Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pestrot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. P. I Alexeievitj, kallad den store, son till
tsar Alexei Michailovitj i hans andra gifte, med
Natalia Narisjkin, föddes d. 9 Juni i (n. st.) 1672
i Kolomenskoje Selo, nära Moskva. Sedan han vid
fyra års ålder mist sin fader, uppfostrades
han under sin moders öfverinseende. Hans äldste
halfbroder, Feodor, som efterträdt sin fader på
tronen, afled utan barn 1682, efterlemnande en
broder Ivan och halfbrodern P. Den förre
var väl närmaste arfvingen, men han var svagsint,
då deremot P:s öfverlägsna förstånd redan gjort sig
kändt. Till följd deraf utropade äfven bojarerna
P. till tsar, men Ivans syster Sofia förstod att
åstadkomma ett uppror bland streltserna (den
stående hären), hvarigenom äfven Ivan uppsattes
på tronen. Den egentliga regeringen öfvertogs
af den rank- och hersklystna Sofia, medan P. och
hans moder drogo sig undan till byn Preobrasjenskoje.
Hans största nöje var att leka
soldat, men de bokliga studierna försummades dock ej,
ehuru de drefvos utan plan och ordning. Han lärde
sig latin, tyska och holländska och läste mycket,
men om någon uppfostran i egentlig mening kan man
knappt tala. En stor del af sin tid ströfvade han
omkring på Moskvas gator med sina sällskapsbröder
och gjorde der bekantskap med lasten i alla former,
med skälmar och bedragare, men också med en
mängd beslutsamma äfventyrare, som sedan blefvo
hans hjelpare, såsom Lefort och Gordon. Af dylika
element bildade han en »lekkamratsbataljon»,
som öfvades på europeiskt sätt och blef
den modell, hvarefter sedan armén ombildades.
Öfningarna höllos i Preobrasjenskoje, med
hvars namn regementet sedermera uppkallades.
Sitt intresse för sjöväsendet ådagalade P. samtidigt
genom att låta bygga en hel flottilj af båtar,
som manövrerades på några insjöar och små
floder i trakten. Sofia fruktade emellertid
P., och denna fruktan ökades, ju mer P. nalkades
sin myndighetsålder. Slutligen sökte hon egga
streltserna till ett nytt uppror, hvars mål skulle
vara P:s mördande. Men dessa förblefvo likgiltiga,
planen yppades, och de fleste togo parti för P.
Följden deraf blef att Sofia störtades och hölls
i fångenskap och att P. sjelf öfvertog regeringen
(1689). Samma år hade hans moder gift honom med
Eudoxia Lapuchin, hvilket äktenskap blef olyckligt
och upplöstes. P. började genast att ombilda armén
efter europeiskt mönster, biträdd af utländingarna
Lefort, Gordon, Schein m. fl., och lät bygga en
flotta på Hvita hafvet. År 1696 eröfrade han Azov
och förvärfvade dermed Rysslands första besittning vid
Svarta hafvet. Sedan han sålunda skaffat sig
krigisk ära, företog han 1697 sin första resa
till vestra Europa, ehuru på sätt och vis inkognito.
Han reste nämligen under namn af »Peter Michailov»
såsom följeslagare åt sina ambassadörer Lefort,
Golovin och Vosnitsin genom Kurland, Brandenburg,
Hannover till Holland, der han i Zaandam besökte
fabriker och skeppsvarf och t. o. m. sjelf deltog
i arbetet. Dock vistades han der blott åtta dagar och
for sedan till Amsterdam, der han var outtröttlig
i att bese allt hvad som var sevärdt samt
värfvade konstnärer, arbetare, militärer och
ingeniörer, köpte verktyg och modeller o. s. v. Äfven
England besöktes, der han i Oxford blef doktor,
men snart måste han återvända hem.
I Ryssland hade tsarens ovanliga resa väckt förbittring,
allahanda historier om henne berättades och
troddes, bl. a. att han satt fången i Stekoln
(Stockholm). Sofia och hennes vänner begagnade sig
deraf att upphetsa streltserna samt lyckades förmå
dem till uppror. Detta blef kufvadt, och då P. snart
återkom, straffas de upproriske på ett förskräckligt
sätt. Omkr. 1,000 af dem afrättades, hvarvid P. sjelf
skall hafva biträdt som bödel. Kåren upplöstes, Sofias
hufvud rakades, och hon sjelf inspärrades i ett
kloster. Samma öde drabbade äfven P:s gemål,
hvilken P. hatade, emedan hon var en motståndare
till hans reformplaner. Dessa kunde han nu fritt
genomföra, ehuru visserligen icke utan motstånd,
om än detta ej längre vågade öppet framträda. Derför
äro äfven P:s reform-ukazer fyllda med hotelser om
döds- eller knutstraff: det var med sådana medel han
påtvang det ryska folket sin vilja. Målet för P:s
reformer var att i Ryssland införa vesteuropeisk
civilisation. Detta måste ske genom att utländingar
af alla slag inkallades, att utländska seder och
bruk efterbildades, både inom det enskilda och det
offentliga lifvets område. Så förklaras, att hans
lagstiftning påbjöd europeiska drägter, förbjöd
det yfviga ryska skägget, afskaffade den asiatiska
seden att qvinnorna skulle hållas innestängda i
sin särskilda afdelning (terem) o. d. Han inrättade
skolor öfver hela landet, hvilka afsågo praktiska
mål, att bilda ingeniörer, navigatörer etc. Han
lät öfversatta vesterländska arbeten i alla möjliga
vetenskaper; han uppsatte tryckerier, lät uppsätta
en tidning, och slutligen stiftade han, 1724,
vetenskapsakademien. Ej mindre genomgripande voro
hans reformer inom statslifvet. Han öppnade Ryssland
för främlingar, som han gaf rätt att förvärfva fast
egendom inom landet, att idka handel och näringar
o. d. Adeln gjorde han till en tjensteadel, och hvar
och en som tjenade kronan blef adelsman. För att
drifva åtminstone de yngre sönerna till statstjenst
gjorde han adelsgodsen till majorat. Genom dessa
lagar blef den gamla ståndsskilnaden bruten, afståndet
mellan den gamla adeln och det öfriga folket minskadt.
I stället för bojarernas gamla »duma» (råd) inrättade
han den styrande senaten (1711), en regeringskonselj,
hvars själ var han sjelf. Efter svenskt mönster delade
han centralförvaltningen på kollegier, tio till
antalet. Äfven lokalförvaltningen omdanades i likhet
med den svenska. Landet delades i 12 guvernement och
dessa i 43 provinser, och med provinsståthållarna
höll han stränga, ofta blodiga räfster, när de
gjort sig skyldiga till bestickning. Rättskipningen
förbättrades, säkerheten på gator och vägar blef
vida större än förr. Armén uppdrefs till 210,000
man, och flottan räknade snart 48 större och 800
mindre fartyg. Patriarkatet, hvars innehafvare genom
sitt inflytande hos folket kunde blifva farlig för
kejsaren, afskaffades, och kyrkans styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
