Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholm, Sveriges hufvudstad - Stockholms-alnen (Linea Carolina). Se Aln - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jakobs och Maria kyrkor kommo till stånd, men
de tätt på hvarandra följande belägringarna under
Kalmarunionens oroliga tidehvarf förhindrade en mera
stadigvarande bosättning utanför stadens murar,
och Gustaf I, som sökte förhindra utflyttningen
till malmarna, lät till och med nedrifva Maria
och Jakobs kyrkor, för att desamma icke skulle
erbjuda stödjepunkter åt anfallande härar. Först
år 1635 införlifvades malmarna med staden, efter
det Norrmalm från år 1602 utgjort en stad för
sig med egen magistrat. Sedan jämväl Kungsholmen
under samma årh. tillagts S., var stadens rättsliga
område ungefärligen oförändradt intill våra dagar, då
detsamma genom införlifvande af Djurgårdens landsdel
åren 1868 och 1870 blifvit nära nog fördubbladt. Under
tidernas längd har stadens område blifvit tillökadt
äfven genom uppgrundningar och en stor mängd ofta
planlösa utfyllningar, hvilka sammanlagdt redan för
trettio år sedan ansågos uppgå till inemot 70 har,
eller nästan dubbelt så mycket som den nuvarande
staden inom broarna.
Om stadens folkmängd under olika tider samt de
särskilda stadsdelarnas bebyggande är taladt i det
föregående, hvarjämte torde få hänvisas till de åt
stadens olika församlingar och stadsdelar egnade
specialartiklar. Epoker i byggnadshistorien bildade
ofta i äldre tider de stora eldsvådorna. Redan 1297
brann större delen af staden ned; andra större
eldsvådor under medeltiden äro de af åren 1407,
1419, 1445, 1458 och 1495. Sedan Gustaf I år 1552
förbjudit uppförandet af trähus i staden inom
broarna, minskades eldens härjningar i någon mån
inom denna stadsdel; dock afbrann ännu år 1625
en stor del af den egentliga stadens vestra del. I
fråga om malmarna dröjde det betydligt längre, innan
ett byggnadssätt gjorde sig gällande, som skyddade
för större eldsvådor. År 1719 nedbrunno omkring två
hundra hus vid Regeringsgatan och trakten deromkring,
och i den stora Klara brand år 1751 blefvo de flesta
husen vid Drottninggatan och hela vestra delen af
Klaratrakten lågornas rof. På Södermalm afbrann
en stor del af Katarina församling år 1723, och en
ännu större brand år 1759 lade i aska tre hundra hus
inom Maria församling. År 1802 brann en stor del
af Riddarholmen, år 1822 Blasieholmen och år 1857
trakten omkring Mosebacke.
Stockholms politiska historia sammanfaller till
en betydlig del med Sveriges historia och torde
alltså här kunna förbigås. Påpekas må blott huru
tidigt stadens politiska betydelse stadgade sig,
i det redan för unionstidens kämpande partier
besittningstagandet af Stockholm merendels finnes
hafva stått såsom afgörande för frågan om herraväldet
öfver hela riket. Under 1600-talet faller Stockholms
storhetstid på den yttre politikens område; under
denna tid var S. mer än en gång medelpunkten för
diplomatiska förhandlingar, som rörde hela Europas
öde. Sin politiska betydelse inom det egna landet
har S. under de senaste århundradena sett snarare
ökas än minskas, särskildt sedan
staden alltmera öfvervägande och slutligen
obligatoriskt blifvit riksdagens säte samt antalet af
dess representanter genom den nya riksdagsordningen
blifvit betydligt ökadt. I fråga om den andliga
odlingen har S. till följd af sin jämförelsevis
ringa storlek och landets betydliga utsträckning
samt icke minst genom saknaden af ett universitet ej
kunnat intaga den centraliserande och förherskande
ställning som fallet är med flere andra af Europas
hufvudstäder, men äfven i detta hänseende torde S:s
inflytande kunna sägas vara i stigande. Såsom handels-
och industriort har S. haft vexlande öden, merendels i
nära sammanhang med de politiska skiftena af Sveriges
historia. Under medeltiden blef staden medelpunkten
för hanseaternas förbindelser med Sverige, men
hade på samma gång en hård strid att bestå för
ekonomisk och riationel sjelfständighet gentemot
de öfvermäktiga tyskarna (»Käpplingemorden»). År
1471, under inflytandet af den allmänna glädjen
öfver segern på Brunkeberg, upphäfdes den gamla
bestämmelsen att tyskarna skulle utgöra halfva
antalet ledamöter af stadens magistrat. Först Gustaf
I bröt tyskarnas välde fullständigt. Under sjuttonde
och adertonde århundradena sökte man på allt sätt
främja utvecklingen af stadens näringslif, ofta till
förfång för öfriga orter. Förlusten af Finland vid
innevarande århundrades början tyckes hafva varit
ett hårdt slag för S. Under de senaste årtiondena
har stadens industriella och kommersiella lif åter
företett en ganska betydande utveckling, om än icke
fullt i proportion till den samtida folkökningen. Om
stadens betydelse i allmänhet må vara nog att anföra,
att densamma numera innesluter mer än 5 procent af
rikets folkmängd, mot vid århundradets begynnelse
endast 2 1/3 procent af Sveriges och Finlands samt år
1850 omkr. 2 2/3 procent af Sveriges folkmängd ensam.
S:s vapen föreställer konung Erik den heliges
bröstbild med kunglig krona; detta vapen lärer brukats
redan från stadens första tid, ehuruväl andra jämväl
understundom begagnats.
Literatur. Förnämsta källorna för kännedomen om
Stockholms historia äro Elers verk »Stockholm», i fyra
delar, tryckt åren 1800–1801, samt P. R. Ferlins
»Stockholms stad i juridiskt, administrativt,
statistiskt och borgerligt hänseende», tvänne band,
tryckt 1854–58. Af nyare publikationer må nämnas
»Öfverståthållareembetets femårsberättelser»
(för åren 1822–85), de årliga »Berättelserna
angående Stockholms kommunalförvaltning»
(1868–88), »Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolags
månadscirkulär» (sedan 1882) m. fl. Bland nyare
kulturhistoriska skildringar märkas Cl. Lundin och
Aug. Strindberg, »Gamla Stockholm» (1880–82),
och Cl. Lundin, »Nya Stockholm» (1887–90).
G. S-g.
Stockholms-alnen (Linea Carolina). Se Aln.
Stockholms blodbad. Sedan Sten Sture d. y. d. 3
Febr. 1520 aflidit af sitt i drabbningen vid Bogesund
erhållna sår och hans enka Kristina Gyllenstjerna
öfverlemnat Stockholm till danskarna, mot det att
Kristian d. 5 Sept. 1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
