Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Termokauter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkställes med delningsmaskin, har förr i tiden
varit af flere olika slag, men endast tre af
dessa äro ännu i användning, nämligen Celsius’
skala (äfven kallad »den svenska» eller »den
hundragradiga» skalan), hvars fundamentalpunkter
betecknas med 0° och + 100°, och i hvilken hvarje
grad således utgör det rum, som upptager 1/100
af volymen mellan dessa punkter, Réaumurs skala,
hvars fundamentalpunkter äro 0° och + 80°, samt
Fahrenheits skala med fundamentalpunkterna + 32°
och + 212°. (Fahrenheits termometer nyttjas
företrädesvis i England och Amerika. I Sverige
begagnas allmänt Celsius’ termometer, hvilken också
numera är den för vetenskapliga ändamål öfverallt
använda.) Värmegrader öfver 0° pläga angifvas med
+ tecken framför gradvärdet, grader under 0° med -
tecken (står intet tecken framför gradtalet, menas
alltid + grad). På Celsius’ och Réaumurs skalor
ligga således alla positiva grader öfver fryspunkten
och alla negativa under densamma. För att angifva
hvilken af de tre skalorna man menar, sätter man en
af bokstäfverna C, R och F efter gradtalet. För att
förvandla temperaturgrader i en af dessa skalor till
motsvarande grader i en annan af dem betjenar man sig
af likheterna 5° C = 4° R = 9° F, eller 1° C = 4/5 af
1° R och 1° R = 5/4 af 1° C, således 20° C = 4/5.20 = 16°
R och 40° R = 5/4.40 = 50° C. Vid förvandlingar från
F till C eller R och tvärtom har man på samma sätt
1° C = 9/5 af 1° F och 1° F = 5/9 af 1° C samt 1° R =
9/4 af 1° F och 1° F = 4/9 af 1° R. Men dervid måste
man äfven ihågkomma, att nollpunkten på Celsius’
och Réaumurs skalor motsvaras af + 32° F. Om jag
nu vill reducera t. ex. 90° F till C. har jag derför
att först subtrahera 32 från 90, hvilket gifver 58,
och sedan taga 5/9 af 58, hvilket gör 32 f. Således 90°
F = 32° 2/9 C. Jag förvandlar vidare t. ex. 25° C till
F genom att först taga 9/5 af 25, då jag får 45, och
derefter addera 32 till 45, hvilket gör 77. Således
25° C = 77° F. På samma sätt: 25° F = (25 - 32) 5/9 =
- 7.5/9 = - 8/9° C; - 10° F = (- 10 - 32) 5/9 = - 27 1/3°
C; - 2° C = (- 2.9/5) + 32 = -f 28 2/5° F o. s. v. På
liknande sätt verkställas förvandlingarna från R
till F och tvärtom genom att i st. f. talen 9/5 och 5/9
nyttjas talen 9/4 och 4/9. – Äfven om alla nödvändiga
försigtighetsmått blifvit vidtagna vid termometerns
fabrikation, och den således i början visat rätt, kan
man likväl icke lita på dess riktighet efter en längre
tid; ty kulan undergår med tiden en samman krympning,
som gör, att qvicksilfret pressas upp i röret, hvilket
åter har till följd, att instrumentet angifver
för höga gradtal. Denna »nollpunktens höjning»
utrönes genom termometerns nedsättning tid efter
annan i smältande snö, och det fel i nollpunktens
och följaktligen äfven i alla skaldelars läge,
som härvid upptäckes, måste tagas i beräkning vid
termometerns användning. Då det är fråga om mycket
noggranna fysikaliska experiment, som fordra exakta
temperaturbestämningar, är qvicksilfvertermometern
ej tillräckligt tillförlitlig, hvarför den plägar
ersättas af lufttermometern (se
d. o.), eller dess angifvelser foro användandet
jämföras med detta instruments (jfr Normal 3
a). Härtill kommer, att qvicksilfvertermometern upphör
att göra tjenst, när temperaturen sjunker under - 40°
C (qvicksilfrets fryspunkt) eller stiger öfver +
358° C (dess kokpunkt). Sprittermometern nyttjas
företrädesvis vid låga temperaturgrader, emedan
spriten kan afkylas under - 100° C utan att frysa. –
Äfven utan vätska eller gas kan en termometer
konstrueras. En sådan är metalltermometern,
hvilken grundar sig på den olika utvidgningen
hos tvänne olika metaller vid en och samma
temperaturstegring. Instrumentet består af ett i
cirkel eller spiral böjdt band, hoplödt af två eller
flere ofvanpå hvarandra lagda metallremsor. Detta
band är fäst i ena änden, men fritt i den andra,
hvaraf följden blir, att böjningen vid stigande
temperatur ökas eller minskas, alltefter som den
metall, som har största dilatationskoëfficienten,
ligger på bandets ut- eller insida. Motsatsen eger
naturligtvis rum, när temperaturen faller. Vid den
af temperaturändringen sålunda framkallade ökningen
eller minskningen i bandets krökning, ändrar dess
fria ände läge och sätter förmedelst en hafstång eller
annan utvexlingsapparat (eller ock direkt) en visare
i rörelse, som på en graderad tafla utvisar den för
tillfället rådande temperaturen. Särdeles känslig
är Bréguets metalltermometer (se d. o.). Åtskilliga
metalltermometrar hafva till sitt yttre stor likhet
med aneroidbarometrar (se Barometer); särskildt
är detta fallet med Bourdons metalltermometer,
men den inre konstruktionen äfvensom instrumentets
verkningssätt äro naturligtvis helt andra. En
nyare konstruktion är Beetz’ och Sauerwalds. Äfven
Herrmanns och Pfisters maximi- och minimitermometer
grundar sig på principen för metalltermometern. En
platt spiral, bildad af två hoplödda metallremsor
af olika utvidgningsförmåga, intager en vertikal
ställning på ett bräde. Spiralens inre ände är
fäst vid brädet; den yttre flyttar sig åt ena eller
andra sidan, alltefter temperaturens stigande eller
sjunkande, och åtföljes i sin rörelse af en visare,
som löper utefter en på brädet fäst graderad båge,
hvarpå den rådande temperaturen kan afläsas. På bägge
sidor om denna med spiraländen fast förbundna visare
sitta tvänne andra, lösa visare, en på hvardera
sidan om den fasta, hvilken skjuter den ena af dem
mot högre gradtal på skalan, så länge temperaturen
är i stigande, och den andra mot lägre gradtal,
när temperaturen sjunker. Dessa lösa visare angifva
genom sin ställning maximi- och minimi-temperaturen,
sedan instrumentet sist inställdes, då båda de
lösa visarna bragtes i beröring med den fasta
(se vidare Maximitermometer, Minimitermometer och
Sixtermometer). – För uppmätning af mycket höga
temperaturer begagnas pyrometern (se d. o.);
för mätning af smärre temperaturskilnader nyttjar
man differential-termometrar (se d. o.). Om den
s. k. omvändningstermometern se d. o.
Sjelfregistrerande termometrar kallas termografer.
– Om termometerns användning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
