Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Provinsialläkare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett antal yngre författare och författarinnor
särskildt i skildringar ur folklifvet, och detta
i allmänhet till båtnad för framställningen så
till vida, som dylika uttryckssätt bidraga att
åt densamma gifva lokal och individuel färg och
karakter. Från språkligt-nationel synpunkt skulle
till riksspråket höra hvarje ord och uttryckssätt,
som öfver hela landet (eller åtminstone i de flesta
landsdelar) brukas och förstås, oberoende af, om de
hittills förekommit i skrift eller ej. En författare
kan emellertid allför väl öfverstiga den så bestämda
gränsen och upptaga rena provinsialismer, så vida han
gör det i konstnärligt syfte, d. v. s. med smak. Den
naturliga begränsningen ligger då i författarens
önskan att blifva förstådd. En särställning intaga
den finländska svenskan och den amerikanska svenskan,
beroende dels af lokala allmogemål (i Finland), dels
af omgifvande språk (finska och engelska). Åtminstone
åt den finländska svenskan måste tillerkännas en
viss sjelfständighet. Oberäknadt uttalet, som ju
i skrift ej gifver sig tillkänna, finnas äfven hos
sådana författare som Runeberg och Topelius uttryck,
hvilka för »Sverigesbor» äro främmande. Nästan
regelbundet råkas i böcker och tidningar från Finland
t. ex. hvardera för »bägge», hälst för »åtminstone»,
skild för »särskild» samt sådana konstruktioner som
ijag läste det på tidningen och upplöst konjunktiv i
vilkorssatser (om han skulle blifva flitig bara, nog
skulle han reda sig). I öfversättningar från finska
och hos en eller annan författare är språket mycket
afvikande från svenska vanor. Som finländsk svenska
förhåller sig till svenskan vestanhafs, så förhålla
sig amerikansk engelska, spanska, portugisiska
och kanadisk franska till motsvarande europeiska
språk. Jfr A. Noreen: »Om språkriktighet» (2:dra
uppl. 1888), och K. Lindström: »Studier på svensk
språkbotten i Finland» (i »Finsk tidskr». 1885). En
svensk ordlista, som skall (med lämplig beteckning)
bl. a. upptaga äfven sådana provinsialismer,
hvilka hittills blifvit införda i literaturen,
och sådana dialektord, som allmänt brukas och
förstås, är under utarbetning af L. Fr. Läffler
och J. A. Lundell. Lll.
Provinsialläkare kallas
i Sverige en af staten aflönad läkare med bestämd
station och bestämdt tjenstgöringsdistrikt. (Detta
motsvarar icke en hel provins, utan oftast endast
en liten del deraf.) Från provinsialläkare
bör skiljas distriktsläkare, hvilken delvis
har samma ämbetspligter som den förre, men som
aflönas af kommunerna. Båda slagen af läkare
hafva utom sina ämbetsåligganden rättighet och
skyldighet att biträda allmänheten med enskild
sjukvård. Provinsialläkarna kallades i början
»provincialdoktorer» enligt instr. af d. 12 April
1744, hvilken d. 29 Juli 1774 ersattes genom en ny
instr. för »provincialmedici». Stationerna voro då
32, alla belägna i städer (äfven i Stockholm). Den
nu gällande instr. utfärdades d. 13 Juni 1822. (Hos
K. M:t hvilar f. n. ett af Medicinalstyrelsen
inlemnadt förslag till ny instr.) Stationernas eller
provinsialläkaredistriktens antal är nu 137, fördelade
på alla län i riket, af hvilka de flesta hafva 5–8
provinsialläkare (Kalmar och Värmlandslän hafva 9,
Vestmanlands, Hallands och Blekinge län endast 3
hvardera). Genom k. br. d. 10 Juli 1884 erhöllo
provinsialläkare rätt till pension å allmänna
indragningsstaten till belopp af 4,000 kr. vid fyllda
60 är och efter 25 års tjenstgöring i statens
tjenst, deraf minst 20 år som provinsialläkare.
F. B.
Provinsiälmöten (landskapsmöten) är namnet på
de ständersammankomster, som efter mönstret af de
svenska riksdagarna höllos i de särskilda landskapen,
antingen på en gång öfver hela riket eller ock
blott i en särskild landsdel. Ursprunget till dessa
möten är att söka i de gamla landskapstingen, dit
landskapets alla fria män samlades för att fatta
beslut i lagstiftnings- och beskattningsfrågor. Redan
tidigt deltogo de andlige och verldslige stormännen
i dessa ting, hvilka vid medeltidens slut antagit
representativ karakter. Ännu under Gustaf Vasas
första regeringsår spela de en betydande rol,
»och man kan i sanning tveka, huruvida de allmänna
mötena böra betraktas såsom ståndsriksdagar eller
som förenade landtdagar» (Malmström). Då lugnare
tidsförhållanden inträdde, förlorade provinsmötena
sin forna betydelse. Ett försök att återställa dem
gjordes på riksdagen i Söderköping 1595, då ständerna
föreslogo, att alla ärenden, som borde föredragas på
riksdag, först skulle framställas för hvarje landskaps
innevånare, hvilka sedan skulle afsända några
fullmäktige af hvart stånd till riksdagen. Förslaget
blef dock ej verkstäldt. Flere gånger under 1600-talet
höllos dock provinsialmöten. Så sammankommo i slutet
af 1605 ständerna i Stockholms län för att bevilja
utskrifning och gärd, och sedan detta skett, afsände
de till de andra landsorterna bref med begäran att
dessas innebyggare ville biträda beslutet. Ständerna i
de öfriga provinserna samlades också samt gåfvo sitt
bifall. 1614 hölls ett möte med Finlands ständer,
likaså 1616. Den gärd, som vid sistnämnda tillfälle
beviljades, lofvade äfven Smålands ständer, samma
år församlade i Kalmar, att utgöra. Efter denna tid
har man ej exempel på några provinsialmöten förrän
1656 och 1657, då Karl X i stället för allmän riksdag
sammankallade ständerna landskapsvis för att erhålla
utskrifning och bevillning. Åsigten att skatter borde
gifvas endast vid allmän riksdag hade emellertid under
1600-talets lopp alltmer rotfäst sig hos ständerna,
och derför inryckte de i 1660 års »Additament»
ett formligt förbud mot provinsialmöten. Icke dess
mindre sammankallade förmyndarestyrelsen 1662 och
1669 landtdagar i Malmö för Skåne och de öfriga
nyförvärfvade provinserna, men ansågo sig åtminstone
vid det senare tillfället behöfva ursäkta sitt
tilltag dermed att de ärenden, om hvilka man skulle
rådpläga med landtdagen, rörde endast provinsernas
enskilda angelägenheter. Karl XI, som ej var bunden
af 1660 års Additament, var naturligtvis oförhindrad
att sammankalla ständerna landskapsvis. De sista
provinsialmötena höllos 1676, 1677 och 1678 under
kriget mot Danmark. – Till provinsialmötena kallades
alla fyra ståndens ombud och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
