Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen (P. Polska, R. Poljsja), fordom sjelfständigt konungarike, numera del af ryska riket och kalladt Weichselguvernementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vasarnas anspråk på Sveriges krona, bragte
genom långvariga krig (det s. k. svensk-polska
tronföljdskriget 1599–1660) elände öfver P., eröfrade
Livland och uppgjorde de första planerna till P:s
delning (Karl X Gustaf). Under Mikael Wisniowiecki
(1669–73) och Johan III Sobieski (1674–96) skredo
turkarna gång på gång till anfall, togo land
(Podolien) och voro fruktansvärda, äfven sedan
Sobieskis segrar, 1673 vid Choczim och 1683 vid Wien,
höljt honom sjelf och hans land med den krigiska
ärans lager. Öfver hjeltens graf utbröto de inre
striderna om konungavalet, och de större makterna,
Ryssland, Österrike, Frankrike och Sverige, blandade
sig deri för att med hjelp af republikens egna söner
tillgodose sina särskilda intressen. Rivaliteten
mellan Frankrike och Österrike bestämde händelsernas
gång; det senare afgick med seger, och dess
kandidat, kurfursten Fredrik August I af Sachsen,
besteg Polens tron under namn af August II
(1699–1733). Förbindelsen med Österrike återför-skaffade
P. Podolien med Kamenez samtidigt dermed att August
II ingick i den allians med tsar Peter, ur hvilken
framgick det stora nordiska kriget. För Polen blef
detta krig (se Nordiska kriget) i mer än ett fall
ödesdigert. Främmande makter bestämde dess öde och
gjorde hvad de kunde att sönderslita och försvaga
det. Karl XII och tsar Peter täflade i detta fall
med hvarandra, ehuru den senare var den förre vida
öfverlägsen i uppfattningen både af syftemålet och
medlet. Karls segrande vapen upprättade åt Stanislaus
Leszczyhski ett kortvarigt och aldrig obestridt
konungadöme (1704–09). Genom Karls nederlag vid
Poltava kastades detta öfver ända och blef det möjligt
för August II att med tsar Peters hjelp återinträda
i sina rättigheter. Man kan säga, att från denna tid
Rysslands inflytande i Polen varit oafbrutet. Det blef
ett hufvudsyfte i den ryska politiken att hålla den
polska republiken i beroende af tsarriket och till den
änden föreviga anarkien, som var den egentliga källan
till P:s svaghet och till dess olyckor. Efter August
II:s död blef den polska tronföljdsfrågan en allmän
europeisk fråga och framkallade ett stort krig (se
Polska tronföljdskriget). Stanislaus Leszczynski
(1733–34) valdes af ett parti bland polackerna till
konung; men Augusts son valdes några dagar senare
till konung under namn af August III (1733–63)
af ett annat parti under skydd af ryska bajonetter,
och det ryska sändebudet styrde P. med hjelp af polska
adelsmän, som blifvit köpta med
ryska penningar. Många af P:s bästa män sågo likväl med
ökad smärta dess förnedring och sträfvade, samlade
i tvänne olika partier, att komma i besittning af
högsta makten för att bättre kunna råda bot för
fäderneslandets olyckor. Det ena af dessa partier,
de s. k. patrioterna, till hvilket hörde slägterna
Potocki och Radziwill m. fl., ville reformer, men med
bibehållande af den gamla aristokratiska friheten,
och önskade, när August III gick ur tiden, att till
konung kalla en man af det sachsiska furstehuset. Det
andra partiet, som stod
under ledning af bröderna August och Michal Czartoryski,
ville en genomgripande förändring af den polska
statsförfattningen i monarkisk-absolutistisk riktning
och trodde sig kunna åvägabringa den genom att
med rysk hjelp förskaffa åt en medlem af sin egen
slägt P:s krona. Kejsarinnan Katarina II i Ryssland
understödde äfven denna politik, men endast så till
vida, att hon för en infödd polack sökte bereda
väg till den polska tronen. Och när hon det gjorde,
skedde det i den riktiga öfvertygelsen att en konung,
sålunda vald genom rysk påtryckning, måste för att
hålla sig uppe söka Rysslands stöd och med eller
mot sin vilja blifva ett verktyg för ryska planer
mot sitt eget fädernesland. För att lättare kunna
fullfölja sin politik sökte och fann Katarina en
bundsförvandt i konung Fredrik II i Preussen. En
följd af de båda monarkernas samarbete med afseende
på P. blef förbundet af d. 11 April 1764, i hvilket de
båda kontrahenterna öfverenskommo att, om det behöfdes
med väpnad makt, uppehålla den polska författningen,
verka för P:s dissidenter samt på den polska tronen
uppsätta en nära slägting till bröderna Czartoryski,
Katarinas förre älskare Stanislaus Poniatowski. Kort
derefter blef äfven Stanislaus August (IV) Poniatowski
under trycket af en rysk militärstyrka vald till
konung (1764–95). Katarinas minister i Varsjav,
Repnin, blef likväl P:s egentlige herskare, och
denne började nu enligt sina instruktioner att
arbeta på dissidenternas återinsättande i deras
gamla politiska rättigheter. Sedan dissidentfrågan
emellertid fallit på en riksdag 1766, lyckades
Repnin följande år af dissidenter och andra
missnöjda bilda generalkonfederationen i Radom,
som genom skräckmedel och mutor förmåddes att
ställa Rysslands alla fordringar på sitt program. På
konfederationsriksdagen i Varsjav 1767 bestämdes också
dissidenternas likställighet med katolikerna samt
liberum veto såsom eviga grundvalar för den polska
författningen, hvarefter de fattade besluten ställdes
under Rysslands garanti. Harmen och skammen öfver
dessa förödmjukelser uppväckte den största förbittring
bland Polens katoliker och patrioter. Redan 1768
bildades konfederationen i Bar till försvar för
den katolska kyrkan och rikets oberoende. Konung
Stanislaus och den polska senaten förmåddes af
Repnin att anropa Katarina om hjelp, och sålunda
utbröt 1768 ett ödeläggande krig, i hvilket de polska
fosterlandsvännerna hade att kämpa en ojämn strid mot
ryssarna och sina rysksinnade landsmän. Innan året
gått till ända, hade äfven Turkiet förklarat Ryssland
krig, dertill uppmanadt af den franska regeringen,
som derjämte på annat sätt visade de konfedererade
sina sympatier. Så stod hela östra Europa i låga,
och till följd af Rysslands framgångar mot både
turkar och polacker var den faran nära att den brand,
som uppstått i P., skulle utbreda sig öfver större
delen af vår verldsdel. Österrike kunde omöjligt
med lugn åse Rysslands utvidgning på Balkanhalfön,
och i händelse af fientligheter mellan nämnda makter
var Preussens deltagande i kriget oundvikligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
