Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Rudbeck, Olof, d. y. (Olavus Rudbeckius filius) - 3. Rudbeck, Ture Gustaf - 4. Rudbeck, Olof d. yngste - 5. Rudbeck, Ture Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars studium efter Drossanders död (1696) alldeles
förföll. R. kastade sig i stället in på filologien,
der han dref satser, hvilka hade frändskap med
hans berömde faders. Lappskan eger, enligt hans
åsigt och på grund af verkligt rudbeckska skäl,
frändskap med hebreiskan, götiskan med kinesiskan
och finskan med ungerskan, det sistnämnda numera,
som bekant, af den jämförande språkforskningen
bevisadt. Hufvudresultaten af sina forskningar
nedlade han i sitt stora Lexicon harmonicum,
af hvilket ett litet prof utgafs 1716. men som
i handskrift utgjordes af 10 qvartvolymer och
1760 inlöstes till Upsala bibliotek. Han utgaf
för öfrigt åtskilliga afhandlingar i samma anda,
Lapo hebraïzans (1703), Specimen usus linguae
gothicae etc. (1717) m. fl. samt om »Urim och Thumim»
(på vers), om »Dudaim Rubenis», »Borith fullonum»
m. m. Jämväl som vitterlekare uppträdde R., nämligen
med åtskilliga tal på vers samt tillfällighetsdikter,
utan större poetiskt värde. De finnas å nyo tryckta
i Hansellis samling, del. 12 (1869). – 1719 blef
R. adlad samt befriades 1720 frän de botaniska och
1730 från de medicinska föreläsningarna. Kort derpå
upptäckte han den unge Linnés ovanliga insigter i
botanik och tog honom till informator i sitt hus,
en vistelse, som blef af stor betydelse för den
blifvande »blomsterkonungens» utveckling. R. var
också jämte sedermera ärkebiskop E. Benzelius 1719
stiftare af Vetenskapssocieteten i Upsala. 1739 erhöll
han fullmakt såsom arkiater och afled i Upsala d. 23
Mars 1740. -rn.
3. Rudbeck, Ture Gustaf, friherre,
landtmarskalk, ämbetsman, den föregåendes
sonson, föddes d. 21 Nov. 1714, vardt 1739 fänrik
vid Lifgardet och utmärkte sig för mod och rådighet
i finska kriget. Redan 1743 vardt han major vid
Uplands regemente och 1748 öfverstelöjtnant, var
i början af pommerska kriget generaladjutant under
v. Ungern-Sternberg, utnämndes 1758 till öfverste för
Björneborgs och 1759 för Uplands regemente samt blef
1766 generalmajor. R. hade ganska tidigt med klokhet
och lycka egnat sig åt landthushållning och gjort
sig bemärkt som talare på Riddarhuset. Vid 1760–62
års riksdag hade han plats i sekreta utskottet och
bekämpade ifrigt hattarna; särskildt uppträdde han
skarpt mot ständernas i partiyrans tjenst verkande
kommissioner och utomordentliga domstolar. Vältalig,
driftig, oförskräckt och aktad för sin obesticklighet,
framstod han från den tiden såsom en af mösspartiets
inflytelserikaste ledare och valdes vid riksdagen 1765
till landtmarskalk. Vid de två följande riksdagarna
(1769 och 1771) rar han äfven, ehuru förgäfves,
sitt partis kandidat till denna hederspost. I
ärendena ingrep R. i väsentligen moderat anda, men
gick mot slutet ej fri från partilidelsens vanliga
brist på konseqvens. Han var i nationalekonomiska
frågor lärjunge till Nordencrantz. 1766 utsågs
R. till ledamot af statsdeputationen; rådgifvare åt
bankofullmäktige och ordförande i tulldirektionen
(hvilken plats fråntogs honom af hattarna 1770). Han
upphöjdes 1771 i
friherrligt stånd och utnämndes 1772, mot lagen,
af ständerna till öfverståthållare. I Juli
s. å. uppdrogs honom af sekreta utskottet att
besigtiga dockbyggnaden i Karlskrona. Då han
på sin resa dit ville färdas genom Kristianstad,
afvisades han snöpligt från stadsporten: Toll hade
samma dag, d. 11 Aug., förledt stadens garnison
till resning. Sedan R. genom samtal med bönder och
resande fått några dunkla uppgifter om händelserna
i staden, öfvergaf han resan till Karlskrona och
skyndade genom natt och dag tillbaka till Stockholm,
der han var den förste som d. 17 Aug. meddelade
sekreta utskottet och rådet underrättelsen om den i
Kristianstad begynnande revolutionen. Då Gustaf III
d. 19 s. m. verkställde sin revolution, for R. omkring
i hufvudstaden och sökte egga till frihetens försvar,
men oskadliggjordes genom arrest och uppmanade
derefter flere regementschefer i landsorten att
underkasta sig den nya regeringsformen. Våren 1773
förflyttades R. till landshöfdingestolen i Upsala,
hvilken han innehade till 1782. Död d. 8 Jan. 1786
på Edsberg i Sollentuna socken.
4. Rudbeck, Olof, d. yngste, skald, den föregåendes
kusin, son af vicepresidenten i Bergskollegium
Joh. Olof R., föddes i Stockholm d. 8 Dec. 1750,
ingick efter slutade studier i Upsala 1774 i
Riksarkivet, der han befordrades till kopist och
kanslist, men afled redan d. 23 Mars 1777. Han var
medlem af sällskapet Utile dulci och hade framstående
anlag för teckning. R:s skalderykte grundar
sig egentligen på hans komiska epos Boråsiaden
(1776; 3:dje uppl. 1820), som han författade redan
i sitt 17:de år. Det behandlar det hoffmanska
bondupploppet i Vestergötland och utmärker
sig för ledig versifikation och den kontrast, som
det episka maskineriet med gudar och gudinnor bildar
mot sjelfva ämnet. Efter hans död utgafs hans komiska
hjeltedikt Neri (1784). Samtidigt offentliggjorde
R:s vän Regnér i »Svenska parnassen» (1784, 85)
åtskilliga af hans mindre poem, alla utmärkta af
elegans i formen, men skäligen obetydliga
till innehållet. Tillsammans hafva alla dessa
arbeten utgifvits af P. Hanselli i R:s Samlade dikter
(1852). -rn.
5. Rudbeck, Ture Gustaf, friherre, skriftställare,
sonson af Ol. R. d. y:s son hofmarskalken
Adolf R., som 1771 blef friherre, föddes
i Stockholm d. 23 Aug. 1806, ingick efter
studier i Upsala i kanslistyrelsens expedition
1826 samt befordrades 1838 till kopist i
hofkanslersexpeditionen och 1842 till registrator
i kabinettet för utrikes ärenden. 1855 utnämndes
han till postmästare i Vimmerby, der han äfven
blef tullkammareföreståndare, och innehade dessa
befattningar till sin död. Han afled i Vimmerby
natten till d. 1 Juni 1876. – R. var en särdeles
flitig författare på flere områden. Här må
nämnas hans historiska skådespel La Valette
eller Maltas belägring 1565 (1830) och Skander-Beg
(1835), båda på vers, samt hans romaner och
noveller Förrädarne (1837), Den lutherska nunnan
(s. å.), Den siste Hohenstaufen och hans vän
(2 dlr. 1840) och Stockholms forntid (3 dlr, 1845;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
