Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rossano ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stilen, liksom »Barberaren» var det inom den
komiska. I »Barberaren» är R. mest sig sjelf,
den fullblodige italienaren, den mest typiske
representanten för det glädtiga, sydländska lynnet;
i »Tell» går han utom sig sjelf och söker, liksom hans
föregående landsmän Cherubini och Spontini, på fransk
botten förmedla Glucks dramatiska uttrycksfullhet
med den italienska formens behag. »Tell» bildar
jämte Aubers »Den stumma» öfvergångslänken mellan
Spontini och Meyerbeer, och huvudskälet hvarför R. ej
vidare skref någon opera var sannolikt det att han
snart såg sig öfverflyglad af Meyerbeer. Dessutom
miste han genom Julirevolutionen sin plats såsom
generalinspektör och räddade med nöd en pension på
6,000 francs. 1836–53 vistades han uti Italien,
der han drefs af de politiska oroligheterna från
den ena staden till den andra och ofta var sjuk af
ledsnad. Bättre trifdes han, sedan han återvändt
till Paris, der han lefde allmänt ärad och dog
d. 13 Nov. 1868. Hans lik flyttades 1887 till
Florens. Under hela den senare hälften af sitt lif
skref R. – utom en del smärre saker – endast två
större andliga kompositioner: det berömda Stabat
mater, mera operamässigt än kyrkligt, men innehållande
genialiska nummer, samt Petite messe solennelle. Af
hans operor hafva i Stockholm gifvits »Turken i
Italien» (1824), »Barberaren i Sevilla» (1825),
»Tankred» (1829), »Sjöfröken» (1831), »Skatan»
(1843), »Wilhelm Tell» (1856) och »Don Bruschino»
(1871). Bland hans biografer må nämnas Carpani,
d’Ortigue, Azevedo, Pougin och Oettinger, hvars
»komiska roman» om R. är öfversatt på svenska (1850).
A. L.
Rossleben, by i preussiska regeringsomr. Merseburg
(Sachsen), vid Unstrut, 17 km. s. v. om Querfurt,
bekant genom sin lärda skola, stiftad och
inrättad på samma sätt, som fursteskolorna i
Meissen och Pforta. Ursprungligen ett munkkloster
af augustinorden, sedermera nunnekloster af
cisterciensorden, sekulariserades det rika stiftet
R. 1540 och förvandlades till undervisnings- och
uppfostringsanstalt för studerande ynglingar. Den
har nu 100–125 lärjungar, deraf 30 friplatser.
Rossläder. Se Läder, sp. 409.
Rossmässler, Emil Adolf, tysk naturforskare, f. i
Leipzig 1806, blef 1830 professor i naturhistoria vid
skogs- och landtbruksinstitutet i Tharand, en plats,
från hvilken han 1850 aflägsnades för sitt politiska
uppträdande. Sedan han nämligen 1848 valts till medlem
af tyska nationalförsamlingen, der han slöt sig till
venstern, deltog han äfven i det i Stuttgart samlade
s. k. »rumpparlamentets» beslut (Jun. 1849). 1850
trädde han i spetsen för tysk-katolikerna. Död
1867. R:s förnämsta arbete är Ikonographie der
europeischen land- und süsswassermollusken (3 bd,
1835–59). Genom populära afhandlingar, framförallt
såsom utgifvare af tidskriften »Heimat», utbredde
han i vida kretsar intresse för den naturhistoriska
forskningen. På svenska finnas bearbetningarna
»Utflygter i naturen och hvardagslifvet» (1874)
och »Jordens historia» (1876–77).
Rosso (»den rödhårige») eller R. Fiorentino,
tillnamn på en italiensk målare i Florens, hvars
egentliga namn var Giovanni Battista di Jacopo, af
fransmännen kallad Maître Roux. Han föddes 1494,
flyttade 1530 till Frankrike och dog der, ärad och
rik, 1541. Utbildad genom studier af Michelangelo,
stod han dock under sin första tid närmare Fra
Bartolommeo och Andrea del Sarto och utförde i en
mera måttfull stil flere verk, bland hvilka må nämnas
Bebådelsen (i förgården till S. Annunziata i Florens)
och Nedtagandet från korset (i Volterras dôme). Men
i sina senare verk framträdde han såsom en af de
förste och mest afgjorde målsmännen för
manierismen genom »ett ytligt användande af Michelangelos
gester». Detta visade sig i synnerhet, då han efter
ankomsten till Frankrike fick sig anförtrodd ledningen
af hela dekoreringen i det af Frans I ombyggda slottet
i Foritainebleau, der han ej blott utförde fresker,
utan äfven plastiskt ramverk i stuck och andra
prydnader, som gåfvo det inre dess karakter. Af hans
fresker äro numera endast 12 stora bilder i Frans
I:s galleri bibehållna, dels allegorisk-historiska
kompositioner öfver vigtiga punkter i konungens lif,
dels framställningar ur den antika mytologien. Såsom
exempel på de förra må nämnas: Konung Frans I
förjagar okunnigheten och lasterna; på de senare:
Striden mellan Centaurer och Lapither, Adonis’ död
och Achillevs’ uppfostran. I Louvre finnes af honom
en patetisk, maniererad, men ganska kraftfull Pietà
(Kristus som lik). R. var konungens favorit, herskade
allsmäktigt inom sin tids franska konst och lefde
som en magnat. Märkligt är det derför, att han tog
lifvet af sig (genom gift). C. R. N.
Rosso antico (Ital., »röd antik»), en art röd
eller brunröd italiensk marmor, som nyttjas för
arkitektoniska ändamål.
Rossolis [råssåli], Fr. (af Lat. ros solis,
»soldagg»), en likör, sammansatt af bränvin, socker
och saft från körsbär, björnbär el. dyl.
Rossthiofus (Isl. Hróssþjófr), Nord. mytol., är
hos Saxo Grammaticus namnet på en finne, som spår,
att en son af Oden och Rind skall hämna Balders död.
Th. W.
Rosstjenst. Se Rusttjenst.
Rosswein, stad i sachsiska kretsen Leipzig,
vid Freiberger Mulde och jernvägen
Leipzig–Dresden. 6,443 innev. (1885). Klädesväfveri;
ullspinneri.
Rost, kem., jernoxidhydrat, bildadt genom inverkan
af fuktig luft på jern. Sedan en skorpa af rost
uppkommit på ytan af jern, tränger oxidationen allt
längre inåt i jernets massa, hvilket beror derpå att
det underliggande jernet angripes af rosten, som
dermed bildar jernoxidulhydrat, hvilket begärligt ur
luften uppsuper syre och öfvergår till oxidhydrat. För
att hindra rostning af jern öfverdrager man det med
fernissor, tenn, nickel o. s. v. P. T. C.
Rost, bot. Se Uredineae.
Rost. Se Eldstad.
Rost, Valentin Christian Friedrich, tysk filolog,
f. 1790 i Friedrichroda, var 1841–59 rektor för
gymnasiet i Gotha och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
