Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela 18:de årh.), A. Chrapovitskij
(1749–1801; i sv. öfvers. i utdrag 1880), A.
Gribovskij (1766–1833) och S. Porosjin (1741–69).
Vetenskapliga expeditioner utsändes till
olika delar af landet. Grefve Musin-Pusjkin
(1744–1817) samlade gamla handskrifter. I.
Tjulkov (d. 1793) utgaf de första samlingarna
af folkvisor (1770–74), sagor (1788) och folktro
(1782). Den ryska literaturens historia
bearbetades af biskop Damaskin (d. 1795),
Novikov, Bacmeister och den anonyme förf.
till Dramatiskt lexikon (1797). En nationel
väckelse, förelöpare till vårt århundrades slaviska
renaissance, är skönjbar redan under Katarina IV.
Alexander I (1801–25) återställde den
afbrutna kommunikationen med vestra Europa.
Genom de stora krigen blef denna äfven på det
andliga området mera intensiv och djupgående
än någonsin. Undervisningsväsendet omorganiserades,
nya universitet inrättades (i Kazan och
Charkov, senare äfven i Petersburg). Den
tongifvande författaren under Alexander var
Nikolaj Karamzin (1766–1826), och hans
hufvudverk är Ryska rikets historia (1816–29).
Politiskt och socialt konservativ (Prom. om
gamla och nya Ryssland, 1811, mot de
konstitutionella idéerna; En rysk medborgares
mening, 1819, mot Polens återupprättande), är
han reformator i fråga om språket. Redan i sina
resebref närmar han sig samtalsspråket i
satsbyggnad och ordval. Mot Sjisjkov (1754–1841)
och »den gamla stilens» öfriga anhängare får
han understöd af Katjenovskij, D. Dasjkov
m. fl., och hans stil blir för den följande tiden
mönstret. Karamzin är utpräglad ryssvän. Honom
nära står Ivan Dimitrijev (1760–1837), som
emellertid i sina fabler och poetiska sagor följer
franska mönster. De franska smakreglerna
försvarar i teorien moskvaprofessorn Aleksej
Merzljakov (1778–1830), men diktar
icke dess mindre visor och romanser i folkton.
Den siste representanten för det klassiska dramat
är Vladislav Ozerov (1769–1816). För teatern
rådde i början af 1800-talet en formlig mani.
Inom komedien beherskade Sjachovskoj (1777–1846)
under 30 år repertoaren; han imiterade
fransmännen liksom Zagoskin och N.
Chmelnitskij (1789–1846). De sentimentala
romanerna och resorna, som efter Karamzin en tid
fortgingo, blefvo föremål för obarmhertig satir.
En realistisk tendens yttrade sig i Benitskijs
österländska berättelser och hos Gogols
föregångare, lillryssen Vas. Narjezjnyj (1782–1825),
författare till bl. a. Den ryske Gil Blas.
På Sjisjkovs sida stodo satirikerna I. Dolgorukij
(1764–1823) och D. Gortjakov
(1756–1824), på Karamzins och den gryende
romantikens A. Vojejkov (1778–1839; Dårhuset)
och P. Vjazemskij (1792–1878). Till den
»Karamzinska perioden» hör äfven den
oöfverträfflige Ivan Krylov (1768–1844). Sedan
han försökt sig på hvarjehanda (han utgaf
redan på 1700-talet satiriska tidskrifter), utgaf
han 1809 sin första fabelsamling. Hans skarpa
iakttagelseförmåga, nyktra humor och äkta folkliga
språk hafva skaffat honom en större läsarekrets,
än någon annan rysk författare egt.
Fabler skref äfven den cyniske Aleksandr
Izmajlov (1779–1831). Krigen mot Napoleon
skärpte oppositionen mot det franska oväsendet;
faran väckte fosterlandskärleken hos hög och låg.
Till den patriotiska literaturen höra Feodor
Rostoptjin (d. 1826) med sina »tankar vid
stora trappan» och sina »affischer», Sergej
Glinka (d. 1847) med tidskriften »Russkij
vjestnik» (som emellertid redan 1813 fick en
öfverlägsen medtäflare i Gretjs »Synotetjestva»)
och Denis Davydov, jämte Krylov, Zjukovskij
m. fl. Den vankelmodige kejsar Alexander
drunknade i religiös mystik; censuren blef orimlig,
och universiteten rensades (genom obskuranter
sådana som Magnitskij och Runitj). För ett
statsekonomiskt arbete (1818) måste N.
Turgenjev (1790–1871), emigrera; han skref i
utlandet »La Russie et les russes» (1847); prof.
Kunitsyn fick för sin Naturrätt (1818–20)
en process på halsen. Den politiska och sociala
diskussionen fick sitt tillhåll i hemliga sällskap,
som slutligen utmynnade i »dekabristoroligheterna»
(1825). Dessa kostade två skalder lif
eller välfärd: Kondratij Rylejev (f. 1795),
som 1820 skref Till gunstlingen (=Araktsjejev),
blef hängd, den sympatiske A. Odojevskij
(1802–39) skickad till Sibirien. Censurförtrycket
alstrade en handskrifven indignationsliteratur,
som cirkulerade i tusentals afskrifter.
Till denna literatur hör ett helt band af Pusjkins
tidigare dikter och Aleksandr
Gribojedovs (1795–1829) berömda komedi
Ve den, som har snille! (uppförd först
1831). Äfven för vittra syften bildade sig
sällskap och klubbar (literatursällskap i Moskva
och Petersburg, »Arzamas», hvars förhållande
till Ryska akademien och Sjisjkovs »Vänner af
ryska ordet» något påminner om fosforisternas strid
med Gamla skolan hos oss). Samtidigt föddes
och fostrades i Ryssland den slaviska filologien,
som på sitt sätt förberedde en ny tid, genom
den lärde och samvetsgranne Vostokov, K.
Kalajdovitj (1792–1832) P. Strojev o. a.
med kanslern Rumjantsev som insigtsfull
mecenat och samlare. Med den subjektive
Zjukovskij (1783–1852), som skref
balladen »Ljudmila» m. m. och gjorde många
öfversättningar (bl. a. från Schiller och Göthe,
Byron, Moore, Fouqué, Homeros), samt hans båda
vänner, den elegiske Konstantin Batjusjkov
(1787–1855), i formtalang Zjukovskijs
medtäflare, och den mindre betydande Ivan Kozlov
(1779–1840), blef romantiken bofast i Ryssland.
Med Aleksandr Pusjkin (1799–1837)
nådde den sin höjdpunkt. Inspirerad
konstnär (och ingenting annat), för hvilken meter
och rim voro det naturliga språket, hade han
mottagit fruktbara impulser från bl. a. Byron
och Shakspeare, men gick senare sin egen väg,
på samma gång han lefde sig alltmera in i
sitt folks historia och traditioner. Till
Pusjkins drabanter hörde Dim. Venevitinov (1805–27,
utg. af »Moskovskij vjestnik»), den sönderslitne
Aleks. Polezjajev (1810–38), den
känslosamme Anton Delvig (1798–1831),
pessimisten Jevgenij Baratynskij (1800–1844)
och den russofile dryckessångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
