Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rambaud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkunnare af en egoismens och njutningslystnadens
filosofi samt är äfven hufvudperson i Brachvogels
skådespel »Narciss» (»Narcisse Rameau», 1856).
A. L.
Ramée [-me], Pierre de la (Petrus Ramus), fransk
filosof och matematiker, f. nära Soissons 1515,
erhöll magistergraden i Paris 1536, uppträdde sedan
såsom lärare i filosofi derst., men blef snart,
på grund af sina, med de maktegandes åsigter ej
öfverensstämmande läror, förbjuden att föreläsa
öfver denna vetenskap och måste inskränka sig
till retorik och matematik. Slutligen blef han
dock 1551 utnämnd till professor i dialektik och
retorik vid universitetet i Paris. Sedan han 1562
öfvergått till calvinismen, utsattes han för svåra
förföljelser, måste lemna Paris och kunde först
1563 återupptaga sin lärareverksamhet. Af fruktan
för nya fientligheter företog han 1568 en resa till
Tyskland och Schweiz, återvände till Paris 1570,
men blef då förbjuden att föreläsa, samt lefde sedan
uteslutande sysselsatt med literära arbeten, tills han
under Bartolomeinattens blodbad (d. 23–24 Aug. 1572)
mördades på anstiftan af en vetenskaplig antagonist,
aristotelikern Charpentier. – Redan vid 21 års
ålder uppträdde R. såsom en bestämd motståndare till
aristotelismen och skolasticismen med den då nästan
kätterska satsen, att allt, hvad Aristoteles lärt,
vore oriktigt, hvilken sats han vid en offentlig
disputation på ett glänsande sätt försvarade. Också
var hela hans följande vetenskapliga verksamhet
riktad mot den skolastiska filosofien och i främsta
rummet mot den aristoteliska logiken. I enlighet
med den uppfattning han tillegnat sig genom studiet
af Platons och Ciceros arbeten sökte han i stället
sätta logiken i samband med retoriken, genom hvilken
man enligt hans åsigt erhöll en bättre kännedom
om tankeverksamheten än genom den traditionella
logiken. Sitt logiska system utvecklade han närmare
i Animadversionum in dialecticam Aristotelis
libri XX (1534) och Institutionum dialecticarum
libri III (1543). Den framställning han der gaf
af logiken har i flere fall bibehållits ända
till våra dagar. Särskildt förtjenar påpekas hans
framhållande af den vetenskapliga metodens betydelse,
hvarigenom han banade vägen för Descartes. – Äfven
inom matematiken uppträdde R. mot den i flere fall
formalistiska metod, som genom Euklides’ »Elementa»
vunnit herravälde. Genom sina läroböcker Arithmeticae
libri III (1555), Geometriae libri XXVII (1569)
och Scholarum mathematicarum libri XXXI (1569)
sökte han införa ett mera enkelt och lättfattligt
framställningssätt af aritmetiken, algebran och
geometrien samt inlade derigenom stora förtjenster om
matematikens studium, ehuru visserligen bevisföringen
en eller annan gång förlorade i stränghet hvad den
vann i lättfattlighet. R:s ofvannämnda läroböcker
utkommo i flere upplagor och användes länge vid
universitetsstudierna, särskildt i Sverige, der de i
Upsala bibehöllos långt in på 1600-talet. I den sist
nämnda af dem förekommer äfven en kort framställning
af matematikens historia, en bland de
första af detta slag, som utkommit i nyare tiden. –
R:s vetenskapliga verksamhet sträckte sig äfven till
flere andra områden. Så var han en varm försvarare
af Copernicus’ verldssystem, arbetade för de
klassiska studiernas återupplifvande genom grekiska
språkets införande vid de franska skolorna samt
ifrade för franska språkets riktiga prononciation
och stafning. Hans skrifter i grammatik, retorik,
matematik, fysik, moral, metafysik, teologi och
logik uppgå till mer än ett halft hundratal. Bland
dem må här nämnas Scholae grammaticae (1559), Scholae
physicae (1565) och Professio regia, hoc est septem
artes liberales (1569). – R:s anhängare bildade en
särskild skola, hvilken vann, tillslutning icke blott
i Frankrike, utan äfven i Tyskland och andra land. I
Sverige fick ramismen insteg i slutet af 1500-talet
först i Stockholms-kollegiet, derefter i Upsala,
der Paulinus Gothus blef dess förkämpe och der den
vann ett kraftigt stöd i dåv. akademikansleren
Johan Skytte, dock under häftig opposition
från andra professorer, särskildt Rudbeckius
och Jonas Magni. Sedermera kämpade ramismen och
aristotelismen med omvexlande lycka ända intill
midten af 1600-talet. Efter Bacons och Descartes’
framträdande började ramismen förlora sitt fotfäste
och utträngdes småningom både i Sverige och det öfriga
Europa. Jfr Waddington: »Ramus, sa vie, ses écrits et
ses opinions» (1855)och Desmaze: »Petrus Ramus, sa vie,
ses écrits et sa mort» (1864). G. E.
Ramée [-me], Daniel, fransk arkitekt och författare,
f. 1806 i Hamburg, son till en arkitekt, följde sin
fader till Förenta staterna, men återvände 1818
och kom efter arkitekturstudier 1823 till Paris,
der hans framstående egenskaper gjorde honom till
medlem af komitén för tillsyn öfver de arkitektoniska
minnesmärken, och fick i uppdrag att restaurera
flere kyrkor, såsom dômerna i Senlis, Beauvais
och Noyon m. fl. Han gjorde 1832–48 vidsträckta
studieresor i Tyskland, Nederländerna, England och
Italien samt är såsom författare känd och värderad
för flere verk, dels öfversättningar, dels egna
arbeten, bland hvilka senare må nämnas Histoire de
l’architecture (1845; många uppl.), L’architecture et
la construction pratiques (1868–71) och Dictionnaire
des termes d’architecture (1868). Jämte Vitet utgaf
han 1845 beskrifning öfver katedralen i Noyon och
med kopparstickaren Pfnor en af denne illustrerad
monografi öfver slottet i Heidelberg (1858; 2:dra
uppl. 1873).
Ramée [-me], Louisa de la, engelsk romanförfattarinna,
känd under signaturen Ouida [oui’dä], föddes i Bury
S:t Edmonds 1840 och härstammar på fädernet från
Frankrike. Hon är mestadels bosatt på sin villa
invid Florens. Sedan 1860 har hon framträdt med
en mängd romaner, hvilka i allmänhet höra till
sensationsarten och utmärka sig för en romantisk
glans i stil och skildringar samt en ofta ganska fri
ton i afseende på kärleksförhållanden. Här må nämnas
Chandos (1866), Tricotrin (1868; sv. öfvers. 1874),
Puck, his vicissitudes and adventures (1869; »Puck»,
1879 Pascarè
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
