Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Traeger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fransmännen misstolkade både det ena och det
andra. Det gjorde icke Lessing, men han begick
det felet att, sedan han tolkat reglerna rätt,
tillämpa dem på en verklighet, som var 2,000
år yngre och hade ett alldeles nytt, utvidgadt
innehåll, hvilket fordrade nya former. Detta har
också hämnat sig på Lessing: kunde han kritisera
fransmännens orätta uppfattning af Aristoteles
i afseende på den tragiska karakteren, såg han
deremot icke deras brist i uppfattningen af det
tragiskas kärnpunkt, emedan han sjelf delade den. I
detta afseende har 19:de århundradet trängt djupare,
på grund af en sannare insigt i frihetens väsende,
än både den absoluta monarkismens och upplysningens
tidehvarf. Resultatet af denna utveckling kan
betecknas så, att det tragiska inom den dramatiska
poesien befunnits vara, så att säga, den känsligaste
barometer för angifvande af ett lefvande slägtes
förhållande till frågan om personlig frihet, om
moraliskt ansvar och tillräknelighet. Finnes ej
en positiv åsigt härom grundad hos slägtet, så blir
dess allvarliga drama eller i djupaste mening dess
tragik nödvändigt ödesdrama med ärftlighet, hypnotisk
suggestion o. d. insatta såsom faktorer af samma art
som grekernas »moira».
Af de moderna tänkare, som bidragit till klarandet
af det tragiskas begrepp, är flertalet tyskar, hvilka
uppträdt efter Kants revolution i filosofien och äfven
i estetiken. Till en början och rätt länge voro dessa
fångna af en egendomlig förvillelse, nämligen den att
de, trots det allmänna medvetandets fordran, uteslöto
det tragiska från att vara en hufvudart af det sköna,
ehuru det såsom sådant är en naturlig motsats till
det komiska, och i stället fattade det som en art af
det sublima. Grunden till denna uppfattning lades af
engelsmannen Burke, hvilken var den förste, som satte
det sublima såsom en motsats till det sköna utan att
härleda bägge begreppen ur en gemensam enhet. Från
honom gick denna motsats öfver till Kants filosofi,
och från Kant gick den vidare in i Schillers, Solgers,
Hegels och hans efterföljares verk. Schiller,
som höll sig till Kants åsigt och i sina skrifter
populariserade den, har om det tragiska författat en
särskild afhandling. I öfverensstämmelse med hans
ofvan antydda lust att sätta den antika resignationens
»pathos» i st. f. den tragiska skuldens yttrar han
sig om det tragiska så: om vi såge någon lida, men
dervid märkte, att denna »fysiska ändamålsvidrighet»
inneslöte i sig en »moralisk ändamålsenlighet»,
d. v. s. bragte till åskådning sedelagens seger,
så skulle vi deröfver känna glädje, likaväl när en
oskyldig som när en skyldig träffades af lidande –
en åsigt, som har i sig mycket riktigt och sant,
men är ensidig och äfven stötande, derigenom att
morallagen, som vid det tragiska visserligen bör komma
i betraktande, upphöjes till högsta princip deri. –
Den förste, som fattade det tragiska i dess djup, om
ock dunkelt, var Solger, nyromantikens estetiker,
det första systemets upphofsman. Han upptog väl äfven
den nämnda motsatsen mellan det sublima och det sköna
såsom de former, i
hvilka det jordiska och det gudomliga utvecklas
och öfvergå i hvarandra, men han satte som parallel
dermed motsatsen mellan den tragiska och den komiska
principen, hvari det jordiska och det gudomliga
»förinta» hvarandra. Och det tragiska består för honom
deri att det jordiska upphäfves i och förintas af
det gudomliga, hvaremot blott kan invändas, att hela
denna förintelseteori innesluter något mystiskt, som
blir svårförklarligt. – Tänkarna inom den hegelska
skolan deremot, främst Vischer, hafva begått det
nämnda misstaget att anse det tragiska vara endast en
underart af det sublima, d. v. s. af den skönhetens
uppenbarelseform, hvari dess ena moment, idén,
»växer öfver» det andra, den sinliga företeelsen,
i st. f. att sätta det tragiska som en sjelfständig
hufvudform, motsatt det komiska. Detta har Zeising
gjort, hvarjämte han såsom den tredje hufvudformen af
det sköna framställt det rent sköna. Det hör icke hit
att undersöka huruvida en sådan uppdelning är fullt
tillfredsställande; men innan Zeisings fullt antagliga
åsigt om det tragiska såsom utvecklingsprocess
framställes såsom slutpunkten i undersökningen, må
en, från hans afvikande, kortfattad deduktion här få
rum. Om det sköna, såsom vi antaga, är harmoni och
kan skänka sin förklaring åt hela menniskans verld,
men denna har två sidor, en sinlig och en andlig, så
måste man äfven skilja mellan två arter af skönhet,
en yttre formskönhet, tillhörande den fysiska
verlden, och en inre, andlig skönhet, tillhörande
menniskans inre, medvetna verld. Men detta inre,
psykiska sköna kan antingen liksom den fysiska
skönheten vara en färdig harmoni eller en sådan,
som uppkommer först genom lösning af en disharmoni
och förutsätter en utvecklingsprocess. Till denna
senare art höra det komiska och det tragiska, och
som förmedling mellan dem står helt naturligt det
humoristiska. (Det täcka, det rent sköna och det
sublima skulle då vara parallella former af den
färdiga harmoniens skönhet i olika grader.) Huru
stora motsatser komiskt och tragiskt synas vara,
är det dock, på grund af den gemensamma menskliga
sferen och den nämnda förmedligen, mellan dem i
utgångspunkten endast en gradskilnad, och de kunna
ibland gå öfver i hvarandra. De bero bägge på andlig
förhäfvelse, det komiska utan tillräcklig kraft att
nå det inbillade målet, under det att den tragiska
personen i blindt öfvermått af kraft skjuter öfver
målet. I det komiska är disharmonien mindre djup och
betydande; det tragiska åter består i lösning af en
disharmoni af djupaste art, beroende på konflikt
i handling, hvars sonande på ett eller annat sätt
slutar med tillintetgörelse, fysisk eller andlig
– fysisk under råare eller sinligt kraftigare
tider, andlig under mera humana förhållanden, om
det tillåtes att begagna samma uttryck,
tillintetgörelse, för en total inre förändring (Göthe:
Tasso, Faust). – Momenten i denna tragiska process äro
enligt Zeisings framställning tre: först måste den
tragiska företeelsen ega en hög grad af fullkomlighet
och te sig såsom representant för något stort och
högt menskligt; vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
