Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Succus ... - Sueïra. Se Mogador - Suell, Frans - Suenson, Edvard - Sues l. Suez. 1. (Sues-Viken) Vik af Röda hafvet. Se Röda hafvet - Sues. 2. (Sues-kanalen) Kanal mellan Medelhafvet och Röda hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fältmarskalken grefve Erik Dahlberg, som år 1661
af dåv. förmyndareregeringen erhöll uppdrag att
verkställa dem, och som länge ifrigt sysslade med
detta arbete, då han ej erhöll något annat uppdrag i
statens tjenst. De äro utförda med stor noggrannhet,
ehuru några oriktigheter uppstått på grund deraf att
tecknaren stundom tillagt påtänkta förändringar,
hvilka sedan ej inträffat. Teckningarna stuckos i
koppar af holländska mästare. Textens författande
anförtroddes först åt Loccenius, derefter åt
Örnhjelm (hvars bidrag är särskildt tryckt i
Nettelblads »Greinir or theim gaumla saugum, laugum och
ithrotter», 1765), sedan åt Lagerlöf och slutligen
åt O. Hermelin, men afslutades aldrig. Verket var
ursprungligen ej ämnadt till afyttring, utan till
present åt främmande makter och deras sändebud samt
åt lärda män. Sedermera lemnades det till Rikets
ständers kontor (Riksgäldskontoret), som sålde det mot
kontant betalning eller lemnade det som liqvid för
fordringar på kronan. 1770 beslöts, att planscherna
skulle öfverlemnas till k. biblioteket, som egde att
till sitt bästa använda dem. Priset på exemplar var
vid den tiden 150 daler kopparmynt. Första upplagan
af detta stora verk utkom 1716. Sedan dess hafva
reproduktioner af teckningarna gjorts flere gånger,
äfven i utlandet. 1856 utgåfvos de i 3 delar,
med text af C. F. Lindström, jämte ett supplement,
med prospekter från Skåne, af Abr. Fischer. 1864–65
utgafs en upplaga i fotolitografi af P. H. Mandel.
Sueïra. Se Mogador.
Suell [sul], Frans, patriot, affärsman, född i
Malmö d. 9 Juni 1744, blef student i Lund 1758
och upptogs 1771 som bolagsman i huset Suell i
Malmö. Sedan han förnämligast genom tobaksaffärer
höjt sitt bolags välstånd, använde han stora summor
till allmännyttiga företag. År 1775 satte han sig i
spetsen för en hamnanläggning i Malmö, hvilken blef
af största vigt för stadens uppblomstring. Såsom
stor skeppsredare främjade han kraftigt samhällets
handel, hvarjämte han äfven sysselsatte sig med
flere industriella företag samt införskref kard- och
spinnmaskiner. Han var tillika en af de förste, som
införde cirkulationsbruket i landthushållningen. Till
belöning för sitt arbete erhöll S. titeln
kommerseråd. Död i Malmö d. 15 Nov. 1817.
Suenson, Edvard, dansk sjöofficer, född d. 13
April 1805 i Köpenhamn, blef 1823 löjtnant vid
flottan samt tjenstgjorde 1827 vid den franska
flottan i slaget vid Navarino och var 1830 med
på tåget till Algeriet. Som kaptenlöjtnant förde
han 1850 ångfartyget Hekla och ödelade d. 20 Juli i
Neustadtbukten den schleswig-holsteinska skrufångaren
von der Tann. 1851–63 var S. chef för sjökadettkåren
och blef 1858 örlogskapten. Som sådan förde han 1864
Nordsjöeskadern och vann d. 9 Maj vid Helgoland en
lysande seger öfver den österrikiska eskadern under
Tegethoff, så att den mycket medtagen måste taga sin
tillflykt till engelsk (neutral) grund. 1866 afgick
S. från flottan och blef öfverlots med konter-amirals
titel. Då han 1879 tog afsked från denna befattning, fick
han titel af vice-amiral. Död d. 16 Maj 1887.
E. Ebg.
Sues l. Suez. 1. (Sues-Viken)
Vik af Röda hafvet. Se Röda hafvet. –
2. (Sues-kanalen) Kanal mellan
Medelhafvet och Röda hafvet. Den genomtränger
det 113 km. breda S.-näset, som förenar Asien och
Afrika. Farleden börjar vid Port Said vid Medelhafvet,
leder i rakt sydlig riktning genom Mensalesjön,
numera delvis uttorkad, och genom den under namnet
El-Kantara bekanta landhöjningen samt fortsätter
sedan åt s. ö. genom Ballâhsjön och åt s. v. genom
den 16 m. höga El-Gisrplatån och Timsâhsjön,
vid hvilken staden Ismailia är belägen. Derefter
böjer kanalen åter åt s. ö., genomtränger Serapeums
klippterrass, passerar de båda s. k. Bittersjöarna
och går slutligen förbi Esj-Sjaluf till Röda hafvet,
der den ännu fortsättes under 4 km. till staden Sues’
hamn Port Ibrahim. Kanalen har en längd af 160 km.,
en bredd vid ytan af 58–100 m., vid bottnen af 22
m., och ett djup af 8 m. På flere ställen är den
dessutom ytterligare utvidgad för att möjliggöra
mötande fartygs passage. Den tid, som åtgår för att
genomfara kanalen, belöper sig i medeltal till 19
t. 30 min., förankringstiderna inberäknade till 48
t. 30 min. Sedan 1886 hafva emellertid med elektriska
lysapparater försedda fartyg rättighet att fortsätta
genomfärden äfven nattetid, hvarigenom den behöfliga
tiden ansenligt förkortats. År 1889 passerades
kanalen af 3,425 fartyg om 6,78 mill. tons. Af dessa
voro 78,91 proc. engelska, 5,33 proc. franska,
4,27 proc. tyska, 3,87 proc. holländska och 2,76
proc. italienska. Antalet personer, som gjorde
passagen, var 180,594. S. å. uppgingo kanalbolagets
inkomster till 69,76 mill. frcs och utgifter till
32,55 mill. frcs. Värdet af dess materiel äfvensom
aktiva skattas till 72,66 mill. frcs. Frågan om
åvägabringandet af en förbindelse mellan Medelhafvet
och Röda hafvet är af mycket gammalt datum. Klassiska
skriftställare berätta, att redan Sesostris (Ramses
II) uppgjort planen till en dylik kanal, gående
från Nilen till Röda hafvet, samt att denna plan
upptagits af Darius I, men förverkligats först under
ptoleméerna. Vid denna kanals ändpunkt låg staden
Arsinoë l. Cleopatris. Af romarna restaurerades
visserligen farleden, men handeln med Orienten tog
det oaktadt en sydligare väg, och hufvudort vid Röda
hafvet var inemot 13:de årh. det vid den nuvarande
staden Sues belägna Klysma (Arab. Kolzum). Under
sin vistelse i Egypten (1798–99) sysselsatte
Bonaparte sig med projekt för en kanal och flere
dylika framställdes äfven senare, i allmänhet med
Alexandria som utgångspunkt, men först fransmannen
F. de Lesseps (se d. o.) har det lyckats att
åstadkomma en förening mellan de båda hafven. År 1854
framlade denne sin plan för vicekonungen af Egypten,
Said pasja, och sedan en internationel kommission
af ingeniörer 1855 förklarat sig för den nuvarande
kanalens sträckning, undertecknade vicekonungen d. 5
Jan. 1856 koncessionsurkunden för ett under namnet
»Compagnie universelle du canal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
