Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämbetsgöromål fortsatte han en betydlig literär
verksamhet, förnämligast i »Revue des deux mondes»
och några periodiska blad. Hans på detta sätt
offentliggjorda arbeten hafva sedan utkommit i
bokform. Alla bära vittne om en sträfvan att
skapa friska och lifliga skildringar ur lifvet,
företrädesvis ur lifvet i landsorten och bland
medelklassen. Dervid skyr han icke att framställa
en och annan bild, tecknad med realistisk kraft,
men fri från smutsig sensualism. Framförallt höra de
beskrifningar, som han lemnar af naturen i Lorraine,
Bretagne, Touraine och Savojen, obestridligen till den
moderna franska literaturens mästerverk, och sådana
återfinnas allestädes i hans arbeten såväl i bunden
som i obunden form. Till de täckaste af hans poem höra
Le chemin des bois (1867), Le bleu et le noir (1873)
och Le livre de la payse (1883). Bland hans många
noveller och romaner må anföras Nouvelles intimes
(1870), Le mariage de Gerard (1875), La fortune
d’Angèle (1876), Raymonde (1877), Le fils Maugars
(1879), Toute seule (1880), Tante Aurélie (1884),
L’oncle Scipion (1890) Charme dangereux (1891) samt
Sous Bois (1878) och Le journal de Tristan (1883),
i hvilka bägge senare han mer än i de öfriga tecknat
sig sjelf. De flesta af dessa arbeten hafva utkommit
i mångfaldiga upplagor, och några hafva blifvit
öfversatta till svenska. T. har äfven författat
två dramatiska stycken: ett rörande sorgspel på
vers, Jean Marie (uppf. 1871), och ett lustspel på
prosa, La maison des deux Barbaux (uppf. 1885).
J. M-r.
Thiaki. Se Ithaca.
Thiard [tiar], Pontus de, fransk skald, f. 1521, död
1605 såsom biskop i Châlon-sur-Saône, var vän till
Ronsard och medlem af dennes skaldekrets, »Plejaden»,
som inympade antikhärmningen på franska vitterheten. I
Erreurs amoureuses (1549–55) och Oeuvres poétiques
(1573) betonar T. med ifver sedlighetens kraf. Han
anses hafva i Frankrike infört sonetten och sestinen.
Thiasos kallades hos forntidens greker ett
gille eller samfund för firandet af någon gemensam
gudstjenst och dermed förbundna festligheter. Stundom
hade ett sådant gille derjämte till syftemål
inbördes understöd och samverkan i ekonomiskt eller
politiskt hänseende. Då det i synnerhet var med
Dionysos’ (Bakchos’) dyrkan, som dylika gillen
voro förknippade och denna gudstjenst i allmänhet
hade en larmande och uppsluppen karakter, fick ordet
thiasos ofta betydelsen af ett under skämt och gamman
kringsvärmande Bakchosfölje eller i allmänhet en
glad festskara. A. M. A.
Thibaudeau [-bådå], Antoine Claire, grefve, fransk
statsman, historisk skriftställare, f. 1765 i
Poitiers, der han blef advokat, följde 1789 sin
fader, som äfven var advokat och blifvit ledamot
af riksdagen, till Versailles och blef en ifrig
anhängare af revolutionen. Han återvände dock efter
Oktoberupploppet s. å. till sin födelsestad, der han
stiftade en revolutionär klubb, och invaldes 1792 i
Konventet af sitt departement, Vienne. Der slöt han
sig till en början till Berget och röstade for Ludvig XVI:s död
utan uppskof, men skräckväldets fasor gjorde honom
moderat, och han visade detta ej blott genom att
efter Robespierres fall medverka till skräckväldets
slut, utan ännu mer, då han genom ett lysande
tal d. 23 Okt. 1795 hindrade det till radikalism
återförfallna thermidoristiska partiet att suspendera
den nya författningen (direktorialförfattningen)
och ytterligare förlänga Konventets diktatur. Vald
af 22 departement till medlem af de Femhundrades
råd, inträdde han i detta såsom representant
för dep. Vienne. Då de moderate störtades genom
statskuppen d. 18 Fructidor år V (d. 4 Sept. 1797),
var han nära att blifva deporterad, och ehuru han
genom en väns bemedling fick nåd, lemnade han det
politiska lifvet och återgick till advokatyrket. Efter
statskuppen d. 19 Brumaire år VIII (d. 10 Nov. 1799)
tjenade han Napoleon, som gaf honom plats i conseil
d’état och 1808 utnämnde honom till grefve och
prefekt i dep. Bouches du Rhône. Genom Napoleons
fall förlorade han sin plats, men blef under »de
hundra dagarna» statsråd, regeringskommissarie i
dep. Côte-d’Or och medlem af pärskammaren. Efter
bourbonernas återkomst landsförvistes han 1815 såsom
konungamördare, men återvände efter Julirevolutionen
1830. 1852 utnämndes han af Napoleon III till senator
och dog 1854. Han utgaf Histoire du terrorisme
dans le département de la Vienne (1795), Recueil
des actes héroiques et civiques des républicains
français (s. å.; tillsammans med Bourdon de la
Crosnière) och 1824–35 sina memoarer, som hafva
värde för revolutionens och kejsareclömets historia.
S. B.
Thibaudin [-bådä’ng], J., fransk militär,
krigsminister, f. 1827, var vid fransk-tyska krigets
utbrott 1870 öfverste för ett infanteriregemente,
sårades och tillfångatogs i slaget vid Mars-la-Tour,
d. 16 Aug. 1870, samt fördes till Mainz, hvarifrån
han i Dec. s. å. rymde till Frankrike. Han fick nu
ett högt befäl vid general Bourbakis armé, sårades
i slaget vid Lisaine och måste sedan jämte denna
armé söka sin tillflykt i Schweiz. Befordrad till
divisionsgeneral 1882, utnämndes T. d. 30 Jan. 1883
till krigsminister, men måste afgå redan d. 4
Okt. s. å., emedan han icke vidtagit tillräckligt
kraftiga åtgärder för att förekomma de skandalösa
uppträdena vid konung Alfons’ af Spanien besök i
Paris. Sedan general Boulanger blifvit krigsminister,
utnämndes T. 1886 till kommendant i Paris, men
måste efter Boulangers fall afgå från denna plats.
E. W.
Thibaut [-bå], konung af Navarra, fransk trubadur,
f. 1201, var grefve af Champagne och vardt genom arf
efter sin morbroder Sancho VII konung af Navarra
1234. Död 1253. I sin tids politiska oroligheter
spelade T. en ganska tvetydig rol. Under Ludvig
IX:s minderårighet deltog han i högadelns fejder mot
regentskapet, men förmåddes af drottning Blanche, för
hvilken han hyste en obelönad kärlek, att svika sina
bundsförvanter. Likt många andra galanta riddare
på den tiden blef han sedermera from, lät bränna kättare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
