Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 87 drog Sulla ut i kriget. Marius’ parti,
som anfördes af konsuln Lucius Cornelius Cinna,
lyckades komma till väldet. Marius återvände från
Afrika, dit han flytt, och blef konsul för sjunde
gången. Förskräckliga ogerningar, mord och brand,
utmärkte de få dagar den gamle Marius hade qvar (han
dog i Jan. 80). När Sulla efter lysande framgångar
återvändt (83), kastade det marianska partiet
flere härar i hans väg; han slog dem alla och tog
Rom 82. Hans hämd var förfärlig: 90 senatorer och
1,600 riddare drabbades af hans preskriptioner. Åt
sina soldater utdelade han statsdomänerna. Senatens
makt nygrundades. Jurydomstolarna besattes ej längre
med riddare. Ämbetsmännens myndighet regelbands
strängare än förut; och grundvalen lades till
kejsaretidens statsskick. Sulla dog 78, sedan han
79 afsagt sig den diktatur på obestämd tid, som
uppdragits åt honom år 81. Striden mellan senats- och
folkpartiet fortfor. Sulla hade gifvit exempel på att
en segerrik romersk fältherre vände sina vapen mot
egna medborgare. Sedan fortforo inbördes vapenskiften
i mer än 50 år. Marcus Aemilius Lepidus (konsul 78)
förde i Etrurien stående trupper mot Rom, men blef
på sjelfva Marsfältet tillbakaslagen. Lepidus dog
snart, men hans här fördes af en underbefälhafvare
till Spanien, der den tappre Sertorius ännu försvarade
folkpartiets sak. Först 72, sedan Sertorius förrädiskt
blifvit dödad, lyckades det Cnejus Poinpejus d. y.,
»den store», att sluta detta farliga krig. Året
derpå besegrade Marcus Licinius Crassus i Lukanien
Spartacus och hans här af upproriska slafvar. De, som
undflytt nederlaget, dödades af Pompejus. Denne blef,
mot lagen, ehuru han ej förut beklädt något ordinarie
ämbete, konsul år 70 tillsammans med Crassus. Den
mest verkande orsaken till angreppen mot senaten och
deraf föranledda oroligheter var den alltmera kring
sig gripande åsigten att senaten ej längre var i stånd
att leda det ständigt växande rikets förvaltning. Hela
statsformen var beräknad för en kommun och kunde
möjligen äfven duga för den tid, då kommunen Rom
faktiskt inbegrep hela Italien. Men, då antiken ej
var i stånd att klart fatta eller åtminstone att
sätta i verket en representativ statsförfattning,
återstod snart ej annat än att lägga allt i händerna
på en ende. Att bemäktiga sig allenastyrelsen
gick dess lättare, ju mera »de romerske borgarena»
sjönko. Komitierna, hvilka i sista hand utöfvade
statens suveränitet, bestodo faktiskt af allt det
slödder, som genom bildandet af latifundier, genom
anläggande af militärkolonier m. fl. orsaker blifvit
af med sin jord och flyttat till Rom, der deras
hufvudsakliga inkomst var almosor från statskassan
och betalning för deras röster. Deremot började
senatsadeln att delvis blifva fattig, medan riddarna
höjde sig till rikedom och makt och affärsmän som de
voro, alltid voro färdiga att omfatta den statsform
och den kandidat till makten, som syntes erbjuda
de största fördelarna och den största garantien för
yttre lugn. Provinserna utsögos af dessa riddare,
som voro generalförpaktare af skatterna och mot
ockerränta gåfvo lån åt städerna. De adlige
oaflönade ståthållarna behandlade provinserna
som eröfradt land. Dertill måste provinserna
lemna härar och flottor så många och så ofta, som
Rom befallde. I n. hotade keltiska och traciska
folk samt geterna. Organiserade i band, ja nästan
till en stat, härjade sjöröfvare Medelhafvets
kuster. Öfverallt längtade man efter att en kraftig
hand skulle återställa fred och ordning. Tanken att
hos en ende förena all statsmyndighet, som redan i
viss mån förverkligats med Sullas diktatur, tog nu
vidare fart, i synnerhet genom de undantagslagar,
som stiftades till förmån för den yngre Cnejus
Pompejus. Mithradates hade förnyat kriget och
eröfrat en del af Mindre Asien, liksom hans
måg den armeniske konungen Tigranes redan hade
tagit Syrien. Mithradates’ flotta bildades till
större delen af de nyssnämnde sjöröfvarena. Mot
båda hade de romerske fältherrarna, bland dem
Lucius Licinius Lucullus, föga uträttat. För att
bringa dessa krig till slut gaf folket Pompejus
utomordentliga fullmakter 67 och 66; den vältalige
och fosterlandsälskande, men kortsynte Marcus
Tullius Cicero var bland dem, som ifrigast arbetade
härför. Under kriget uppträdde Pompejus nästan med
kunglig makt och prakt i Asien, till- och afsatte
furstar samt ordnade provinsens förhållanden efter
godtycke. Sjöröfvarena blefvo fullständigt slagna
och Mithradates tvungen till sjelfinord (64). Under
tiden hade Cicero med senatens hjelp undertryckt
en fruktansvärd sammansvärjning af Catilina,
som hotat staden Rom med undergång. Senaten hade
härvid öfverskridit sin befogenhet, men kände sig
stark och moraliskt höjd. Deraf fick den mod att
afslå den segerrike Pompejus’ fordringar i fråga
om godkännande af hans anordningar och belöning åt
hans här, under det man ej vågade undanhålla honom
triumfens ära. Då förband Pompejus sig med Cajus
Julius Caesar, som tillhörde en lysande adelsfamilj,
och som stod i spetsen för det senatsfientliga
folkpartiet. Den rike och mäktige Crassus medtogs i
förbundet, det s. k. första triumviratet (60 f. Kr.),
hvilket dock var af helt och hållet enskild natur. De
tre makthafvarna förstodo att skickligt begagna sig
af ärelystna män, både Cicero och dennes dödsfiende
Publius Clodius o. a., för att tillintetgöra senatens
makt. Pompejus underhöll dock mestadels till det
yttre vänliga förbindelser med rådsförsamlingen,
medan den från Caesar knappt mottog andra direkta
meddelanden än segerbuden från Transalpinska
Gallien, som han helt och hållet underkufvade
åren 58–50. Genom dessa fälttåg fick han en här,
hvars like i tapperhet och krigsduglighet Rom
aldrig förr haft att uppvisa Crassus hade stupat
mot parterna år 53. År 52 lät Pompejus välja sig
till konsul utan ämbetsbroder. Caesar lät sig ej
nöja dermed, och så utbröt kriget mellan de båda
fältherrarna. Pompejus blef slagen vid Farsalos i
Tessalien 48 och dödades i Egypten genom förräderi
af konungen derstädes. Pompejus’ anhängare och söner
blefvo slagna vid Thapsos i Afrika år 46, efter
hvilken drabbning Cato d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
