Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Socialisttidningar uppkommo på 1870-talet och vunno
en öfverraskande snabb utveckling, så att deras
antal steg till 41, hvaribland 13 dagliga, men de
undertrycktes i kraft af 1878 års socialistlag,
efter hvars upphäfvande 1890 åtskilliga å nyo
framträdt. Den främsta var Liebknechts »Vorwärts»
i Leipzig. Illustrerade tyska veckotidningar äro
bl. a. »Illustrirte zeitung» (Leipzig, 1843),
»Gartenlaube» (Leipzig, 1853; hade en tid en
half mill. abonnenter) och »Über land und meer»
(Stuttgart 1858), hvartill komma skämttidningarna
»Kladderadatsch» (1848, i Berlin; den införde den
s. k. Berlin-witzen), »Fliegende blätter» (1845,
i München), som strängt undviker politiken, men
gifver goda kultur- och sedebilder, samt »Ulk»,
»Lustige blätter» och »Dorfbarbier» (alla tre
i Berlin). – 1890 utkommo i Tyskland politiska
tidningar till ett antal af omkr. 3,000. Endast en
sjettedel af hela antalet är oppositionstidningar
(medan i andra land ett öfvervägande antal plägar
tillhöra oppositionen). Bland dessa märkas närmare
300 katolska (en ofantlig tillväxt sedan 1866, då i
Tyskland endast 15 sådana funnos). Af tyska tidningar
räknas dessutom hundratals såväl i Österrike som i
Schweiz och i Nord-Amerika. Jfr Hupfers förteckning
»Die deutsche presse» (4:de uppl. 1890).
I Österrike var pressen länge klafbunden. 1840
funnos knappast 100 tidningar i landet
(bland dem 22 politiska) och i Wien endast 2
(officiella), ur hvilka de andra hemtade sina
underrättelser. Teaterkritiken fick derför upptaga
en oproportionerlig del af utrymmet. Censuren var
af svåraste slag. Efter Österrikes olyckor 1859
frigafs emellertid pressen. Främst står nu den
1864 uppsatta tysk-liberala »Neue freie presse»,
som täflar med Tysklands största tidningar. Vidare
märkas de officiösa »Wiener abendpost» och
»Fremdenblatt». Antalet politiska blad uppgick 1889
till 445, hvaraf 100 dagliga. De flesta begagna tyska
språket; dessutom finnas ungerska, böhmiska, polska,
italienska o. s. v. – 1883 utkommo i Budapest 229
tidningar, deribland »Pesti hirlap», »Pesti napló»
(sansadt oppositionsorgan), regeringsorganet »Nemzet»
(Nationen), yttersta vensterns tidning »Egyetértés»
(Endrägt) och den på tyska utg. »Pester Lloyd». Jfr
Winckler: »Die periodische presse Österreichs»
(1875). Se vidare Magyariska literaturen, sp. 631–632.
I Frankrike har pressen mer än annanstädes inverkat
på folkstämningen. Den har der ock hunnit längst i
framställningens fulländning och esprit. Landets
mest berömda statsmän och författare hafva varit
medarbetare i tidningspressen, hvilken för många
af dem varit trappsteget till namnkunnighet, och
hvilken alltemellanåt utfört lysande bragder. Till den
öfversigt af franska tidningsväsendet, som återfinnes
under art Franska literaturen (sp. 267–268), må
här fogas några strödda anmärkningar. »Journal
de Paris» (1777–1840) var det första dagbladet
i Frankrike. Under det upprörda skedet 1789–1800
utgåfvos omkr. 750 franska tidningar, af hvilka
många voro en skam för civilisationen. Sedan dess
har despotiskt trycktvång omvexlat med sjelfsvåld. Napoleon såsom
Förste konsul nedbragte med ens antalet till
13, och såsom kejsare tillstadde han endast
4 samt införde en bister censur (se vidare
Tryckfrihet). Literatörerna fingo inskränka sig
till att skrifva öfver teater och literatur, men
vunno färdighet i att göra förtäckta anspelningar
på politiken. Föga bättre blef tillståndet under
restaurationen. Det mest frejdade publicistnamnet
från den tiden ar Chateaubriand. 1830 års strider
framkallade bl. a. Thiers, A. Carrel och Lamennais
på arenan. En omhvälfning i pressens existensvilkor
åvägabragtes 1836 af A. Dutacq (»Siècle») och
E. de Girardin (»Presse»), då prenumerationspriset
nedsattes med hälften och den sålunda uppkomna
förlusten rikligt ersattes genom annonsintägter samt
den flerdubblade spridning, som prisbilligheten och
ej minst romanföljetongens införande åstadkommo. På
detta sätt vardt det möjligt för tidningsegaren
att samla rikedom och äfven göra skriftställarna
rika. Under revolutionen 1848 uppträdde 400 tidningar,
de flesta ultrademokratiska. Cavaignac och Louis
Napoléon såsom republikens president undertryckte
flertalet af dem. Den senare förordnade, att hvarje
artikel skulle undertecknas med sin författares
namn. Det andra kejsaredömet beredde åt pressen
mycket ogynsamma vilkor, och densammas moraliska
värde sjönk. »Siècle» var länge den enda tidning,
hvars färg hade en republikansk antydning. Men den i
Maj 1868 utfärdade liberala tryckfrihetslagen vardt
en af signalerna till kejsaredömets fall. Då detta
timade, afskaffades i Sept. 1870 den 1814 införda
tidningsskatten, men den republikanska regeringen såg
sig snart föranlåten att för någon tid lägga ganska
hårda tyglar på pressen. Bland de år 1890 utgifna
Paris-tidningarna urskiljas följande grupper:
1) legitimistisk-ultramontana organ: »Gazette
de France», »Monde», »Français» och L. Veuillots
»Univers»; 2) orleanistiska: »Moniteur universel», »France»,
»Constitutionnel», »Soleil» (nedlagd hösten 1891);
3) bonapartistiska: P. de Cassagnacs »Pays»,
»Gaulois» (nedlagd i Juli 1891), »Autorité»;
4) republikanska: »Journal des débats» (med starka
orleanistiska reminiscenser), »Temps» (ett gediget
redigeradt organ för medelklassen och protestanter),
»Siècle», »XIX:e siècle», »Paix» (som var Grévys
organ), »République française» (opportunisternas),
»Paris» (dito), »Justice» (Clémenceaus radikala
organ), »Petit journal» (i 1 mill. ex.) m. fl.; 5)
kommunistiska: »Cri du peuple», »Mot d’ordre»;
6) boulangist-organ: »Cocarde» och Rocheforts
»Intransigeant». En egen ställning intager det
hållningslösa bladet »Figaro» (se d. o.), som
efter boulangismens nederlag omvändt sig till den
konservativa republiken. »Gaulois» och »Figaro»
såväl som de republikanska »Gil Blas» och »Voltaire»
äro s. k. »boulevardtidningar». 1886 utgåfvos
i Paris 88 politiska tidningar. Illustrerade
veckotidningar äro »Illustration» (1843), »Monde
illustre» (1857), »Univers illustre» (1858) samt
skämtbladen »Journal amusant», »Charivari» (1832;
daglig), »Vie parisienne» och »Petit journal pour
rire». Vidare märkas de rikt illustrerade månadsbladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
