Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rolandsbreschen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna, liksom andra »chansons de geste», i
långliga tider reciterades ur minnet, innan den
nedskrefs. Följden häraf är den att de till oss
komna handskrifterna förete en mängd olikheter sins
emellan. Nio olika redaktioner äro numera kända,
ingen dock fullständig. De äldsta manuskripten äro
de, som förvaras i Oxford och Venezia. Den äldsta
tryckta upplagan af Rolandssången utgafs 1837
af Fr. Michel. Flere af de olika redaktionerna
äro utgifna af W. Förster i »Das altfranzösische
Rolandslied, text von Paris, Cambridge, Lyon und
den sogen. lothringischen fragmenten» (1886). En
rekonstruktion af hela dikten, hvarvid de förnämsta
kända handskrifterna användts och Oxfordmanuskriptet
lagts till grund, har i en följd af editioner
lyckligt verkstälts af Léon Gautier (1872, 15:de
uppl. 1885). Efter nämnda rekonstruerade fornfranska
text har Rolandssången nyligen öfversatts på svenska
af H. af Schultén under titel »Sången om Roland»
(Helsingf. 1887), hvarjämte spridda sånger öfversatts
af Rafael Hertzberg (i »Finsk tidskrift», 1888).
– Efter franskt mönster diktade redan omkr. 1130
en tysk andlig vid namn Konrad, anställd i Henrik
Lejonets tjenst, ett större poem Ruolantes liet
(utg. af bl. a. K. Bartsch, 1874), hvilket
sedan ytterligare omarbetats af andra skalder
i slutet af 12:te och början af 13:de årh.
Likaledes från franska källor härstamma en latinsk
bearbetning af Rolandssagan samt de fornengelska
och fornnederländska Rolandsdikterna, af hvilka
dock numera endast fragment finnas bevarade.
Samma ursprung har den fornnorska
Rolandssagan, hvilken ingår såsom en vigtig
beståndsdel i »Karlamagnus saga ok kappa hans»
(utg. af C. R. Unger 1860). En särskild bok,
den åttonde, handlar om »Runzivals bardagi»
(Roncevaux-slaget). Till den fornnorska sagan
sluter sig den fornsvenska »Karl Magnus»,
och denna senare går igen i den forndanska »Keyser
Karl Magnus krönike».
– Urgamla franska traditioner spåras äfven i
de spanska romanserna om Roland (de äldsta
bevarade äro från 13:de årh.), hvaremot den
italienske bearbetaren Sostegno di Zanobi
(14:de årh.) i sin dikt »La Spagna» utom franska
källor användt äldre dikter författade uti Italien
på blandad fransk-italienska, liksom fallet var med
många andra från Frankrike hemtade sagostoff.
Alla de nu nämnda medeltidsbehandlingarna af
Rolandssagan trängdes emellertid i skuggan af de
moderna, rikt utsmyckade hjeltedikterna om Roland,
hvilka i 15:de och 16:de årh. författades uti Italien,
och som väsentligt afveko från den karakter, som
tillhörde sagans Roland. Sådana dikter voro L. Pulcis
Morgante maggiore, Bojardos Orlando innamorato
och, den mest berömda af alla, Ariostos Orlando
furioso. En värdefull literaturhistorisk studie
öfver Rolandssagan är Th. Hagbergs »Rolandsagan
till sin historiska kärna och poetiska omklädnad»
(1884). Den hithörande literaturen finnes förtecknad
af E. Seelmann i »Bibliographie des altfranzösischen
Rolandsliedes» (1888). R. G.
Rolandssången. Se Rolandssagan.
Rolandstod (T. Roland, Rolandsäule), en stod
framställande en riddare i full rustning med draget
svärd, hvilken i många, specielt nordtyska städer
plägar vara uppställd på torgplatsen. Namnets ursprung
är ej med full säkerhet utredt, men stoden antages
efter nyare undersökningar föreställa en bild af den
romersk-tyske kejsaren och betecknar, att staden af
denne erhållit vissa fri- och rättigheter, särskildt
marknads- och domsrätt. Vid Rolandstodens fot egde
också vissa bestraffningar rum. Af de befintliga
Rolandstoderna, i Bremen, Halberstadt, Halle, Torgau
m. fl. st., är ingen äldre än 1400-talet, men de
nuvarande torde hafva ersatt äldre träbilder. – Äfven
i svenska medeltidsstäder synes ett liknande bruk
hafva förekommit; så i Skeninge enl. Olaus Magni, der
bilden kallades Thore Långe. Den s. k. »Kopparmatte»
(se d. o.) i Stockholm, kan anses som en motsvarighet
till medeltidens Rolandstoder. Upk.
Rôles d’ Oléron [rål dålerå’ng]. Se Oléron.
Rolf, viking. Se Gånge-Rolf.
Rolf Krake, dansk sagokonung i Lejre, var son af
konung Helge och dennes dotter Yrsa. Den sistnämnda
var född af sachsiska drottningen Olof, hvilken Helge
på ett af sina sjötåg våldfört, och hvars dotter han
sedan äktade, utan att känna hennes börd. R. skildras
som en typ för en nordisk konung och prisas för sin
tapperhet och gifmildhet. Han var lång och mager,
deraf hans tillnamn (Isl. kraki, D. krage, en smal,
afqvistad trädstam). Kämpar från hela Norden samlade
sig kring honom, 800 hirdmän spisade dagligen vid
hans bord, och i denna skara märktes 12 berserkar,
bland dem norrmannen Bodvar Bjarke, dansken Hjalte och
svensken Vögg. Bland R:s härfärder omtalas i synnerhet
den mot konung Adils i Sverige, hans styffader, och
de faror han derunder hade att utstå (se
Fyrisvall). R. var ännu ung, då han bragtes om lifvet
genom sin syster Skulds svek. Denna var dotter till en
hafsfru och gift med R:s lydkonung Hjörvard. I tre år
undandrogo de sig att betala skatt och utrustade under
tiden en talrik här, hvarpå de nattetid öfverföllo
R., som tillredt ett stort gästabud till systerns
ära. R. stupade med alla sina män utom Vögg, som
derefter tog hämd på Hjörvard och dräpte honom. R:s
lefnad är ämnet för en romantisk saga; hans död
besjunges i »Bjarkamål». Han är äfven hjelten i
ett sorgspel af Joh. Ewald och i en hjeltedikt af
Öhlenschläger. E. Ebg.
Rolfstorp, socken i Hallands län, Himle härad. Areal
5,645 har. 1,405 innev. (1888). Annex till Grimeton,
Göteborgs stift, Varbergs kontrakt.
Rolfsö, ö i norska Finmarken utanför Hammerfest,
har en areal af 82 qvkm. med 239 innev. (1875).
Rolin-Jacquemyns [rålä’ngsjakmä’ng], Gustave, belgisk
statsman, f. 1835, vardt juris doktor och advokat samt
1878 ombud för Gent i representantkammaren. 1880–84
var han inrikesminister i Frère-Orbans nybildade
liberala kabinett. R.-J. är medlem af belgiska
akademien och generalsekreterare vid det folkrättsliga
institutet i Gent. Han utgifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
