskliga (läran
om communicatio idiomatum och genus auchematicum
l. majestaticum), tänkte sig nämligen Luther sjelf,
och efter honom med vissa modifikationer den lutherske
teologen J. Brenz, egenskapen ubique esse (»att
vara allestädes närvarande») såsom en egenskap äfven
hos Kristi menskliga natur, således också hos hans
kropp. De reformerte teologerna deremot, och bland dem
i synnerhet H. Bullinger, bestredo denna »ubiquitas»
(ett namn, som Bullinger bildade af Luthers »ubique
esse», och hvilket sedermera vunnit burskap inom den
lutherska teologien). Såsom den första upprinnelsen
till ubiqvitetsläran torde kunna anses mötesbeslutet
i Kalcedon (451) angående Kristi tvänne, oupplösligt
och oskiljaktigt, men dock utan sammanblandning och
förvandling förenade naturer, den gudomliga och den
menskliga. Fastän visserligen de äldre kyrkofäderna
betraktade Kristi kroppslighet endast såsom organ
för hans gudom och Augustinus t. o. m. uttryckligen
förnekade Kristi mensklighets allestädesnärvaro, drefs
dock denna lära i allmänhet, ehuru på olika sätt,
af medeltidsskolastikerna, särskildt i sammanhang med
transsubstantiationsläran. Luther, med sin pietet för
det bestående och det traditionella, anslöt sig till
denna åskådning, som inom den lutherska kyrkan vidare
utbildades af den ofvannämnde Brenz samt af Jakob
Andreae och Martin Chemnitz och genom konkordieformeln
fick symbolisk auktoritet. Ubiqvitetsläran, som är
den yttersta konseqvensen af läran om communicatio
idiomatum och genus auchematicum, har haft stor
betydelse vid den dogmatiska utbildningen af den
lutherska nattvardsläran. Den bekämpades icke blott
af, såsom nämndes, de reformerte teologerna, utan
också inom sjelfva den lutherska kyrkan af det efter
Philipp Melanchthon s. k. filippistiska partiet, som,
med anslutning till Calvins nattvardslära, fattade
Kristi närvaro i nattvarden på ett mera andligt sätt.
J. P.
Ubsa-nor, sjö i nord vestra Mongoliet under 50° 20’
n. br. och 92° 35’ ö. lgd, på 723 m. höjd. Sjön, en af
de största i Mongoliet, omkr. 4,000 qvkm., upptager
vestra sänkan af Ubsa-platån, den sista i den serie
öckenplatåer, som sammanhänga med Gobiöcknen. Vattnet
är salt och bittert samt innehåller på 1 liter
bl. a. 5,5 gr. koksalt, 2,3 gr. bittersalt och 2
gr. glaubersalt, en så mycket mer anmärkningsvärd
grad af sälta, som sjön upptager flere floder, deraf
två, Tes och Naryn, tämligen stora.
Ubyker, ett krigiskt bergsfolk, som ännu för några år
sedan bodde i Transkaukasien i Svarta hafs-distriktets
dalar. Deras antal uppskattades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
