Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkmenerna, turkomanerna (af inhemskt turkmen, »turk») leda sannolikt sitt ursprung från den turkiska stammen Ogus (se Turkar) - Turkoma. Se Turuma - Turkomanerna (turkomenerna). Se Turkmenerna - Turkos. Se Kalait - Turkos (Fr. turco, plur. turcos), vanlig benämning på de algeriska tiraljörregementen i franska armén, hvilka uppsättas af infödda - Turksadeln. Se Hufvudskål, sp. 4 - Turku, det finska namnet på Åbo - Turköarna (Eng. Turk-Islands l. Turks-Islands), ögrupp, omfattande de sydligaste Bahamaöarna - Turlupin, Fr., ett »nom de guerre» för den franske komikern Henri Legrand - Turmalin, miner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afganskt område vid
Narifloden. 7. Ersari, omkr. 200,000, i
Amu-darja-dalen mellan Tsjardsjui och Kerki, lydande
under Bokara. 8. Salor, omkr. 20,000, förr en af de
förnämsta stammarna och innehafvare af Merv-oasen,
fördrefvos derifrån af tekke och sarik och äro nu
bosatta i Sur-abad i Persien vid Heri-rud. Hvar och
en af dessa stammar delas i större grenar (taife)
och dessa i klaner (tire), hvilka ofta föra blodiga
strider sinsemellan. Den individuella friheten är
också fullständigt oinskränkt. De valda myndigheterna
(ak-sakal, »hvit-skägg») och stamchefen (chan)
hafva blott att reglera inbördes tvister, och den
likaledes valde anföraren för ett krigståg (serdar)
eger blott en temporär makt. Turkmenerna äro till
namnet sunnitiska muhammedaner, men äfven deras lärare
och prester (molla) följa oftare inhemsk sed (adat)
än koranens bud. Polygami är tillåten (två hustrur är
det vanliga antalet). Hustrun köpes som annan vara
och kan när som hälst förskjutas, men detta oaktadt
är hennes ställning fri och aktad, och i alla hemmets
ärenden är hon den styrande. I fysiskt hänseende
bilda turkmenerna, med sin bronsfärgade hy, små, mörka
ögon, bågformiga ögonbryn, hvita tänder, svarta hår
och skägg, en särskild, blandad iransk-turkisk typ,
som ej obetydligt skiljer sig från den mer utprägladt
mongoliska hos deras nordliga grannar kirgiserna. Den
för båda könen lika drägten består hufvudsakligen
af en lång, vid rock af siden eller annat tyg efter
olika tillgångar, hvartill komma hos mannen en hög
lamskinnsmössa och hos qvinnan en omkring hufvudet
virad sjal samt talrika prydnader af guld och silfver,
men aldrig slöja. Till lefnadssättet dela turkmenerna
sig i bofasta (tsjumru) och nomader (kötsjer, äfven
kallade tsjarva, »boskapsskötare»), hvilka senare
ännu utgöra den större delen. Båda klasserna bo dock
alltid i tält af filt (kibttka), hvilka förena sig
till byar (aul), och i hela landet finnas blott två
städer, det urgamla Merv (se d. o.) och det nya
Krasnovodsk. Jämte de tre hufvudnäringarna
åkerbruk (hvete, korn, majs, ris), boskapsskötsel
(kamel, får, häst) och fiske i Kaspiska hafvet (stör,
gös, karp) förekommer äfven jagt, i synnerhet på
vildåsna (kulan), vildget, vildgås och svan samt
på rofdjur (varg, räf, hyena och sjakal). En liten
exportindustri finnes med salt, nafta, kaviar och
båtar från Kaspiska hafvet samt mattor och sadlar
från Achál och Merv. Den vigtigaste af turkmenernas
förvärfsgrenar har dock ända intill våra dagar varit
röfveri och plundringståg med slafjagt, hufvudsakligen
på persiskt, men äfven på Kivas och Bokaras
områden. Särskildt hafva tekke-stammarna gjort sig
ryktbara som grymma menniskojägare, men sedan ryska
väldet numera fått fast fot på hela det turkmenska
området, hafva slafrofven till stor del upphört. –
Ända från 11:te årh. äro turkmenerna bekanta genom
sina plundringståg i Persien, och slägterna Kara-
och Ak-koinlu (»svarta» och »hvita hammeln») hafva
spelat en politisk rol i dess historia (jfr Persien,
sp. 1097). Först i 19:de årh. hafva de genom ryssarnas
framträngande förlorat sitt politiska oberoende.
Efter Krasnovodsks grundläggning (1868) gjordes
tsjaudor- och jomutstammarnas land till en
Transkaspisk provins (1873), hvilken 1881
utsträcktes öfver Achál-oasen och Kara-kum samt
1884 öfver Merv. Följande år införlifvades äfven
sarikstammens område inom Afganistan ända ned till
Merutsjak och Kusjk (helt nära Herat), under det
att ersari och andra stammar i Amu-dalen medelbart
genom Bokara och Kiva hållas i fullständigt beroende
af ryssarna. Det ryska inflytandet har i hög grad
stärkts genom den transkaspiska jernvägen, som nu
från Michailovsk vid Kaspiska hafvet (framdeles
skall den begynna vid Krasnovodsk) leder genom
Achál till Merv, Bokara och Samarkand, en linie af
sammanlagdt 1,433 km. Jernvägen byggdes 1880–88 för en
kostnad af 47 mill. rubel. – Om turkmenernas språk se
art. Turkiska språken. Ingen annan literatur finnes
än en mindre lyckad bibelöfversättning från ryskan
samt några upptecknade sånger af nationalskalden
Machdumkuli. – Jfr Vámbéry: »Die turkmenensteppe und
ihre bewohner» (i »Westermanns monatshefte», 1880),
Stein: »Die turkmenen» (i Petermanns »Mittheil.»,
1880), Petrusevitj i Ryska geogr. sällsk:s »Zapiski»
(1880), och C. von Schoultz: »Transkaspien» (i »Finsk
tidskr.», 1890). H. A.
Tirkoma. Se Turuma.
Turkomanerna (turkomenerna). Se Turkmenerna.
Turkos. Se Kalait.
Turkos (Fr. turco, plur. turcos), vanlig benämning
på de algeriska tiraljörregementen i franska armén,
hvilka uppsättas af infödda. Af befälet räknar
hvarje kompani 2 officerare, 4 underofficerare
och 8 korpraler af infödingar jämte några
europeiska officerare och underofficerare. De
bära arabisk drägt med turban, burnus,
ljusblå jacka och väst, damasker o. s. v. samt
utmärka sig städse för ovanlig tapperhet.
C. O. N.
Turksadeln. Se Hufvudskål, sp. 4.
Turku, det finska namnet på Åbo.
Turköarna (Eng. Turk-Islands l. Turks-Islands),
ögrupp, omfattande de sydligaste Bahamaöarna (se
d. o.), n. om Haiti, med omkr. 25 qvkm. areal och
närmare 3,000 innev.
Turlupin [tyrlypä’ng], Fr. (urspr. benämning på
medlemmarna af en fransk medeltids-sekt, hvars
grundsats var, att man icke behöfver skämmas för
naturliga ting), ett »nom de guerre» för den franske
komikern Henri Legrand, hvilken uppträdde i Paris
1583–1634, först på gator och torg, sedermera på
teatern i Hotel de Bourgogne. Deraf de franska orden
turlupinade [-na’d], ett vanligen på en ordlek
bygdt, grofkornigt skämt, och turlupiner [-pinéj,
»turlupinera», skämta groft, göra någon till föremål
för ett plumpt och opassande skämt.
Turmalin, miner., ett mineral, som jämte andra
ädelstenar år 1703 fördes till Europa från Ceylon
(mineralets singalesiska namn är turamali) af
holländarna, hvilka ock först bekantgjorde dess
pyro-elektriska egenskaper. (På grund af dessa kallas
turmalinen af äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
