Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tribad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
24 krigstribuner, beräknade för den vanliga härstyrkan
(2 legioner för hvarje konsul). Var hären större än
4 legioner, valde folkförsamlingen endast för de 4
första, fältherren för de öfriga. Folkets val skedde i
comitia tributa, förmodligen i sammanhang med valet af
öfriga ämbetsmän. Krigstribunerna synas hafva tagits
från riddareståndet eller bland personer, som hade
riddarecensus. Med afseende å förutsättningarna i
öfrigt för att blifva krigstribun gällde naturligtvis
vissa års tjenstgöring. Man finner dock, att
jämförelsevis unga män af förnäma slägter anställdes
som sådana, medan å andra sidan ofta mångpröfvade
krigare tjenstgjorde i samma egenskap. Andra
krigstribuner voro tribuni militum consulari
potestate, »krigstribuner med konsulsmakt». Detta
ämbete inrättades år 444 f. Kr. och förekom under
en tid endast några få år, men fortfor från 426, med
afbrott af några konsulsår, till 367, då plebejerna
fingo tillträde till konsulatet. Vanligen framställes
saken så, att uppkomsten af detta slags krigstribunat
skulle hafva berott på en önskan hos patricierna
att hålla plebejerna utestängda från konsulatet,
och att till följd deraf inrättats detta nya ämbete,
som skulle vara öppet för båda stånden. Det ser dock
ut, som om man redan då börjat tänka på en delning af
konsulernas åligganden och äfven med afseende derpå
valt krigstribuner, hvilka i regeln voro sex, endast
undantagsvis tre. Härpå tyder särskildt det faktum
att år 367, då konsulatet återinfördes för att blifva
stadigvarande, preturen och den kuruliska ediliteten
inrättades. Censuren stiftades ock kort efter det
krigstribuner börjat väljas, och för ett år uppgifvas
hos Livius dessa senare hafva varit åtta, medan
andra källor angifva två af de åtta som censorer.
De vigtigaste romerske tribunerna voro tribuni
plebis, menighetstribunerna, vanligen kända under
namnet folktribuner. Anledningen till detta ämbetes
inrättande gaf det förtryck, som af patricierna
utöfvades mot plebejerna efter konungaväldets fall. År
494 f. Kr. företogo sig plebejerna i sin nöd att
utvandra från Rom, vare sig i afsigt att grunda
ett nytt samhälle eller för att tvinga patricierna
till eftergift. En förlikning åstadkoms då genom
en under gudomligt hägn ställd lag (lex sacrata),
enligt hvilken plebs (menigheten) skulle få egna
ämbetsmän med titeln tribuni. Till antalet voro
de fem (först måhända två); efter 457 blefvo de
tio. Man har tvistat om huru valet af dessa i
början försiggick. Vanligen uppgifves, att det
skedde efter kurier; från 471 deremot bestämdt
i tribusförsamlingen. Tillträdestiden var d. 10
Dec. Under decemviralregeringen (451–449 f. Kr.) var
tribunatet upphäfdt, men återinfördes och stadfästes
efter denna regerings fall. Tribunernas personer
voro fridlysta och okränkbara; den, som förgrep
sig på en tribun, blef fredlös och hans egendom
förbruten. Okränkbarheten hade en vidsträckt betydelse
och bidrog i hög grad att utvidga tribunmakten. Från
begynnelsen innefattade denna egentligen auxilii
latio, d. v. s. rätten att taga enskilda, som vädjade
till en tribun, i skydd mot ämbetsmäns oberättigade
eller godtyckliga beslut och handlingar. Det låg
emellertid i sakens natur, att en sådan rättighet,
hvars gränser ej voro så noga bestämda, och hvilken
innebar möjlighet att i tillämpningen i de enskilda
fallen omintetgöra en bestämmelse, lätt kunde utveckla
sig till ett ingripande i eller inskridande mot
åtgärder af mera allmän omfattning. Ur tribunskyddet
för de enskilda framgick sålunda intercessio,
eller rätten att protestera mot ämbetsmäns och
myndigheters förordnanden, mot senatsbeslut och
lagförslag, framställda i folkförsamlingen. Huruvida
för intercessionen rätteligen skulle fordras gemensamt
beslut af tribunkollegiet synes icke hafva från början
varit fullt klart, men med tiden erkändes den enskilde
tribunens befogenhet härutinnan, så att en sådan kunde
med full verkan träda i vägen för en tribuns eller
alla de öfrige tribunernas åtgöranden, hvarför ock
T. Gracchus, för att kunna genomdrifva sina planer,
lät – olagligt – afsätta tribunen Octavius, som satte
sig emot hans förslag. Att den oinskränkta makt, som
sålunda tillkom en enskild medlem af tribunkollegiet,
skulle kunna missbrukas och äfven göras till ett vapen
mot detta sjelf, är lätt insedt. Ännu betydelsefullare
blef ock den enskilde tribunens ställning, i det
tribunmakten småningom öfvertog hufvudrollen i fråga
om lagars stiftande. Tribunerna, började nämligen
snart icke endast samla folket till förberedande
möten och sammankomster (contiones) samt då upphetsa
det, utan ock utöfva rätten att sammankalla och föra
ordet i folkförsamlingar, nämligen de efter tribus
ordnade. Dessa utbildades småningom (jfr Comitia)
till organ för plebejernås inflytande ock tribunernas
initiativ i lagstiftningsväg, framförallt sedan
(åtminstone efter 339 f. Kr.) besluten, i dem fått
bindande kraft för hela folket. Tribunatet var till
sin natur ett reformatoriskt element i samhället;
och icke endast till följd deraf att konsulernas
verksamhet var riktad åt andra håll, utan ock i
icke ringa mån efter föranledande från senatens
sida framträdde folktribunerna såsom upphofsmän
till nya lagförslag eller folkbeslut. Under
republikens kraftigaste tid, då Rom småningom vann
väldet uti Italien och öfver Medelhafslanden,
var tribunernas verksamhet i folkförsamlingarna
i det hela välgörande. Senare åter, då senaten och
folkförsamlingen ställde sig mot hvarandra snart sagdt
som fientliga makter, växte i allt högre grad den
fara, som låg i sjelfva inrättningen, den nämligen att
en eller flere tribuner skulle begagna sin ställning
till att framkomma med demagogiska förslag och blifva
folkförledare och uppviglare samt stundom ock låta
bruka sig af ärelystna och uppåtsträfvande andar. Att
härvid också en eller annan tribun gjorde sig skyldig
till hänsynslöst och oberättigadt uppträdande mot
ämbetsmän, var så mycket mera förklarligt, som ända
från äldre tider i vissa fall anspråk förekommit från
tribuners sida att få fängsla eller utöfva våld
till och med mot konsulerna. I hvad mån tribuners
anklagelser under tribusförsamlingarna mot person,
som på något sätt förnärmat dem eller menigheten
(såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
