Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheffer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
53:dje uppl. 1890) m. fl. Hans nyare dikter, som äro
af en mera högstämd natur, hafva ej vunnit samma
popularitet, ehuru äfven de blifvit mottagna med
bifall. A. von Werner har på ett förträffligt sätt
illustrerat åtskilliga bland hans arbeten.
Scheffer, Peter, boktryckare. Se Schöffer.
Scheffer, en från Franken härstammande ätt, hvaraf
ett par medlemmar spelat en framstående rol i
Sveriges historia. Slägten uppgifves härstamma
från den som en af boktryckerikonstens uppfinnare
bekante Peter Schöffer. Från Strassburg, der en
medlem af slägten för religionsfrihetens skull
bosatt sig, inkallades den lärde Joh. Schefferus
(se d. o.) till Sverige. Af hans söner blef en,
Johan S., 1689 adlad under ramnet von Scheffer,
en annan, Peter S. (f. 1657 i Upsala, d. 1731
som president i Svea hofrätt), 1698 naturaliserad
svensk adelsman med namnet Scheffer von Gernsheim
och 1719 friherre, med namnet Scheffer. Dennes söner
Karl Fredrik S. och Ulrik S. (se nedan) upphöjdes,
den förre 1766, den senare 1771, i grefligt stånd,
men togo ej introduktion och dogo båda barnlösa. Den
adliga ätten von S. utgick redan 1752. En tredje son
till Joh. Schefferus, Ivar Scheffer, blef stamfader
för den ännu lefvande adliga ätten Scheffer.
1. Scheffer, Karl Fredrik, grefve, statsman, son
till presidenten friherre P. Scheffer, föddes i
Nyköping d. 28 Mars 1715. Efter afslutade studier
vid Upsala universitet blef han 1731 e. o. kanslist i
K. M:ts kansli, och redan följande året fick han föra
protokollet i rådet, »ett mindre vanligt förtroende
vid sjutton års ålder». 1732–36 var han utrikes och
studerade derunder en längre tid i Halle. Hemkommen,
deltog han i riksdagen
1738 och slöt sig med ungdomlig hänförelse
till hattarnas parti. Tillsvidare hyste han en
brinnande kärlek till friheten, sådan den framstod
i 1720 års regeringsform, ådagalade en blind
tillit och beundran för Frankrike samt var
ofördragsam mot politiska motståndare och icke
grannlaga i valet af vapen under partikampen.
Som legationssekreterare följde han
1739 grefve K. G. Tessin på beskickningen till
Paris. Vid hemkomsten 1741 blef han kanslijunkare
och användes derefter af kanslipresidenten
Gyllenborg vid behandlingen af de hemligaste ärenden.
Kammarherre blef han 1741. Ehuru icke ledamot af
sekreta utskottet, hade likväl S. sin hand med
uti vigtiga riksdagsärenden; så t. ex. författade han
det memorial om tronföljden, som d. 13 Okt.
1742 föredrogs hos ridderskapet och adeln, varnade
d. 18 Mars 1743 på riddarhuset för att sammanbinda
tronföljarevalet med freden och arbetade 1743 med
ifver mot danske kronprinsens val till tronföljare
såsom innebärande en förnekelse af Gustaf Vasas
verk. Hans anseende inom partiet bevisas bäst
deraf att han blef utsedd till ett af de tre sändebud,
som riksens ständer i Nov. 1742 affärdade till
Petersburg, för att förkunna Karl Peter Ulriks val
till tronföljare, och som tillika hade fullmakt
att afsluta vapenhvila eller fredspreliminärer.
Vid dalkarlarnas inryckande i Stockholm 1743 flydde S. ur
hufvudstaden. S. å. utsågs han till svensk minister
i Paris, der han gjorde sig både omtyckt och
aktad. Kansliråd 1746, utnämndes han till riksråd 1751
och efterträddes i Paris af sin broder Ulrik. Oaktadt
konungens motstånd förordnades han i Febr. 1756 till
guvernör för kronprinsen; han bemöttes med en viss
yttre höflighet, men drottningen sade honom, att hon
aldrig kunde förlåta ständerna, att de insatt honom
af egen myndighet. S. fick emellertid ett visst
inflytande hos konungen, och den afbön konungen
1756 inlemnade till rådet för sin delaktighet
i sammansvärjningen var en frukt af S:s råd. På
riksdagen 1756 yrkade S., att bränvinsbränningen borde
blifva kronans ensak såsom det verksammaste sättet att
rädda statsverket ur dess betryckta tillstånd. Trots
ständernas i riksdagsbeslutet s. å. uttalade önskan
att bibehålla freden tillhörde han de rådsherrar,
som genomdrefvo krigsförklaringen mot Preussen, och
han insattes i utredningskommissionen, som skulle
utrusta trupperna till Pommern. Han visade liksom de
öfriga riksråden stor benägenhet att kasta skulden för
krigsoperationernas dåliga resultat på generalerna
och hyste de åsigter om krigarepligten att den ej
skulle eftersättas för riksdagsmannarätten. Rådets
flertal råkade vid nästa riksdag i en svår ställning;
det hade förklarat krig och upptagit lån, ehuru
endast riksens ständer dertill egde rätt; bland
dem, som skulle straffas derför, var ock S. Då han
ej på sina vänners tillstyrkan begärde afsked, blef
han af ständerna i Febr. 1761 »licentierad», liksom
riksrådet Palmstierna. Han fick emellertid stanna
qvar i sin befattning som guvernör för prinsarna –
hvilken plats han afsade sig först i April 1762 –, och
i Aug. 1761 återfick han ständernas förtroende samt
återinträdde s. å. i rådet, efter Tessin. Kronprinsens
förhållande till honom hade emellertid blifvit alltmer
hjertligt och förtroligt, hvadan S. genomdref, att
kronprinsens uppfostran förklarades fulländad våren
1762. Efter riksdagens slut invigdes S. ock i Fersens
underhandlingar med hofvet. Ehuru han lade vigt på
vänskapen med Danmark och underhöll en förtrolig
brefvexling med danske statsministern Bernstorff,
bemödade han sig nu, för att behaga konungaparet,
för hvilket denna sak var synnerligen förhatlig,
att bryta kronprinsens förlofning med den danska
prinsessan. 1764 sysselsatte han sig, i samråd med
några af mössornas ledare, med att utarbeta förslag
till förändringar i regeringslagarna i syfte att
öka konungens och i synnerhet rådets myndighet. Af
farhåga att dragas till ansvar för sin ledning af
vexelärendena tog han jämte riksrådet Ekeblad afsked
ur rådet den 5 Aug. 1765. Efter 1765–66 års riksdag
blef han den ifrigaste förkämpe för konungamaktens
utvidgande. Tills vidare förordade han endast lagliga
åtgärder, d. v. s. att med Frankrikes hjelp skaffa
sig öfverhand vid nästa riksdag, afsätta mössrådet
och genom sekreta utskottet eller en stor deputation
föreslå ändringar i regeringsformen. Han förmådde
konungen att inlåta sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
