Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Punsch ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ersättning med ord af germansk rot, hufvudsakligen
lånade ur fornspråket (»götiskan»), men äfven ur
folkmålen och ur tyskan. Hans föredöme följde
Svedberg i sitt »Schibboleth»: »Fremmande ord
skal man ei gerna bruka», säger han och lemnar
förslag till aflösning af en mängd sådana äfvensom
en »lista på gamla, gäfva och vackra ord och
ordalag» (ur äldre literatur). Stiernhielm, Spegel
o. a. bemöda sig med framgång att i vittra skrifter
undvika främmande ord och upptaga egna. Bland
ord, som då upptogos och sedan slagit rot, kunna
exempelvis nämnas: alster, fräck, duglig, dölja,
fana, gåta, hyfsa, snille, harm, ämbete, ätt,
ämne o. s. v. Samtidigt visar sig i Tyskland en
motsvarande tendens dels hos enskilda, dels inom
åtskilliga vittra sällskap. Det franska inflytandet
bröts såväl i ordförrådet som i vitterheten först
i början af 19:de årh. genom en ny smakriktning. En
ny rensningsifver, nu särskildt riktad mot de tyska
beståndsdelarna i vår ordbok, yppar sig hos oss
fr. o. m. midten af detta årh. i sammanhang med den
historiska språkvetenskapens uppblomstring på nordisk
botten. C. Säve, H. Hildebrand. P. A. Gödecke medtaga
vid öfversättning från isländska en mängd för svenska
läsare föga njutbara isländska ord. Den nya purismens
grundsatser äro utvecklade af V. Rydberg (»Tysk eller
nordisk svenska» i »Svensk tidskr.» 1873) samt af
honom i många skrifter med smak och insigt, om ock
ej utan öfverdrift, tillämpade. I motsatt riktning
uppträdde Es. Tegnér med sina föreläsningar »Om språk
och nationalitet» (»Svensk tidskr.» 1874). Samma fråga
var föremål för diskussion vid 1875 års skandinav.
studentmöte. I jämbredd med utmönstringen af främmande
ord måste naturligtvis gå nybildning ur inhemsk rot
och lån ur folkmålen. De senare hafva utan tvifvel
ännu mycket att bjuda på, om också af yngre författare
åtskilligt upptagits. I Norge föres språkrensningens
talan särskildt mot danska eller rättare dansk-tyska
ord, hufvudsakligen af K. Knudsen, som bl. a. utgifvit
en omfattande aflösningsordbok (»Unorsk og norsk
eller fremmed ords avlösning», 1881). Danskan är
det af de nordiska språken, som varit mest utsatt
för tyskt inflytande, och det bär i sitt ordförråd
deraf alltför synbara minnen. Ämnet väcktes i vidare
kretsar på tal genom M. Hammerich (»Om de fremmede
ord i vort modersmaal», 1850); en lexikalisk hjelpreda
fingo de puristiska arbetena genom H. Dahl. Inom
Skandinavien har i vår tid purismen också, eller
t. o. m. företrädesvis, varit riktad mot tyska ord
och bildningar och stått i den skandinaviska idéns
tjenst. Längst i språkrensning har ny-isländskan gått,
som är nästan fri från ord med främmande prägel
– om till gagn för språk och odling är en annan
fråga. Ungefär på samma ståndpunkt som ny-isländska
står holländska. I Tyskland råder f. n. på många
håll ett formligt raseri mot alla utländska ord. De
puristiska sträfvandena hafva der fått en medelpunkt
i »Der allgemeine deutsche sprachverein» (stiftad
1886, med en egen tidskrift). Inom förvaltningens
olika grenar ersättas de
försmädliga minnena af »välskt» inflytande med tyska
ord (särskildt har inom postväsendet direktör Stephan
varit en verksam språkrensare). Bland de romanska
folken visar sig endast hos rumänerna mera allvarsamma
puristiska anlag, i det man söker frigöra sig från
det slaviska ordförrådet, hvilket för språkets
konstitution torde vara ungefär lika vigtigt som det
latinska elementet (i Rum. akademiens stora ordbok
uteslutas så vidt möjligt alla ord af icke latinsk
rot, och gifves derigenom en alldeles falsk bild
af språket). I Ryssland kunna Karamzin och hans
efterföljare i början af detta årh. betraktas som
språkrensare, så till vida som de, med åsidosättande
af kyrkoslaviskan, i ordförråd och stil slöto sig
till det ryska folkspråket.
Orden af främmande ursprung kunna i ett språk vara
af två väsentligen olika slag. 1) Sådana, som i
uttal, böjning (och skrift) fogat sig efter det egna
språkets lagar (t. ex. prest, kyrka, frukt, kors,
stöfvel, skrifva, bank, just, blus, språk, gräns,
blifva, biff), och hvilkas främmande härkomst endast
på vetenskaplig väg kan utrönas, men hvilka för
den stora allmänheten ej skilja sig från det öfriga
ordförrådet: »lånord» (T. lehnwörter) i motsats till
»arford». I fråga om dylika ord saknar naturligtvis
purism all praktisk betydelse. Till ord af detta slag
torde äfven böra räknas sådana med (de ursprungligen
tyska) prefixen an-, be- och för- (t. ex. antaga,
beskrifva, förderfva, försmädlig) likaväl som ord
med ursprungligen tyska bildningsändelser (makt,
flykt, hackelse, tryckeri o. s. v.). 2) Sådana,
som genom accentuering, ändelse och deraf beroende
böjning, skrifsätt l. dyl. sticka af från det öfriga
ordförrådet, och som derför af hvar och en igenkännas
som främmande: »främmande ord». Bland dessa kan man
åter urskilja flere grupper, t. ex. sådana mer eller
mindre internationella ord, som åtminstone för alla
bildade äro nödvändiga, till stor del vetenskapliga
och tekniska termer (t. ex. medicin, geologi,
infinitiv, roman, lyrik, idé, division, kollegium,
kommun, general, revisor, veranda, lokomotiv, telefon
o. dyl.); sådana internationella ord, som endast
för vetenskapsmannen eller specialisten hafva någon
betydelse: rena facktermer (t. ex. abscissa, integral,
oxalsyra, rotdeterminativ), sådana exotiska ord,
som beteckna föremål eller inrättningar från främmande
tider och land (t. ex. arkont, prokonsul, parlament,
hyena, bumerang, pagod). »Aflösning» af ord,
hörande till de två sista grupperna vore naturligtvis
fullkomligt meningslös; rörande försvenskning af ord
ur den första gruppen kunna meningarna åtminstone
vara mycket delade. Utom de nu anförda »termerna»
gifves det massor af ord, som mera röra sig på
språkets allmänning och af hvilka åtminstone en
del torde kunna ersättas af inhemska. Skälen för
utdrifning af främmande ord kunna vara flere: a)
nationel-patriotiska, då nationalitetsmedvetandet
under för ett folk kritiska tider behöfver på alla
områden väckas och lifvas; b)
filologisk-estetiska för att gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
