Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvadratbenet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgifvit tvänne årg. af en poetisk kalender, »Lärkan»
(1845, 1849), samt Dikter (1851), Lyriska dikter
(1859) och Dikter, nya och gamla (1880). Bland
dessa alster är Suomis sång allkänd. Vidare märkas
Q:s uppsats Några anmärkningar vid Helmholtz’
vokal-lära (1874; i Vet. akad. öfversigt) och hans
edition »Sveriges skönaste folkvisor» (1882). Q. är en
verksam vän af djurskydds- och likbränningsrörelsen
samt var en bland stiftarna af Svenska publicisternas
understödsförening. – Q:s hustru, Aurora Magdalena von
Q., f. Örnberg, född i Norrland d. 12 Sept. 1818 och
gift 1857, har under psevd. Turdus Merula författat
bl. a. romanerna Rosa Arntson (1868), Musikerns dotter
(1881) och En roman på landsbygden (1882) samt äfven
gjort sig känd såsom flitig öfversättarinna.
Qvantitativ, som har afseende på myckenheten (mängden,
storheten, graden o. s. v.). Se Qvantitet.
Qvantitet (Lat. quantitas), myckenhet, mängd,
storhet. – 1. Fys., inom elektricitetsläran detsamma
som elektricitetsmängden. Sammanställer man t. ex. ett
batteri af galvaniska element på det sätt att man
förenar alla de positiva metallerna sins emellan
och de negativa sins emellan, så sägas elementen vara
ordnade »för qvantitet», d. v. s. för att gifva stor
elektricitetsmängd. Motsatsen mot detta begrepp är
ordnandet »för tension», då hvarje elements positiva
metall förenas med den negativa metallen i följande
element. Jfr Intensitetsinduktor. – 2. Filos.,
någontings bestämdhet till graden (af storhet eller
egenskap). Denna bestämdhet är för väsendet sjelf
alltid mer eller mindre oväsentlig. Qvantiteten
kan växa och minskas, utan att sjelfva arten och
väsendet derigenom förändras. Dock föranleder, efter
hvad Hegel visat, en qvantitativ förändring, stegrad
öfver ett visst mått, ofta en skilnad till arten. När
t. ex. vattnets värmegrad sjunkit under ett visst
mått, fryser vattnet till is; när temperaturen stigit
ett visst mått, öfvergår det till ånga. – Qvantitativ
åtskilnad innebär, så långt den är rent qvantitativ,
endast ett plus å den ena sidan, ett motsvarande
minus å den andra. Inom tillvarons högre sferer
medför dock hvarje »quantum» nödvändigt mer eller
mindre ett »quale», och den qvantitativa åtskiliiaden
blir egentligen en abstraktion ur en qvalitativ. –
3. Log. Ett omdömes qvantitet angifves vanligen
såsom dess bestämdhet med afseende på vidden eller
omfånget af predikatets giltighet om subjektet. Ur
denna synpunkt indelas omdömena i universella, der
predikatet gäller hela subjektets sfer (alla A äro B,
inga A äro B) och partikulära, der det gäller blott en
del af denna (några A äro B, några A äro icke B). Då
man emellertid knappast kan frånkänna ett logiskt
predikat väsentlighet för dess subjekt och dermed
giltighet för hela dess sfer, torde saken rättare
fattas så, att qvantiteten afser fullständigheten
af subjektets bestämdhet, och är detta subjekt i det
universella omdömet bestämdt i afseende på hvarje
annat begrepp, i det partikulära endast med afseende
på det genus, inom hvars omfång det faller (t. ex. några
trianglar = en del af de föremål, som falla inom
omfånget af begreppet triangel, oafgjordt hvilka). Se
vidare Omdöme. – 4. Språkv., den tidslängd, som i tal
upptages af en fonetisk enhet (t. ex. ett språkljud,
en stafvelse). Ett språkljud kan uttalas mer eller
mindre långt, d. v. s. de artikulations-faktorer,
som bidraga till dess bildning, kunna under längre
eller kortare tid oförändradt verka. I språket
skiljes vanligen mellan två olika längder: långt
och kort språkljud. Detta innebär icke att »långt»
(eller »kort») språkljud alltid har exakt samma längd,
utan att de i verkligheten förekommande qvantiteterna
hänföras till två hufvudtyper. I hvina är i långt,
n kort; i vinna är i kort, n långt. I bägge fallen
är a kort. I väntar äro både a och r korta. Alla
språkljud kunna som sådana uttalas med vexlande
qvantitet; men det händer, att i ett visst språk några
språkljud uttalas blott som långa (t. ex. i Sv. det
u-ljud, som höres i hus), andra blott som korta
(t. ex, det u-ljud, som höres i hund). Understundom
talar man äfven om öfverlångt språkljud (längre än
»långt») och om medellångt (mellan långt och kort)
samt om reduceradt (kortare än »kort»). Längd hos
ett språkljud utmärkes i vetenskaplig skrift genom
streck (-), korthet med båge ([tecken]) öfver eller under
bokstafven, reduktion (i landsmålsalfabetet) med
punkt under bokstafven; i praktisk skrift utmärkes
qvantiteten ofta genom fördubbling, t. ex. Sv. falla,
F. puhuu. – En stafvelses längd är lika med summan af
de i densamma ingående språkljudens längd. Längden
är både hos språkljud och stafvelser relativ,
d. v. s. bestämmes i jämförelse med andra språkljuds
eller stafvelsers längd under samma omständigheter
(under samma affekt, samma medelhastighet i
föredraget). – Stafvelsernas olika tidslängd var i
åtskilliga äldre kulturspråk (grekiska, latin,
sanskrit, arabiska) mera framträdande och till
följd deraf mera bestämmande för språkets rytmiska
karakter, än fallet är inom de flesta nyare språk,
vid hvilkas uttal ord- och meningsaccenten är
förherskande. Detta visar sig bl. a. deraf att
i de nämnda språken versbyggnaden grundar sig på
qvantiteten, icke såsom i de nyare på accenten (jfr
Metrik). I grekiskan och latinet äro dessutom
accentens plats och beskaffenhet till stor del
beroende af qvantiteten. En stafvelses längd bestämmes
dels af vokalens eget tidsmått (»naturlängd»),
dels af de efterföljande konsonanternas antal och
beskaffenhet (»positionslängd»), hvarvid i allmänhet
gäller, att två konsonanter äro tillräckliga för
att göra stafvelsen lång, äfven om den har en kort
vokal, och att en lång vokal äfven ensam bildar
lång stafvelse. Naturligtvis kunna genom olika
ljudkombinatiorier i sjelfva verket mångfaldigt olika
stafvelselängder uppkomma. Man synes dock tidigt
hafva blifvit ense om att uppdela stafvelserna i
blott två hufvudgrupper, långa och korta, och att,
särskildt med afseende på deras användning i vers,
betrakta hvarje lång stafvelse såsom till tidslängd
lika gällande med två korta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
