Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphöjdes i friherrligt stånd med namnet von Rosén
(se R. 2), samt lektorn och publicisten Johan Rosén
(se R. 3).
1. Rosén, Gabriel, prest, född i Sexdräga, Elfsborgs
län, d. 20 Dec. 1720, student i Upsala 1738, kallades
1746 till huspredikant hos frih. v. Gedda, 1748 till
e. o. och 1750 till ord. hofpredikant samt var 1758–67
öfverhofpredikant. 1760 blef han konungens biktfader
samt 1763 kyrkoherde i Riddarholmen och Bromma.
R. var dessutom från 1772 ledamot af bibelkommissionen
och blef s. å. teol. doktor, var bankofullmäktig
och uppfördes flere gånger på biskopsförslag.
Han afled i Stockholm d. 2 Okt. 1784. Hans utgifna
skrifter utgöras af predikningar och liktal samt
företal till åtskilliga teologiska arbeten och
uppbyggelseskrifter. Enligt Wieselgren var
R. »en af tidehvarfvets yppersta predikanter,
med sann både kristlig och medborgerlig anda».
-rn.
2. Rosén, Erik Gabriel von, friherre,
ämbetsman, musiker, den föregåendes son, föddes i
Stockholm d. 2 Maj 1775. Han blef student i Upsala
1790, auskultant i Svea hofrätt 1794 och assessor
derst. 1802 samt förordnades 1804 att förrätta
lagmansting i Stockholms läns lagsaga. Högre
ämbeten och utmärkelser voro honom dock förbehållna.
Han befordrades 1815 till hofrättsråd, adlades 1816,
utnämndes 1825 till justitieråd, var 1836–45 president
i Svea hofrätt och upphöjdes 1843 i friherrligt
stånd. Död vid Djurgårdsbrunn d. 10 Sept. 1866.
R. var hedrad med en mängd förtroendeuppdrag,
icke minst från privat sida såsom förmyndare och
sterbhusutredare. Men huru duglig han än var
såsom jurist och affärsman, egnade han dock sin
förkärlek åt ett helt annat område, näml. musiken.
»Till sin natur var han mera musikus än jurist,
och blef detta senare hufvudsakligen derför att
Mathias Rosenblad (hans kusin) ville så ha det;
knöt derför med staten ett mariage de raison,
i det han bibehöll sin gamla inklination för
musiken, eller rättare sagdt: for orgeln, ty med
detta instrument var han så godt som identifierad;
icke allenast att han med smak och skicklighet
spelade detsamma, utan han kände det i dess minsta
detaljer, kunde sjelf lägga hand vid dess byggande
eller verkställa reparationer derå» (J. M. Rosén).
Ehuru helt och hållet avtodidakt, uppöfvade R. sig på
klavér och orgel med sådan framgång, att han redan
1788 kunde spela vid gudstjensten i Salems kyrka.
Vid 22 år blef han organist i Klara kyrka
och tre år senare i Storkyrkan. Sistnämnda
befattning lemnade han 1825, men ännu sista åren
af sitt lif spelade han ofta om söndagarna i Jakob
eller Storkyrkan. Han improviserade med lätthet
på orgeln och skref flere goda koralkompositioner
(n:r 418 i Haeffners koralbok, n:r 295, 300
och 468 i dess supplement, n:r 295, 300, 336,
378, 446 och 468 i Åhlströms koralbok) samt utgaf
en öfversättning af J. H. Knechts orgelskola med
tillägg (1825). 1814 blef han ledamot af
Mus. akademien och var 1835–60 hennes preses. A. L.
3. Rosén, Johan, en af 1700-talets mest
framstående publicister och vitterhetsvänner,
broder till R. 1. född i Sexdräga, Elfsborgs län, d. 8
Mars 1726, blef student i Upsala 1742 och i Lund 1747,
filos. magister i Lund 1748 samt docent i eloqventien
1749 i Upsala och 1752 i Lund. Han utgaf under denna
tid estetiska och språkliga afhandlingar. Efter att
ett par gånger hafva stått på förslag till akademiska
lärarebefattningar, utan att lyckas blifva befordrad,
lät han 1756 prestviga sig och tjenstgjorde i
Göteborgs stift någon tid, men bosatte sig 1758
som lärare i Göteborg och blef 1759 eloquentiae et
poeseos lektor derstädes. Han utöfvade ett stort
inflytande på sina lärjungar, bland hvilka må nämnas
Johan Lundblad, den store latinaren, hvars latinska
lärdom grundlades af R., samt Bengt Lidner, hvars
vittra intressen af R. väcktes till lif. Vid sidan
af sitt lärarekall öfvade han en betydande verksamhet
såsom publicist alltifrån 1759 och till sin död. Han
gjorde till sin uppgift att i en handelsstad, som var
»utan smak för lärdom, kunskaper eller vitterhet»,
tända »upplysningens fackla». Så utgaf han 1759–63
det omvexlande och ganska innehållsrika »Götheborgska
magazinet» med bilagan »Hvad nytt i staden?»; denna
fortsattes med »Götheborgska veckobladet» (1764–65;
senare året delvis utg. af Gothenius). R:s djerfva
uppträdande mot stadens mäktiga handelsmän, särskildt
mot den Sahlgrenska kretsen i Ostindiska kompaniet,
vållade, att många voro förtörnade på honom, och
detta bidrog väl ock till att han drog sig tillbaka
såsom utgifvare. Deremot blef han den förnämste
medarbetaren och väl äfven den ledande anden i den af
hans svåger B. Öhrwall utgifna »Götheborgske spionen»
(1766–72). Sistnämnda år uppsatte han dock sjelf ett
nytt organ »Hvad nytt? Hvad nytt?», som, fortsatt
efter hans död (1773) af R:s enka, Anna Hammar, kom
att spela en rol i den vittra verlden. Ursprungligen
afsedd att vara ett »göteborgskt Allehanda», meddelade
denna tidning många förstlingspoem af Sveriges
mera betydande skalder och är af oskattbart värde
för studiet af Sveriges vittra historia under den
första delen af den gustavianska tiden. I politiskt
afseende var R. mössa, till sista tiden, då han
blef »rojalist». R. förde en qvick och uddig penna,
skref lätt och ledigt, stundom i den dalinska stilen,
stundom med mera spetsig satir, samt visar både
publicistisk talang och orädd håg. Den senare lade han
också i dagen i den märkliga swedenborgska process,
hvari han, liksom flere af domkapitlets ledamöter, var
invecklad från år 1769 till sin död. Den swedenborgska
propagandan hade i Göteborg gripit mycket omkring
sig, och R. hyllade ett par af denna läras mera
rationalistiska satser, hvilket han i motsats till ett
par liktänkande inom kapitlet öppet medgaf, likvisst
försökande försvara sina åsigters öfverensstämmelse
med bibeln. Åtalad för irrlärighet, förbjöds han
befatta sig med all undervisning i teologi; han fick
ej häller öfvertaga rektoratet. Men bemödandena att
få honom afsatt lyckades icke. Denna process kastade
en skugga öfver R:s sista år och omöjliggjorde
bl. a. hans befordran till pastorat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
