Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Racine, Jean - Rack, sjöv., en stropp eller en jernbögel - Rackeby, socken i Skaraborgs län - Rackelhanen. Se Orrslägtet - Racki, Franjo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undergifna offervillighet eller sin lidelsefulla hänförelse
blifvit framställd på liknande sätt. Visserligen gaf
»Phèdre» anledning till de oerhördaste intriger för
att bereda framgång åt ett annat stycke med samma
namn och författadt af Pradon, men allmänheten
lät icke länge missleda sig af denne obetydlige
diktares beundrare. Denna strid var dock endast ett
efterspel till alla dem, som han hade förut utkämpat,
och som dess värre äfven hade skilt honom från flere
forna vänner. R. var alltför känslig för att kunna
med lugn bära dylika motgångar. Mer än en gång gaf
han luft åt sin förbittring, och då skydde han icke
att använda satirens hårdaste vapen, t. ex. i sina
Lettres mot Port Royal eller mot Corneille i sitt
»Préface» till »Britannicus». Att han ej saknade
konsten att använda gisslet, visar för öfrigt hans
qvicka lustspel Les plaideurs (1668), riktadt mot
rättvisans tjenare. Emellertid upphörde han med sitt
författareskap och sökte frid i ett tillbakadraget
lif. Han egnade sin tid åt sin talrika familj och
åt fromma andaktsöfningar. För att rycka honom ur
denna tystnad erfordrades det mäktiga inflytande,
som Ludvig XIV:s andra gemål, madame de Maintenon,
utöfvade på honom. Efter hennes önskan författade
han tvänne ur bibeln hemtade sorgspel, Esther (1689)
och Athalie (1691; »Athalie», öfvers. af Murberg,
uppf. i Stockholm 1776). De voro bestämda att
uppföras i den kort förut för fattiga adliga flickor
stiftade uppfostringsanstalten i Saint Cyr. Bägge
höra till hans mest fulländade verk. Hans religiösa
skaldestycken omfatta äfven några mästerligt skrifna
Cantiques spirituels (1694). R. kunde naturligtvis
icke undgå att erhålla bevis på konungens personliga
ynnest. Han utnämndes bl. a. till historiograf,
i hvilken egenskap han skulle skrifva monarkens
historia. Detta arbete förblef dock ofullbordadt. En
bråkdel deraf är bl. a. Relation de ce qui s’est
passé au siège de Namur (1692). Han visar sig häri,
liksom i Abrégé de l’histoire de Port Royal (1698)
som utmärkt prosaförfattare. Franska akademien räknade
honom bland sina ledamöter (sedan 1673). Han afled
i Paris d. 26 April 1699. – Naturligtvis bör man
icke bedöma R. såsom dramatisk författare efter vår
tids moderna åsigter i fråga om planläggning och
behandling af diktalster afsedda för scenen. Han
tillhörde den klassiska skaldekonstens stormän, och,
liksom de, böjde han sig för sin tids konventionella
smak och uppfattning. Hans afsigt var för öfrigt
icke att omskapa den dramatiska konsten, men att
utveckla och fullkomna densamma. Med större lycka
än hans föregångare sökte han att i sanna och
naturliga drag återgifva menniskohjertats djupaste
känslor. Hans diktning utesluter visserligen icke
manliga karakterer, men företrädesvis är det qvinnan,
som han skildrar än i hennes rena jungfrulighet och
ädla hängifvenhet, än i hennes brottsliga lidelse och
okufliga hämdbegär. Hänförelsen dref honom möjligen
att upphöja den hedniska qvinnan till en nästan
kristen hjeltinna; detta är lätt begripligt hos en
skald, som så förstått
framställa den himmelska kärleken och en orubblig
förtröstan på Gud. R:s språk är formfulländadt,
utmärkt genom böjlighet och välljud, bildrikedom
och färgprakt. – R:s son. Louis R., f. 1692,
d. 1763, egnade sig åt juridiska studier och
inträdde i statens tjenst, der han vann hastig
befordran. Han afbröt emellertid sin ämbetsmannabana
för att uteslutande sysselsätta sig med literära
arbeten. De förnämsta bland dessa äro tvänne
religiösa diktverk: La grâce (1720) och La religion
(1742). Han författade dessutom bl. a. Mémoires
sur la vie de Jean Racine (1747) och Remarques sur
les tragédies de Jean Racine, suivies d’un traité
sur la poésie dramatique ancienne et moderne (1752).
J. M-r.
Rack, sjöv., en stropp eller en jernbögel,
genom hvilken en rå, en gaffel, en bom, ett spri
e. dyl. hålles intill sin mast eller stång. Skall ett
rundhult kunna hissas upp på stången, förses räcken på
akterkant ofta med träkulor (»rackklot») eller klotsar
(»slädar»), igenom hvilka stroppen är trädd. De
klotsar på midten af råns akterkant, i hvilka räcken
fästes, kallas rackklampar: På örlogsfartyg utgöres
underrå-racken af jernkettingar, i hvilkas aktre
ändar de s. k. racktaljorna äro fästa, då deremot å
handelsfartyg allmänt nyttjas en jernbögel, hvars
armar sitta på råns akterkant, och hvars midt är
vridbar omkring en bult genom förkant å masten. Att
fästa racken rund stången kallas att racka rån. R. N.
Rackeby, socken i Skaraborgs län, Kållands
härad. Areal 2,171 har, 661 innev. (1888). R. bildar
med Skalunda ett regalt pastorat af 2:dra kl., Skara
stift, Kållands kontrakt. – Inom socknen, i nordvestra
delen af halfön, låg det gamla folkungagodset Rackeby
(Rakkaby), dit Gudhems kloster var förlagdt en tid
under 1300-talet. Se vidare Gudhems kloster.
Rackelhanen. Se Orrslägtet.
Racki [ratjki], Franjo, kroatisk filolog, f. 1829,
studerade i Fiume och Varasdin, derefter i Wien,
prestvigdes 1852, blef 1855 teol. doktor samt
professor i kyrkohistoria och kyrkorätt vid biskopliga
seminariet i Segna (Zengg), var 1857–60 kanonikus vid
Illyriska konsistoriet i Rom samt blef 1863 inspektor
för Kroatiens och Slavoniens skolor. R. har egnat sig
företrädesvis åt historiska studier, förnämligast på
den äldre sydslaviska literaturens, paleografiens
och arkeologiens område. Hans förnämsta arbete,
Vjek i djelovanje S. Cyrilla i Methoda (1857–59;
Cyrillus’ och Metodius’ lif och verksamhet), kan
ännu anses som hufvudverket rörande de slaviska
apostlarna. Som betydande arbeten af R:s hand kunna
vidare nämnas Om den slaviska skriften (1861),
Fragment af den kroatiska statsrätten (1861), Kritik
af källorna till Serbiens och Kroatiens historia under
medeltiden (1865), Sydslavernas strid för sin
sjelfständighet i 9:de årh. (1875); Det kroatisk-slovenska
bondeupproret 1572 (1875) samt en upplaga af det
glagolitisk-pannoniska s. k. Assemanni-evangeliet
(1865). En mängd vetenskapliga afhandlingar af R.,
utom de nämnda, ingår dels i den af honom jämte Jagic
och Torbar utgifna tidskriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
