Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbröto på grund deraf att förstärkningsmanskap till
krigshären utskrefs, stillades väl snart, men lemna
ett ytterligare exempel på den sjelfrådighet och styfhet
i lynnet, hvilken till en
viss grad utmärker befolkningen i denna rika
och bördiga provins, som väl kan anses såsom en
af de förnämsta ädelstenarna i Sveriges krona.
K. G. L.
Folkspråket i S. är en af de trenne hufvuddialekter,
i hvilka redan forndanskan splittrat sig. Det
röjer sin slägtskap med danskan, med hvilken det
haft en lång utvecklingsperiod gemensam, såväl i
ljudförhållanden som i ordförråd och böjning, i
synnerhet i södra och vestra delen af provinsen. I
olika trakter mycket skiftande, kännetecknas dialekten
af bl. a. följande drag. d bortfaller efter vokal
och efter r (ria rida, sä säd, går och gaur gård);
ld, nd assimileras till ll, nn (våll våld, vänna
vända). I många fall öfvergår dock nd, liksom nn,
till ng eller i södra Skåne efter mjuk vokal till nj
(hung hund, bungen bunden, fungen funnen, benga och
binja binda, fenga och finja finna, söng och synj
synd), g efter vokal behandlas ungefär som i danskan,
t. ex. have hage, sav såg, våva och vaua våga; ru
råg; väj och väjj väg, äfven löjn lögn etc. Efter l
och r bortfalla i allm. g och v (tal talg, sår sorg,
hal half, skar skarf) och i söder vanligen j efter l,
n, r (sjilla skilja, vänna vänja, spörra spörja),
t öfvergår efter vokal till d (mad mat, bida bita;
i svagt betonad stafvelse har dock Ö. Göinge qvar t:
meet mycket), k och p motsvaras i norra och mellersta
S. i samma ställning af g och b (aga åka, rig rik,
söga söka, gaba gapa, sliba slipa); i södra delen
finnes g för k efter hård vokal, hvaremot efter mjuk g
vidare utvecklats till dj (i Jerrestad, Ingelstad och
Harjäger) eller j; p (b) åter motsvaras här såväl
efter hård som mjuk vokal af v, hvilket senare äfven
förekommer utefter hela vestkusten, sålunda t. ex. aga
åka, klog klok, ridj och rij rik, södja och soja söka,
gava gapa, sliva slipa. För södra S. karakteristiskt
äro dessutom tj- och dj-ljud för kk och gg samt
nj för ng efter mjuk vokal, t. ex. stittje stycke,
rättja räcka, väddj vägg, sjyddje skugga, rinj
ring; äfvenså tj för k efter mjuk vokal + l, n, r
t. ex. miltj mjölk, täntja tänka, lärja lärka. – I
motsats till danskan har Skånedialekten i allmänhet a
(ej e) i svagt betonad stafvelse. Undantag göra endast
Skytts-målet samt i Ö. Göinge svaga fem. på a (tjiste
kista). Öppet a finnes ofta för riksspråkets slutna
(fad fat) samt har framför r ej sällan inträdt i
st. f. andra vokaler, i synnerhet ä (varre värre,
farj färg, tjartja kyrka), liksom y för ljudförbindelsen
ju i flere fall såsom i danskan, särskildt hos äldre
personer (by bjuda, sya sjuda, lyva ljuga). Under
det i södra S. flere vokalljud, såsom å och slutet
a, hafva ett diftongartadt uttal, men egentliga
diftonger saknas, kännetecknas mellersta, norra
och i synnerhet nordöstra delen af stor rikedom
på sådana. Sålunda au för å; ai, åi (östra delen
t. o. m. Gärds) och äu (vissa trakter af V. Göinge)
för Sv. långt
e, t. ex. raua råda, bain, båin och bäun ben, sai
och såi se, bråiv bref; vidare i Göingehäradena
och Villand ai och äi för ä, t. ex. hail häl,
haist häst, läigga lägga, häinga hänga o. s. v. På
diftongområdet ersattes flerestädes hv af Eng. w, som
äfven förekommer i förbindelserna kw (kwenga qvinna),
sw, sjw (swin och sjwin, äfven t. ex. i Villand sjin
svin), tw, tjw (twau och tjwau två). S. k. skorrande
r är visserligen det allmänt brukade r-ljudet; dock
höres tungspets-r i Ö. Göinge, delvis i Villand,
V. Göinge och N. Åsbo. rn, rs och rt kunna, åtminstone
i Ö. Göinge, sammansmälta till supradentalt
n, s, t. – I afseende på ordböjningen märkes:
subst. best. form. mask. och fem. på n, neutr. på d;
i plur. på ar bortkastas r. Verben hafva sup. och
part. neutr. på d, 1:sta konj. impf. på a (kalla,
ej kallade). På diftongområdet samt i öster ned mot
Ystad finnes fullständig pluralböjning, men för öfrigt
plur. = sing. Liksom i vissa punkter i fonetiskt
hänseende intar emellertid munarten i nordöstra Skåne,
hvilken i allt hufvudsakligt torde öfverensstämma med
Värendsmålet, äfven härutinnan en undantagsställning
gent emot den öfriga delen af landskapet. Sålunda
har Ö. Göinge (liksom ock angränsande trakt af
Bleking) sing. fem. best. form på na (klåkkena
klockan), neutr. på t (tapet el. tarpet torpet),
sup. och neutr. part. på t (fautt fått, kallat),
impf. på ade (kallade), dessutom oftast äfven 1:sta
pers. plur. på n (vi kallen, vi kalladen). Obest.
artikeln har fem. åina. Den gamla adjektivändelsen er,
som annars utan åtskilnad tillägges mask. och fem.,
tillkommer här endast mask. Här och der, t. ex. i
V. Göinge, förekommer en 2:dra pers. sing. på st
(faurstu får du, vellstu vill du). – Accentuationen
är öfverallt den vanliga svenska (en- och
tvåstafvighetsaccent), utom i sammansättningar, hvilkas
första led är enstafvig; dessa hafva vanligen,
särskildt i södra delen af provinsen, tonen på
sista leden (hotå’ng hoftång, bygáda bygata). I
musikaliskt hänseende utmärker sig dialekten
genom fallande tonskala. – På tvänne områden har
språket varit föremål för grundligare undersökning:
af N. Olséni (»S. Luggudemålets ljudlära» 1887)
och G. Billing (»Asbomålets ljudlära» 1889; båda
i tidskr. »Sv. landsm.»). Värdefulla samlingar af
ordförrådet hafva lemnats af J. E. Rietz i hans
bekanta, förtjenstfulla arbete »Sv. dialekt-lexikon»
(1867) samt af H. P. Klinghammer (i »Minnen från
1829–1839» Lund 1841 och »Skånskt dialektlexikon»
i manuskript förvaradt å Lunds Univ. Bibl.). –
En del »Visor och verser på Skånska landskapsmål»
från 1700-talet äro af M. Weibull samlade och
utgifna i »Saml. till Skånes historia, fornkunskap
och beskrifning» (1871). I nyare tid hafva de
olika munarterna flitigt användts i tryck af Eva
Wigström vid uppteckningar af sagor, H. Wranér i
folklifsskildringar, m. fl. författare. – Topografiskt
och kulturhistoriskt beskrifna äro Göinge (1745),
Oxie (1754) och Jerrestad (1760) af Sv. Lagerbring,
Villands härad (1751–52) af P. Munck, Skytts (1778)
af N. H. Lovén, Bara (1797; omtryckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
